Skrivet
I maj 2002 var det dags för en ny träff med mina ”internetkompisar”, denna gången ute på Djurgården i Stockholm.
Jag reste dit någon dag i förväg för att hälsa på min goda vän Ann (som också var med på Djurgårds-ritten) och hade några underbara dagar i ett soligt Stockholm (när jag kom tillbaka till Malmö brun som en pepparkaka frågade flera om jag varit utomlands :=)).
På bilden syns några av deltagarna. Hästen är Colt, Anns dåvarande tävlingshäst.
Skrivet
Som jag redan berättat om i flera inlägg är jag en mycket aktiv deltagare på en hästsida på Internet: www.ryttartorget.se
Jag har genom åren träffat många av de hästtjejer som också besöker sidan och en del har blivit väldigt goda vänner.
Hösten 2001 kom någon av deltagarna på sidan på den utmärkta idén att så många av oss som möjligt skulle träffas och rida på den milslånga stranden vid Hemmeslöv utanför Båstad.
Om jag minns rätt kom den mest långväga gästen från Karlstad, själv hade jag ”bara” 12 mil att köra och fick dessutom låna en häst att rida på plats.
Vi var nog ett 15-tal personer som slöt upp och fikade, red och hade allmänt trevligt.
Mer om strandritten kan ni läsa om och titta på här:
http://hem.passagen.se/raff452/strandritt.htm
Skrivet
Några år efter min första resa till Luxemburg var det dags för den andra.
Jag var vid detta laget tillsammans med min man Micke och Eva tyckte att vi båda kunde komma och hälsa på henne.
Min man är som jag tidigare nämnt inte det minsta hästintresserad men har däremot ett enormt flyg(historiskt)intresse.
Det slumpade sig så att Eva hade en väninna vars man hade ett liknande intresse och Eva lyckades få denne man att utarbeta ett helt program för Micke under vår planerade vistelse i Luxemburg.
Så planen var att medan Eva och jag lekte i stallet skulle Micke och denne man roa sig med att åka och titta på historiska monument och gud vet allt. Perfekt! För hur roligt är det att ha en häst-ointresserad make med sig i stallet när man själv vill vara där i timtal medan mannen bara tänker ”när ska vi åka hem?”.
Eva fixade billiga flygbiljetter åt oss och när dessa kom såg jag att vi skulle flyga från ”Gothenburg City Airport”. Vi tog bilen till Göteborg, satte oss på Landvetter och väntade på att vår flight skulle ropas ut eller annonseras på skärmen för avgående plan. När tiden gick och ingenting hände började jag bli nervös och gick fram till en informationsdisk och undrade vad som stod på.
”Ehhh….Ryan Air har inga avgångar från Landvetter, ni ska till Säve” blev svaret.
Både Micke och jag insåg snabbt att vi inte skulle hinna till andra sidan Göteborg på mindre än 1 timme och det var bara att inse att det inte skulle bli något av vår planerade resa.
Vi kunde bara skylla på att ingen av oss flugit från Säve förut (och denna flygplats är som en knappnål i jämförelse med Landvetter) och att vi därför förutsatte att ”City Airport” betydde Landvetter. Slarvigt av oss, ja och det hade (kanske) inte hänt om vi själva hade bokat biljetterna.
Gissa hur kul (NOT) det var att ringa till Eva på väg hem till Malmö igen och förklara fadäsen?
Och vad tror ni folk i stallet sa när jag dök upp nästa morgon? ”Skulle inte du vara i Luxemburg?!?!?!”
Denna händelse kan jag idag finna liiiite komisk men då hade varken Micke eller jag några som helst problem med att hålla oss för skratt.
Det blev faktiskt en ny resa någon månad senare, denna gång från rätt flygplats direkt!
Skrivet
Som jag redan har berättat lärde jag via en hästsida på Internet känna en svensk tjej i min egen ålder som sedan många år bor i Luxemburg. Tjejen, Eva, har sedan många år tillbaka flera egna hästar och har även fött upp några föl.
Min första resa till Luxemburg skedde under under minst sagt speciella omständigheter!
Våren 2001 bröt min dåvarande sambo Thomas vårt förhållande mycket oväntat och jag kan utan tvekan säga att detta var det värsta som drabbat mig hitills i livet. Jag var enormt ledsen och tillbringade i princip all tid då jag inte var i stallet eller på jobbet med att sitta hemma och gråta. Detta pågick i 3 månader!!!!
Jag anförtrodde några av mina internetvänner hur det förhöll sig och en dag låg det ett brev med en flygbiljett på hallgolvet!
Det var Eva som tyckte så synd om mig och ville muntra upp mig som hade skickat biljetten!
Givetvis blev jag oerhört chockad över gåvan, Eva och jag hade aldrig träffats IRL och endast pratat med varandra i telefon 1 gång innan dess.
En sådan generositet verkligen överrumplade mig!
Jag bestämde mig för att åka trots min minst sagt dystra sinnestämning och trots att en del i stallet höjde ett varnande finger.
”Vågar du verkligen åka? Tänk om hon är helt knäpp, den där tjejen? Eller lesbisk!” sa man.
