Kortet ovan är taget i december 1993. På den tiden hade jag varken tillgång till Internet, scanner eller mail men ville ändå skicka ett julkort till mina vänner.

Vad göra? Jag tog helt sonika ovanstående kort, körde 20 exemplar i kopiatorn (färg-kopiator fanns ej på den tiden, i alla fall inte på min arbetsplats)och skrev sedan på de svart-vita (fula!) kopiorna:

”SNÖN LYSER VIT PÅ TAKEN, ENDAST HERON ÄR VAKEN”.

På den tiden tyckte jag att detta var JÄTTE-PÅHITTIGT :=)!

I juli 1992 deltog jag och Heron i en hopptävling på Stortorget i Malmö, dvs mitt i centrala stan!
Tävlingen var en del i en hästsportvecka som Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, ordnade flera år i rad i syfte att öka intresset för ridning och visa upp ridsporten för de som kanske annars inte naturligt kom i kontakt med hästar.

Hopptävlingen var en ”företagshoppning” där olika företag skulle tävla mot varandra och jag fick då representera vad som på den tiden var Östra Socialförvaltningen, idag Rosengårds Stadsdelsförvaltning.
Egentligen fick alla företag betala en viss summa för att vara med och i gengäld fick de också reklamskyltar runt banan men jag fick ju säga till arrangören att socialbyrån där jag jobbade dels inte kunde bidra med några pengar och dels definitivt inte ville göra reklam för sin verksamhet :=).
Så i stället för att betala fick jag någon form av skriv-uppgift som skulle hjälpa Malmö Ridklubb i sin marknadsföring.

Trots att mitt ”företag”, dvs egentligen Malmös skattebetalare aldrig sponsrar något så lyckades jag utverka att min arbetsplats skänkte mig ett schabrak på vilket ”Östra Socialförvaltningen” var broderat. Det var faktiskt enormt på den tiden och jag vårdade detta schabrak ömt i många, många år.

Den klass jag deltog i var någonstans mellan 1.10-1.20 och jag var felfri i både grundomgång och omhoppning och blev 2:a (av 6 deltagare).

Jag hade innan vi satt upp i sadlarna varit lite fundersam över hur Heron skulle reagera över den minst sagt ovana miljön där läktarna dessutom var extremt nära hinderna men Heron var som vanligt sitt underbara bussiga jag och gick som om han aldrig gjort annat än vandrat på stadens gator.

Det var en underbar känsla att rida runt på Stortorget och mina arbetskamrater som kommit dit för att heja pratade om denna händelse i många år därefter.

Sommaren 1994 lastade jag Heron i min transport och åkte på en mini-semester till en klubbkamrat vars familj hade sommarhus på Öland. Vi var väl där i ca 10 dagar om jag minns rätt och hann tävla hoppning hos både Hyltans och Nybro ryttarförening.

Kortet föreställer Heron och min kamrats häst Mir då de går i en av hagarna som hörde till gården.

Samma dag som jag körde hem talades det i radion non-stop om Mattias Flink, den värnpliktige killen som dagen innan skjutit ihjäl flera personer.

Sommaren 1991 erbjöds jag och min stallkamrat Agneta Gustavsson att högtryckstvätta hela vårt stall på ridskolan, dvs ca 70 spiltor och boxar.
Det var verkligen ett smutsigt arbete och man fick hälla litervis med schampo i håret för att ens kunna arbeta upp lite lödder.
Vi var täckta av fågelskit och annat som man inte vill tänka på från topp till tå och det var endast tanken på den goda förtjänsten som gjorde att vi stod ut :=).

På en av bilderna ovan har jag hela armen djupt nerstucken i ett avlopp. Minns att jag var livrädd att en råtta eller något annat djur skulle bita mig trots att jag ser så glad ut på bilden (jag tänker väl på lönen kan jag tro).

1991 övertog jag och en stallkamrat, Agneta Gustavsson, driften av MCR:s cafeteria.

Jag, som då var singel, hade inga problem med att tillbringa de flesta kvällarna i stallet (det hade jag gjort ändå)och min ditills ur-usla ekonomi fick ett enormt uppsving.
Jag minns att jag och Agneta aktade oss för att berätta för folk hur mycket vi egentligen tjänade eftersom vi var övertygade om att cafeterian i så fall skulle tas ifrån oss (vi betalde ingenting till klubben för att få driva den och all vinst var vår egen).

Vi levde verkligen livets glada dagar i några år och jag kunde plötsligt köpa ny sadel, nya ridstövlar, lösa lånet på min dåvarande hästtransport mm mm utan att behöva fundera. En ny och mycket angenäm upplevelse.

Allt eftersom tiden gick minskade lönsamheten och då klubben efter några år ville ge en annan person chansen att driva cafeterian kändes det som att jag hade gjort mitt inom restaurangbranschen.

Även denna text, som jag skrev 1992, tycker jag fortfarande är ganska skojig!

Lina och Elina (mina hästskötare): Läs och inse hur bra ni har det :=)!

MCR har ”alltid” haft en klubbtidning och efter att jag började rida började jag också ganska snart att skriva insändare till denna.

Ofta är det så när jag läser gamla texter att jag tycker att de är urdåliga och/ eller ”pinsamma” men denna kan jag ändå känna är helt Ok trots att den skrevs redan 1992. Tycker fortfarande att det mesta stämmer dessutom :=).

När jag var 17 år gammal åkte jag och min dåvarande ”bästis” Elizabeth (då 15 år gammal) på ridläger.

Att ridlägret inte alls blev som vi tänkt oss är en underdrift och vi avbröt vistelsen innan vi mer eller mindre hann packa upp väskorna.

Eftersom jag redan då tyckte mig ha ordets gåva och skinn på näsan så nöjde vi oss inte med att konstatera att vi kände oss grundlurade; vi krävde alla pengarna tillbaka. Och som jag upptäckt så många gånger sedan dess; kan man bara formulera sig och inte ställer orimliga krav så får man alltid igenom det man vill. Så visst fick vi pengarna tillbaka även om lägerarrangören slingrade sig och förnekade det mesta av våra anklagelser.

Jag har tyvärr inte sparat hans svar på vårt ”kravbrev” men vårt eget brev var en desto roligare läsning så här mer än 20 år senare.