Månadsarkiv: mars 2008

Tips: så får du fler poäng när du tävlar dressyr!

Eftersom jag själv har tävlat dressyr i mer än 20 års tid känner jag mig ”behörig” att lämna en del, som jag själv tror i alla fall, användbara tips och råd till dig som tävlar eller vill börja tävla dressyr.

Egen och andras erfarenhet har lärt mig att man i de flesta fall ”får det man betalar för”. Köper man en dyr dressyrhäst är sannolikheten att man ska lyckas på tävlingsbanorna långt större än om man köper fd travare för 5.000, om vi ska hård-dra det hela!

Men: för det första så är det inte bara en hästs pris eller URSPRUNGLIGA FÖRUTSÄTTNINGAR som avgör framgångarna på tävlingsarenan och för det andra är det långt ifrån alla som ens KAN (läs: har de ekonomiska förutsättningarna) köpa en dyr häst även om de skulle vilja det.

Därför tänkte jag ge tips om sådant som man kan förbättra hos ALLA ryttare/hästar/ ekipage, dvs sådant som inte har ett dugg att göra med om hästen rör sig extraordinärt, har lätt för samling, ökning eller dylikt.

Eftersom jag som sagt har tävlat sedan urminnes tider har jag också hunnit med att SE mängder av ekipage i lätt och medelsvår klass och det är till ryttare på denna nivå dessa tips och råd är ämnade.När man själv tävlar och studerar sina medtävlare tycker jag att det är lätt att se sådant som ofta brister och där man som ryttare kan förlora många onödiga poäng som kanske kostar en placering eller fler.

Nedan tänkte jag lista sådant som ALLA kan förbättra och som säkerligen kommer att påverka kommande resultat:

1. Tyglarnas längd: jag skulle vilja säga att minst 50 % av alla tävlande ekipage rider med för långa tyglar. Till att börja med ser det oerhört slarvigt ut samtidigt som det är väldigt lätt att rätta till: det är bara att korta tyglarna helt enkelt. Om hästen inte accepterar att tyglarna kortas till normal längd är det något som behöver korrigeras i utbildningen: man ska inte behöva rida på halvlånga tyglar för att hästen ”vill” det.

Med för långa tyglar följer bla större svårighet att STANNA hästen. Ryttaren måste dra längre tid i tyglarna innan hästen minskar farten/ stannar, det kan bli ett seg-dragande som även detta ser slarvigt ut och tar för lång tid.

Man ser också en del ekipage där det ser ut som att ryttaren nästan ”bär” hästen med tyglarna, dvs man får intrycket av att om någon rusade fram och kapade tyglarna så skulle hästen ramla ihop på marken. Usch!

2. Ryggningar: jag ser nästan aldrig hästar rygga korrekt på tävling, inte ens i medelsvår klass.

En häst kan läras att rygga redan då den är mycket ung (3-4 år gammal) och man bör tidigt lära sin häst att odramatiskt gå bakåt. Om det underlättar kan man börja med denna träning från marken men det viktiga är att hästen lärs att ryggning inte är något farligt eller en form av bestraffning (en del använder tyvärr ryggningen som just bestraffning genom att dra hästen bakåt under hårda hjälper).

När hästen ryggar ska den göra detta RAKT bakåt, lugnt och med så många steg som ryttaren vill.
På tävling ser jag ofta hästar som
a) vägrar att röra sig bakåt trots att ryttaren SLITER i tyglarna
b) kastar sig bakåt
c) ryggar snett
d) ryggar 3 steg trots att det ska vara 6 steg i programmet och sedan vägrar att fortsätta

Som sagt: en korrekt ryggning har inte det minsta med hästens bra eller dåliga gångarter att göra och här kan man tjäna välbehövliga poäng på vilken typ av häst som helst.

3. Halter: även här ser man slarv, slarv, slarv! Till att börja med ska hästen ställa upp sig korrekt och det kan hästar ha mer eller mindre svårt för och ryttaren mer eller mindre lätt för att känna. MEN: att stå STILLA borde alla ryttare klara av att känna om hästen gör eller inte!

Många ryttare låter hästen göra halt en sekund och sedan tillåter de att hästen går framåt. FEL! Lär hästen att stå still så länge du vill, om det så är 1 minut och inte en sekund. Börja med korta ”stillheter” och öka sedan tiden för hur länge hästen ska ACCEPTERA att stå stilla. Detta är en ren lydnadssak och har inte heller med hästens gångarter o dylikt att göra.

