Tillbakablickar: hur det gick till när jag köpte Heron

Våren 1989 var en av de värsta i mitt liv. Jag hade på bara några veckor upplevt mer än jag skulle önska någon; förhållandet med en tilltänkt äkta man (se inlägg ”Världens konstigaste sammanträffande”) hade tagit slut, jag fick slakta min älskade Menelli, avliva min lika älskade schäfer Ketty (som jag ska berätta mer om längre fram) och motorn på min bil hade skurit.
Jag var rent ut sagt inte i bästa skick då jag skulle försöka hitta Menellis ersättare.

Jag minns att jag hade ont om pengar för hästköp (30.000:–) och de hästar jag tittade på föll mig definitivt inte i smaken.
I ärlighetens namn var ju min sinnestämning vid denna tidpunkt sådan att jag, om jag så hade erbjudits att köpa en svårklasshäst i dressyr förmodligen hade sagt ”tja…den är ju fin….kanske….” och det fanns ytterst få hästar som ens då kostade så lite som 30.000:– och ändå var i ridbar ålder.

Efter att ha tittat på några trista djur hittade jag en annons som halvblodsklubben i Malmöhuslän hade publicerat i någon form av annonsblad (fråga mig inte hur jag hittade detta) och där stod att en häst vid namn Heron var till salu.

Heron såldes av sin uppfödare som hade gård utanför Eslöv och eftersom det inte var så långt att köra dit så gjorde jag just detta; körde dit!

Väl på plats och redan nedstämd och utan förhoppningar konstaterade jag snabbt att detta kräk skulle minsann i alla fall inte JAG köpa.

Jag hade nämligen nästan helt misslyckats att rida på Heron! Uppfödaren hade en ridpaddock precis i anslutning till stallet och Heron som vid denna tid var extremt lite riden (4 år gammal) ville inte ridas ensam i paddocken utan gå hem till vännerna i stallet. Så varje gång jag kom till den långsida som var närmast stallet tvärstanande han och vägrade gå. Uppfödaren fick gå bakom och ”tjoa på” tills Heron började trava, sedan kunde jag rida 1 varv innan samma procedur upprepades igen.

”Åh vilken ouppfostrad häst” tänkte jag argt!

Till uppfödaren sa jag ”jag hör av mig” och för mig själv tänkte jag ”vi ses aldrig mer”.

Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal från uppfödaren som bad mig att komma tillbaka: ”Han gör inte så mer” sa han. Uppfödaren hade ridit Heron i några dagar och tydligen lyckats få hästen på andra tankar.

Mest för att det var pinsamt att avböja gick jag med på att komma tillbaka.

Vid mitt nästa besök ville uppfödaren visa att Heron även kunde hoppa och han satte upp en slana mellan 2 stubbar, hindret var väl 60 centimeter högt. Över detta mini-hinder flög Heron med en krum och av reumatism värkbruten man som hängde över halsen, ca 1 meter över hindret.

”Tja….kan han hoppa så med HONOM så ska han nog kunna hoppa med mig också” minns jag att jag tänkte.

Kan som en parentes nämna att Heron därefter och så länge han levde ALLTID hoppade med mycket god marginal. Det var inte ovanligt att han hade 30 centimeter till godo på även mycket höga hinder.

Nåväl…

Jag minns inte om jag provred igen eller bara konstaterade att istadigheten var borta men jag var fortfarande tämligen ointresserad. Jag var som sagt så ledsen över allt som hänt mig på senare tid att jag inte var förmögen att glädja mig åt något och enda anledningen till att jag ens letade häst just då var för att fördriva tiden och slippa tänka på allt det eländiga som hänt.

För att slingra mig ännu en gång sa jag till uppfödaren att jag skulle köpa hästen om ”min” veterinär fick veterinärbesiktiga hästen. Elak som jag var tänkte jag att denne veterinär, som var känd för att inte släppa igenom NÅGON häst, säkert skulle finna något fel på Heron som skulle göra att jag kunde dra mig ur affären.

Döm om min förvåning när veterinären efter longering, böjprov och allt som hör en besiktning till sa något i stil med ”ja, men det ser ju bra ut det här”. Jag ville bara skrika ”TYST” men orden var sagda och jag insåg att jag nog skulle bli hästägare på nytt trots allt.

Min tröst med detta hästköp var att Heron kostade 30.000:– och att man som tidigare nämnts knappt kunde köpa en vettig häst för dom pengarna. Jag tänkte för mig själv att jag alltid ganska lätt skulle kunna sälja Heron till någon annan om han efter ett tag inte föll mig i smaken. Att han kunde hoppa hade jag ju redan konstaterat.

När Heron kom till vårt stall var jag fortfarande tämligen ointresserad av mitt eget köp. ”Gud så söt han är” sa några i stallet när han kom. ”Tycker ni? Det tycker INTE jag” sa jag uttråkat.

Jag minns också att jag tänkte om Heron ”du ska inte tro att du kan ta Menellis plats för det kan du ALDRIG”.

Men….jag har alltid fäst mig oerhört snabbt och oerhört mycket vid alla djur jag ägt och det tog inte många dagar förrän Heron var och förblev min bästa vän under nästan 10 år framöver. Kanske gjorde just de speciella omständigheter under vilka han köptes att jag tyckte så mycket om honom eller så var det helt enkelt så att Heron var en häst som man inte kunde göra annat än att älska.

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>