Jag lugnade de oroliga med att jag bara skulle stanna borta i 4 dagar och att jag dessutom kunde ta ett tidigare plan hem om nu Eva visade sig vara helt koko. Dessutom ”visse” jag att Eva var sambo med en man (det var i alla fall vad hon hade sagt) så jag kände mig inte speciellt orolig över att hon skulle ”hoppa på” mig.
Sagt och gjort; jag tog planet till Luxemburg och hämtades av en glad och entusiastisk Eva. Själv var jag väl ingen solstråle precis men försökte ändå hålla humöret uppe och för en stund glömma eländet där hemma.
Under min vistelse i Luxemburg fick jag verkligen uppleva gästfrihet när den är som bäst. Eva körde runt mig i halva Luxemburg, visade mig sitt stall, vi var på en hopptävling och gick på restaurang bara för att nämna en del.
Jag ångrar absolut inte att jag åkte även om jag, då jag pratat med Eva om detta i efterhand, förstått att jag inte lyckades dölja min deppiga sinnesstämning speciellt väl (vilket jag trodde).
Men resan blev en form av ”avslut” och när jag kom hem slutade jag gråta och har inte gråtit sedan dess, i alla fall inte över olycklig kärlek :=).
Eva: TACK! En sådan fin vän som du skulle alla ha!
Skrivet
Efter att jag hade bestämt mig för att köpa Archie tog det kanske 2 veckor innan han kom hem till ”mitt” stall, dvs ridskolan MCR.
Under denna tid hann han bli veterinärbesiktigad, röntgad på Skara djursjukhus och skodd runt om.
Jag tog semester en fredag i juni och körde de ca 30 milen för att hämta honom (ensam, jag har alltid varit lite våghalsig).
Körningen hem gick jättebra, Archie stod tyst och stilla och inte heller i- och urlastning vållade några problem.
Jag hade redan innan Archie hämtades ordnat en hagkompis till honom, ett 4 årigt sto (Hallon) som också hade kommit ny till stallet och saknade någon att gå ute med.
Jag hade fått veta att Archie var snäll i hagen men ovan vid ston.
Lördag morgon 08.00 står jag och Hallons ägare beredda med våra skyddslingar. Vi släpper ut dom i hagen tillsammans och det verkar gå hur bra som helst. Ingen dramatik, inga sparkar, hästarna går lugnt bredvid varandra.
Vi tittar till djuren ytterligare en gång lite senare och det ser fortfarande hur bra ut som helst.
Klockan 12.00 går jag ner tillsammans med en yngre flicka från stallet för att ta in hästarna och möts då av 2 hästar som står så fint bredvid varandra.
Jag börjar med att försöka tränsa Hallon som biter ihop tänderna och inte alls verkar vilja lämna hagen, jag vänder lite på huvudet för att se var Archie är och inser:
”My God!!! Archie befinner sig ovanpå Hallons rygg” Tjoho!!! Tro f..n att Hallon inte vill lämna hagen!!!!
Jag och flickan lyckas sjasa bort Archie från Hallons rygg och jag säger generat ”detta har du INTE sett”. Känner inte för att ha sexualundervisning i hagen!
Flickan och jag gör ett nytt gemensamt försök att tränsa Hallon (efter att ha jagat hästarna en stund) och samma sak upprepar sig igen: Archie är åter och klänger på Hallon.
Långt om länge lyckas vi få hem båda hästarna helskinnade men detta var både första och SISTA gången Archie fick gå i hagen med ett sto!
Skrivet
Idag löshoppade jag Archie, igår tömkörde jag, i förrgår red jag dressyr och hoppade några språng och imorgon ska jag rida ut!
Jag har alltid tillämpat en väldigt omväxlande träning vad gäller mina hästar.
Även om de alla köpts som dressyrhästar så har jag varit noga med att variera arbetet så mycket som det bara har gått uifrån hästens ålder, kondition och utbildningsnivå samt i viss mån efter ”yttre omständigheter” såsom väder och dagsljus (jag har tex ännu inte ridit ut med Archie när det har varit mörkt ute, helt enkelt eftersom jag inte vill riskera att han kanske blir skrämd och att det händer en olycka där sedan ingen kan hitta mig i mörkret).
I min träning av både den unga och vuxna hästen ingår löshoppning, uppsutten hoppning, gymnastikhoppning, longering, tömkörning (både i ridhus, utomhus och över bommar), dressyrträning såväl inom som utomhus, uteridning, klättring och givetvis även tävling.
Jag hör ibland ryttare som påstår att dressyr är TRÅKIGT. Jag vill i så fall hävda att detta enbart beror på ryttaren och ingenting annat.
Alla vuxna ridhästar kan läras många olika dressyrrörelser (med skiftande kvalitet förvisso) och man behöver inte, som vissa tycks tro, rinda ”runt, runt på fyrkantsspåret”. DET är INTE dressyr, möjligtvis en enklare form av motionering/ rastning av en häst.
Det är egentligen nästan bara fantasin som sätter gränserna för hur ett dressyrpass kan ridas. Även en unghäst kan man rida olika ridvägar med, öva tempoväxlingar, övergångar, halter och igångsättningar med.