4. Bakdelsvändningar: en svår rörelse att utföra korrekt får man förmoda eftersom man även här kan få se alla varianter av vändningar där väl ”mellandelsvändningen” är den vanligaste enligt mig.

Det kan var svårt att känna hur hästen trampar i vändningen men personligen tycker jag att det är bättre att göra en större korrekt vändning(som volt tillbaka ungefär) än en mindre där hästen går bakåt, snurrar runt sig själv på olika konstiga vis osv.

5. Vägarna rätta ridande: att rida korrekta vägar har enbart med ryttaren att göra och inte ett dugg med hästens förutsättningar som dressyrhäst. Lär dig hur tex serpentiner ska ridas (titta på bilder, fråga en dressyrdomare eller din tränare). Det är inte svårare att rida rakt över ridbanan än som i någon form av ”snett igenom” (som vissa felaktigt rider) men det kostar poäng!

Likaså ska du göra de olika rörelserna EXAKT vid den bokstav som det är föreskrivet, inte flera meter före eller efter.

6. Helhetsintrycket: jag vill inte påstå att man garanteras fler poäng om man ser prydlig ut men varför chansa :=)? Man kanske inte har den gångartsmässigt bästa hästen men alla har råd med tvål och vatten och kan se till att både hästen, man själv och utrustningen är oklanderligt ren och att hästen är flätad.
Undvik allt som ”flaxar” som tex ditt hår, dina skänklar, stigläderna, remmen till nosgrimman osv. Stoppa in allt så mycket det går och försök att sitta så stilla du kan i sadeln. Alla ryttare har inte lika lätt för att inta en korrekt sits men man kan i alla fall försöka att TITTA UPP och i den riktning man rider. Om man tittar på hästens hals sjunker man automatiskt ihop och får en felaktig sits, dessutom ser det fult ut.

Jaha…då är det bara att hoppa upp i sadeln och öva!

Händelserik tävlingsdag!

Även gårdagens tävling hos Trelleborgs ryttarförening blev för min del en ”eftermiddagsföreställning” så hästarna kunde gå i hagen på förmiddagen som vanligt.

Regnet vräkte ner under merparten av gossarnas hagvistelse men Birk ville trots det inte ens gå hem när vi kom för att hämta dom utan stod som fastfrusen längst bort i hagen. Fastfrusen är förresten fel ord, FAST-KILAD är nog en bättre benämning eftersom våra hagar fortfarande (dvs sedan i somras ungefär….suck….) består av lera, lera, lera, vatten, vatten och lera.

Även på tävlingsplatsen regnade det så gott som hela tiden och då är man mycket tacksam över 2 ridhus varav framridningsridhuset var stort och med mycket bra underlag (det man tävlade i var tyvärr mörkt och med väldigt hal ridhusbotten).

I LB:1 gick Archie mycket bra och den enda missen var egentligen att han halkade/ snubblade efter en galoppökning så att han nästan gick ner på knäna. Han återfick dock snabbt balansen och vände sedan direkt upp på medellinjen, rakt och fint som om ingenting hade hänt. Snubblingen ”kostade” bara 1 poäng och ingen placering så det var ingenting att säga om den.

I denna klassen blev Archie 8:a av 10 placerade och fick en flaska arnika i pris. Eftersom tjejen som blev 7:a fick ett dressyrspö och eftersom hon aldrig rider med spö medan jag aldrig linementar Archies ben så bytte vi pris med varandra.

Även i LA:1 skötte sig Archie exemplariskt och jag kände att programmet nu börjar ”sitta” lite bättre. Jämfört med förra söndagens LA-ritt (då Archie vann) var detta en super-ritt och jag var mycket nöjd. Nöjd var även domaren för Archie fick 67 % och blev 2:a i klassen efter en häst (Wonderboy) som vann överlägset på över 74 %.

I denna klassen fick Archie ett fint mörkblått dressyrschabrak så nu kommer nog många i stallet att göra ”kors i taket”. Jag har nämligen de 10 senaste åren inte ridit i annat än VITA schabrak och det finns ytterst få andra färger som jag kan acceptera på ett schabrak där mörkblått tack och lov är en av dom färgerna. Allt klär ju en skönhet sägs det men inte ens Archie hade fått i-klä sig ett rött schabrak tex (inte ens till jul :=)).

Efter avslutade ritter var jag så klart mycket glad men också ganska angelägen om att få åka hem eftersom det började bli sent på dagen. Jag hyste dock vissa misstankar om att det kanske skulle kunna bli svårt att ta sig loss från parkeringen eftersom denna varit mycket lerig redan då vi kom och det enorma regnandet säkert hade gjort marken ännu känsligare.

