Som jag redan har berättat lärde jag via en hästsida på Internet känna en svensk tjej i min egen ålder som sedan många år bor i Luxemburg. Tjejen, Eva, har sedan många år tillbaka flera egna hästar och har även fött upp några föl.
Min första resa till Luxemburg skedde under under minst sagt speciella omständigheter!
Våren 2001 bröt min dåvarande sambo Thomas vårt förhållande mycket oväntat och jag kan utan tvekan säga att detta var det värsta som drabbat mig hitills i livet. Jag var enormt ledsen och tillbringade i princip all tid då jag inte var i stallet eller på jobbet med att sitta hemma och gråta. Detta pågick i 3 månader!!!!
Jag anförtrodde några av mina internetvänner hur det förhöll sig och en dag låg det ett brev med en flygbiljett på hallgolvet!
Det var Eva som tyckte så synd om mig och ville muntra upp mig som hade skickat biljetten!
Givetvis blev jag oerhört chockad över gåvan, Eva och jag hade aldrig träffats IRL och endast pratat med varandra i telefon 1 gång innan dess.
En sådan generositet verkligen överrumplade mig!
Jag bestämde mig för att åka trots min minst sagt dystra sinnestämning och trots att en del i stallet höjde ett varnande finger.
”Vågar du verkligen åka? Tänk om hon är helt knäpp, den där tjejen? Eller lesbisk!” sa man.
Jag lugnade de oroliga med att jag bara skulle stanna borta i 4 dagar och att jag dessutom kunde ta ett tidigare plan hem om nu Eva visade sig vara helt koko. Dessutom ”visse” jag att Eva var sambo med en man (det var i alla fall vad hon hade sagt) så jag kände mig inte speciellt orolig över att hon skulle ”hoppa på” mig.
Sagt och gjort; jag tog planet till Luxemburg och hämtades av en glad och entusiastisk Eva. Själv var jag väl ingen solstråle precis men försökte ändå hålla humöret uppe och för en stund glömma eländet där hemma.
Under min vistelse i Luxemburg fick jag verkligen uppleva gästfrihet när den är som bäst. Eva körde runt mig i halva Luxemburg, visade mig sitt stall, vi var på en hopptävling och gick på restaurang bara för att nämna en del.
Jag ångrar absolut inte att jag åkte även om jag, då jag pratat med Eva om detta i efterhand, förstått att jag inte lyckades dölja min deppiga sinnesstämning speciellt väl (vilket jag trodde).
Men resan blev en form av ”avslut” och när jag kom hem slutade jag gråta och har inte gråtit sedan dess, i alla fall inte över olycklig kärlek :=).
Eva: TACK! En sådan fin vän som du skulle alla ha!
