När Heron var 10 år gammal blev han för första gången allvarligt halt. Hovledsinflammation i båda frambenen konstaterades, han behandlades och blev tämligen snabbt ohalt. Det hann inte gå många månader förrän hältan kom tillbaka igen och åter tillfrisknade Heron inom några veckor. Den tredje hovledsinflammationen kom kanske 1 år senare och trots att Heron även då blev ohalt mycket snabbt minns jag att dåvarande chefsveterinären på Helsingborgs djursjukhus, Harry Pettersson, la armen om mig och sa ”Bli inte för glad Birgitta”. Harry Pettersson, som var oerhört förtjust i Heron (som gick att behandla utan någon som helst bedövning eller brems och charmade alla med sin personlighet) menade att det bara skulle vara en tidsfråga innan Heron blev halt IGEN och rådde mig därför att inte hoppas för mycket.
Jag la om ridningen mycket, slutade helt att hoppa och blev oerhört försiktig med på vilka underlag jag red.
De kommande 3 åren övergick Heron från att vara ”en dressyrhäst som hoppar” till att bli en utpräglad dressyrhäst som började klättra uppåt i klasserna.
Vi tävlade ganska många medelsvåra klasser med tämligen mediokra resultat (2 placeringar totalt) men det var roligt att ha nått till S:t George med en häst som jag som mål från började hade haft att kanske någon gång rida någon LA med.
Eftersom Heron tävlade oerhört mycket redan från 5 års ålder hade jag i flera år utlovat en stor fest för mina supporters i stallet den dagen Heron tog sin 100:e placering. Den dagen närmade sig med stormsteg….trodde jag….
När Heron hade tagit sin 99:e placering och på fredagen, 2 dagar innan han skulle delta i en lagdressyr där jag bedömde att han hade stora chanser att placera sig stod jag ute i vår paddock och tömkörde honom. Heron spänstade på i den ena varvet men när jag bytte varv tyckte jag att jag såg någon liten ojämnhet…eller var det inbillning? Jag stirrade och stirrade men blev inte klokare för det. Till slut ledde jag ut honom på vägen utanför paddocken och sprang rakt ut med honom och då tyckte jag att han markerade.
Jag fick givetvis ställa in tävligen och redan på tisdagen i veckan därpå stod jag inne på ATG-kliniken vid Jägersro och fick det fruktade beskedet. Herons hovleder visade nu skelettförändringar, måttliga på det ena benet och kraftiga på det andra. Första gången hans hovleder röntgades, 3 år tidigare, fanns inga förändringar.
Redan dagen efter att JAG hade konstaterat att Heron var halt började han halta även i skritt. Det var som att han plötsligt tillät sig att känna smärta fullt ut och så hade han aldrig betett sig tidigare, dvs han hade aldrig förut haltat även i skritt.
Jag fick besked från Agria om att veterinärens bedömning att hästen borde avlivas var godkänd ur försäkringssynpunkt rekordsnabbt (det tog inte ens 2 veckor) och jag ringde till den slaktare som MCR anlitat i många år, Kjell Felt så fort jag läst brevet.
Det hör till saken att jag en tid efter att Harry Pettersson berättat för mig att Heron troligen skulle bli utdömd när som helst (fast jag lyckades hålla honom ohalt i 3 år!) började tänka på hur jag skulle klara av detta rent praktiskt.
Jag hade aldrig varit närvarande vid en slakt och kände att detta var något jag borde ”öva” på (ja, jag vet…det låter som en minst sagt morbid planering) innan det var dags för Heron.
Jag var därför därefter med vid 2 olika tillfällen då lektionshästar slaktades och detta berörde mig inte alls eftersom jag inte hade några känslor för hästarna.
Den dagen då jag ringde Kjell Felt, dagen som jag så länge förberett mig på, insåg jag att jag inte var ETT DUGG förberedd och att jag skulle bryta ihop totalt om jag tvingades att närvara när Heron lämnade mig för alltid.
Vår ridskola var då (och är fortfarande) granne med polisrytteriet i Malmö och på den tiden arbetade där en hästskötare och hovslagare som vi kallade ”Böna”. Böna var en trygg, varm man som tyckte om Heron och som jag visste skulle klara av den uppgift jag själv inte var förmögen till på ett mycket bra sätt. Böna skulle utan problem leda ut Heron på gödselstacken (dit jag hade gått med Heron många gånger för att ”öva”) och hålla honom när Kjell kom. Och Heron kände Böna och var dessutom mycket tillitsfull mot alla människor och skulle utan tvekan följa med honom.
Det föll sig så att Kjell skulle resa bort kort efter att jag ringde och ville boka slakttid och jag fick välja på att han kom dagen efter att jag ringde eller efter 14 dagar. Jag valde det förstnämnda eftersom jag VILLE ”ha det gjort”, jag ville inte se Heron linka ner till hagen mer.
Dagen då vi bestämt körde jag som vanligt till stallet men jag klev aldrig ur bilen. Jag visste när Kjell skulle komma och jag stannade i bilen tills han körde igen. Då körde jag till jobbet, ringde Kjell och frågade ”gick det bra?” och fick ett jakande svar.
Jag hade i många år noterat hur oerhört snabbt och proffsigt Kjell gjorde sitt arbete, det tog sällan mer än 10 minuter från det att han kom till att lastbilden körde igen.
När jag är mycket ledsen och inte vill bryta ihop klarar jag inte av att prata om det som hänt med någon. Herons slakt var något jag inte med ett ord nämnde för någon på jobbet trots att alla där visste hur mycket han betydde för mig. Jag tänkte att om jag sa ett enda ord så skulle jag bryta ihop totalt och behöva sjukskriva mig av sorg.
I säkert några veckor svarade jag alltid på frågan ”hur är det med Heron” med ”jotack-det-är-bra” och bytte blixtsnabbt samtalsämne.