Och mycket riktigt! Mina värsta farhågor blev besannade och min bil vägrade att flytta sig en milimeter i den djupa dyn.

2 män från ryttarföreningen kom med en traktor och försökte dra loss oss men eftersom de inte kunde hitta någon fästanordning framtill på min bil gick inte detta.

Det hela slutade med att jag fick lasta ur Archie, traktorn fick först dra upp släpet på torrare mark och sedan fick den dra bilen i dess drakkrok BAKÅT tills den åter fick fäste. Under denna procedur stod den andre mannen och höll en säkert extremt undrande Archie i bara grimma och grimskaft, vi var vid det här laget enda ekipaget kvar på tävlingsområdet och det hade börjat skymma. Gissa om jag var rädd att mannen skulle råka tappa Archie! Jag såg för mitt inre öga hur vi skulle leta efter honom i mörket, tävlingsområdet ligger precis bredvid en havs-strand och man kan säkert som häst springa MIL innan man tröttnar.

Tack och lov visade Archie exempel på att även han, liksom mina tidigare hästar, inte låter något rubba honom i första taget så han stod relativt lugnt medan vi kämpade i leran.

Inte heller ”lyckades” jag ramla omkull i någon vattenpöl (se inlägg: Vita ridbyxor blir röda och bruna) denna gången och det var ju alltid något att vara tacksam över!

Resultat:

http://www.trelleborgsrf.se/Tavling/dok/080329_resultatlista_LH_dressyr.html

Internet

Om jag ska nämna en uppfinning som jag verkligen tycker har….tja….om inte REVOLUTIONERAT mitt liv…så i alla fall gjort det bra mycket trevligare på många sätt så skulle jag säga INTERNET.

Jag använder mig idag väldigt mycket av Internet och det känns som att det inte finns mycket här i världen som man inte kan få veta genom några enkla knapptryckningar.

Som jag redan nämnt tidigare träffade jag min man genom Internet för 6 år sedan (www.spraydate.se).

Kort efter att vi träffats köpte vi vårt hus efter att ha tittat i www.hemnet.se varje ledig stund.

Décima såldes genom en annons jag läst på www.bukefalos.com och Archie köptes på samma sätt.

Mina 3 senaste bilar har jag köpt av en av våra närmaste grannar: www.osterledensbil.com.

Om man vill se var jag arbetar kan man gå in på: http://komin/topplankar/forvaltningar/sdfsodrainnerstaden/individochfamilj/vuxnaochboende/sektionboende/hejaren.4.43a4266c112be0864a580001104.html

Och om man vill se var Archie bor kollar man på www.malmocivilaryttare.nu

Förutom den träning jag får genom att rida på Archie får jag välbehövlig motion på www.mastraningscenter.nu 4 dagar i veckan ungefär.

När jag inte skriver på min blogg läser jag gärna på diskussionsforumet www.ryttartorget.se
där jag varit aktiv i mer än 10 år.

Och när jag behöver goda råd om hästar i allmänhet och dressyr i synnerhet mailar jag till min goda vän Ann: www.annhammarlund.se

Annars läser jag också mycket på Svenska Ridsportförbundets hemsida, http://www2.ridsport.se/, det är via den jag anmäler mig till olika tävlingar, kollar resultat, lär mig nya dressyrprogram mm. En mycket användbar och omfattande hemsida!

Eftersom jag har fullt upp med att arbeta, ta hand om Archie, mitt hus och min man :=) så finns det inte mycket tid över till shoppning. Jag brukar avsätta 2-3 heldagar om året till detta i Ullared, www.gekas.se och efter dom inköps-turerna brukar det inte finnas mycket mer som jag behöver!

Tipsa gärna om fler trevliga hemsidor som man kan ha nytt av!

Tillbakablickar: Décima får en senskada?

Jag har, TA I TRÄ, aldrig haft egna erfarenheter av senskador under mitt mer än 20-åriga hästägande.

En gång var jag dock övertygad om att Décima hade fått en senskada och det var en upplevelse som var fruktansvärd!

Jag hade varit och hopptränat med Décima hos grannklubben Örestad en fredagkväll och åkte extremt nöjd och glad hem till stallet efter en ovanligt lyckad träning. Décima hade flugit över alla hinder utan den minsta tvekan, inga vägringar eller rivningar hade inträffat och allting kändes allmänt jättepositivt.