Jag tror på att försöka påbörja en ridhästs utbildning mer eller mindre så fort man sitter på den första gången.
Jag vill att hästen genast ska vara på det klara med att det är jag som bestämmer när jag sitter i sadeln eller håller i tömmarna och jag vill inte slösa varken tid eller hästens ork på att låta den bocka, bralla, rusa omkring eller på annat sätt försöka undandra sig arbete.
Det är en så kort stund av dygnets 24 timmar som vi som ryttare kräver arbete av hästen och då är det viktig att det också blir just arbete (om man inte har bestämt sig för att bara ta en skön skritt-tur utomhus eller dylikt).
”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” är en klok devis tycker jag.
Jag ser det som missriktad välvilja mot den unga hästen att under dess kanske hela första och andra år som ridhäst låta den springa omkring lite hur som helst, inte kräva att den går i form, inte accepterar hjälpena för ”gas och broms” fullt ut osv. Om man bara rider korta, välplanerade och konsekventa ridpass kan man med den unga hästen (3-4 år) göra det mesta som den sedan ska göra även som ”vuxen”, i alla fall vad gäller bjudning, form, takt, rakriktning och böjning.
Alla ryttare är kanske inte intresserade av att hoppa och då kan löshoppning vara ett utmärkt alternativ. Är man som ryttare väldigt osäker kan man göra mer skada än nytta om man ändå vill hoppa sin häst eftersom det är lätt hänt att en osäker ryttare skapar en osäker häst med risk för olyckor som följd.
Alla hästar löshoppar inte heller ”enligt regelboken” utan kanske blir oerhört hetsiga, osäkra, river ofta eller gör något annat som inte blir en ”positiv träning” och då får man överväga om man ska fortsätta att hoppa, dvs om hästen kan läras att förbättra sina svagheter eller om det medför en för stor risk att fortsätta med hoppningen.
Vad gäller tömkörning och/ eller longering är detta något som alla ryttare borde kunna och kan man det inte bör man försöka lära sig av någon kunnig person.
Dels är det en bra omväxling för hästen att inte alltid utbildas från ryggen och dels kan man som ryttare råka ut för någon fysisk krämpa som gör att man inte kan rida på många veckor medan man däremot skulle kunna stå på marken och longera/ tömköra.
Då Décima blev buköppnad pga grovtarmsomvridning för några år sedan ordinerades hon skritt-motion FÖR HAND 2 gånger om dagen i 8 veckor.
Redan efter några dagar höll både hästen och jag på att somna av ut-tråkning där vi hasade runt i ridhuset eller på vägarna runt stallet. Jag kom då på att jag ju kunde tömköra i skritt och göra lite sidvärtsrörelser, halter, ryggningar mm på töm och genast så blev våra pass mycket roligare. Dessutom var hästen i hyfsad kondition och väl vaken för hjälperna när jag åter fick börja rida och detta tackar jag också tömkörningen för.
När det gäller uteridning tror jag även här på att introducera detta tidigt för den unga hästen och ju mindre affär man gör av det hela desto mer odramatiskt brukar det bli. Man kan gärna ta med sig en mycket lugn och trygg häst de första gångerna man rider ut men man måste också ganska snart lära hästen att den ska kunna ridas ut ensam.
Jag vill på tal om utbildning passa på att nämna några ord om LASTNING som jag faktiskt också tycker borde ingå i ALLA hästars utbildning.
Jag har hittills inte stött på en enda häst som inte har gått att lasta och 9 av 10 hästar går dessutom att lasta fullständigt enkelt och odramatiskt om man bara har tränat dom rätt från början.
Jag tycker att det är alla hästägares SKYLDIGHET att se till så att hästen går att lasta enkelt och säkert och åter igen; klarar man det inte på egen hand får man be någon kunnig person om hjälp.
Även om man inte tävlar så kan man inte räkna med att ha sin häst uppstallad i samma stall från det att man köper den och tills dess att ens vägar skiljs åt. Man kanske vill åka på en träning, på bete, för att rida ut i andra omgivningar och FRAMFÖR ALLT: man kanske behöver transportera hästen akut till ett djursjukhus/ veterinär!
Jag minns en händelse för många år sedan då en av privathästarna på ridskolan blev blockhalt under en uteritt och hoppade fram på 3 ben. Ryttaren lyckades mirakulöst nog leda bort hästen till ett närliggande stall men hem till det egna stallet var det nästan 1 timmes skrittväg och så långt kunde hästen absolut inte förflytta sig.
Jag ombads att hämta hem hästen i min transport eftersom jag kände hästen och dessutom ansågs vara skicklig på att lasta; hästen var nämligen erkänt svårlastad.
Ni kan tänka er hur jag kände mig när jag skulle försöka förmå en livrädd, motsträvig häst som dessutom hoppade fram på 3 ben att gå in i en transport! Nej, det är inget man vill göra frivilligt, det kan jag lova. Jag lyckades förvisso lasta hästen till slut men frågan är hur mycket smärta den fick utstå i sitt onda ben under tiden, smärta som hade kunnat minskas om hästen traskat rakt in i trasporten.
Senaste kommentarer