Bilderna ovan föreställer Décima i januari 1999, dvs då jag hade ägt henne i 3-4 månader. Den som håller henne är min ”gamla” dvs unga fd hästskötare Petra Nilsson som hjälpte mig mycket med Heron. Trots vår relativt stora ålderskillnad (13 år) hade vi jättekul tillsammans redan då hon var 13 och jag 26. Vi umgås än idag och har alltid massor av gamla hästminnen att prata om då vi träffas.
Som de av er som läst hela bloggen säkert förstått var Heron en oerhört stor del av mitt liv under nästan 10 år och vi fick många oförglömliga stunder tillsammans.
Efter att våra vägar skilts åt tänkte jag: ”Hur kan man ersätta en KUNG? Det kan nog bara en DROTTNING göra”.
Jag tänkte att om jag köpte en valack så skulle jag bara jämföra den hästen med Heron och då alltid till den nya hästens nackdel.
Décima såldes via ett försäljningsstall utanför Lund och när jag kom dit var jag egentligen mest intresserad av en häst efter Edinburgh som försäljaren lovordat och sagt var otroligt snäll bland annat. Jag hade då nyligen sett 2 Edinburgh-avkommor som båda var 3 år gamla och ridna några gånger men som redan gick som urverk så jag hoppades att det skulle vara samma sak med detta djur.
Försäljaren hade dessutom nästan 10 andra hästar som kunde vara av intresse så jag var verkligen förväntansfull då jag åkte dit.
Edinburgh-hästen (som mycket orginellt hette Eddie) visades som nummer 1 och jag tappade intresset direkt. Redan då hästen gick ut genom stallet snubblade den till och sedan såg det ut som att den harvade ridhuset med sina ben, så släpande gång hade den.
Nästa häst att visas var en svävande FJÄRIL, Décima! Hon travade så lätt över marken, ridhusunderlaget rubbades knappt och jag blev väldigt intresserad. Provridningen gick INTE speciellt bra, hästen sprang med huvudet i vädret, men hon var snäll.
Jag red ytterligare ett sto som kändes likvärdig med Décima, Matilda, även hon 3 år.
Efter provritterna kände jag ändå att jag gillade Décima bäst och frågade därför mycket spänt en duktig hästkompis som följt med som ”rådgivare”:
”Vilken tycker du?”. När svaret blev ”FUXEN” (Matilda var mörkbrun) kände jag en oerhörd lättnad och resten är historia :=)!
Jag besökte stallet yttreligare 2 gånger, en gång för att rida ut och en gång för att se Décima löshoppa och ganska snart stod hon i Herons gamla box på MCR.
Förresten så har även denna berättelse en liten lustig knorr för när jag skulle hämta hem Décima berättade försäljaren att den URSNÄLLE Eddie, vars godhet man tidigare inte hade skådat, hade slängt av en av hästskötarna några dagar tidigare!