När jag kom till vårt stall tog jag av Décima hennes nyinköpta senskydd och fick en smärre chock!Baksidan av det högra frambenets skena hade en bananformad svullnad, benet var glödhett och Décima liksom vek ihop hela benet bara man rörde vid det. Hon verkade ha otroligt ont. Jag kunde inte tro annat än att hon hade fått en senskada med den klassiska banan-formen och jag ringde genast till Helsingborgs djursjukhus för att höra hur jag skulle förfara.Jag fick rådet att spola benet med kallt vatten tills det hade svalnat och att därefter lägga på ett zinkbandage.

Medan jag spolade på benet funderade jag fram och tillbaka på HUR denna senskada hade kunnat uppkomma men jag kom inte fram till något svar som verkade vettigt. Hästen hade ju inte rivit ett enda hinder, hade inte vägrat, snubblat, ramlat eller på annat sätt slagit i benet vad jag kunde märka.

Efter att jag hade lagt på zinkbandaget återstod inget annat än att åka hem (klockan var då ca 22.00) och fördriva några mycket oroliga timmar med lönlösa försök till sömn.Jag ältade hela tiden det faktum att en senskada kan ta oerhört lång tid att läka och att det inte heller är ovanligt att skadan ”går upp”. Jag kände mig minst sagt uppgiven och förtvivlad och såg framför mig minst 6 månaders konvalescens utan möjlighet till varken träning eller tävling.

Nästa morgon steg jag upp redan vid 5-tiden och då stallet öppnade 06.00 var jag den första att kliva in genom dörrarna.Stallpersonalen såg direkt att något inte var som det skulle med mig och då de frågade ”Men Birgitta…vad ÄR det” började jag storgråta och förklarade att Décima hade fått en senskada.

Jag kunde inte få av zinkbandaget fort nog, jag var så nyfiken på om svullnaden hade gett med sig det minsta och om Décima hade lika ont som under gårdagskvällen.Döm om min förvåning då svullnaden var HELT BORTA?!?!?! Benet var svalt och verkade inte det minsta ömt och jag förstod ingenting?!?!?Jag tog ut Décima och sprang med henne utanför stallet och hon travade klockrent?!?!?Efter en mycket noggrann genomgång av benet/skenan kunde jag slutligen konstatera att det fanns ett MIKROSKOPISKT sår som såg ut ungefär som om någon hade stuckit Décima med en knappnål.

Min enda teori då och än idag är att grus eller något annat fastnat mellan de nya senskyddet och benet och orsakat detta mini-sår som i sin tur orsakade både svullad, värme och smärta.Mycket konstigt och kanske ännu konstigare är att detta aldrig upprepat sig trots att jag fortsatte att använda senskydden och använder dom än idag!

Tillbakablickar: Décima blir buköppnad

I förra veckan läste jag en intressant diskussion på Internet (http://www.bukefalos.com/) som handlade om huruvida man som hästägare skulle samtycka till att ens häst blev buköppnad om veterinären ansåg att detta behövdes.

Många som deltog i diskussionen ansåg att en buköppning är ett så pass ”drastiskt” (och icke att förglömma KOSTSAMT) ingrepp att de hade avstått.

Detta fick mig att tänka tillbaka på min egen hittills enda och förhoppningsvis första och sista erfarenhet vad gäller buköppningar:

Ett av mina bekymmer under de år jag ägde Décima var hennes känsliga mage.Av någon för mig fortfarande okänd anledning fick hon relativt ofta känningar av kolik.

Vanligen då Décima fick ont i magen började hon med att skrapa i boxen. Om man då tog ut och gick med henne var hon till synes oberörd, kunde stanna och beta tex men så fort hon fick gå in i boxen fortsatte skrapandet och hon la sig ofta också ner.Det som hjälpte var att longera henne intensivt under en kortare eller längre period och efter att hon hade lyckats krysta ut en eller flera bajshögar mådde hon ofta utmärkt tills nästa gång det var dags igen. Ibland gick det nästan år mellan anfallen men det kunde lika gärna handla om månader.

Sista gången Décima hade kolik i min ägo var också den värsta gången.

Jag kom som vanligt till stallet klockan 06.00 en lördag i början av oktober och vandrade ner med Décima till hennes hage som var den som var belägen längst bort från stallet. Vi har inte våra hagar i anslutning till stallbyggnaden utan måste gå några minuter för att nå de olika hagarna och till Décimas hage tar det ca 7 minuter att gå.

Under vår promenad märkte jag ingenting och jag gick som vanligt in i hagen för att hälla över Décimas kraftfoder i den tunna som fanns i hagen för detta ändamål.Vanligtvis följde Décima mig som en hund; jag brukade släppa lös henne redan utanför hagen och hon gick alltid direkt bort till tunnan för att äta.Denna gången gick Décima åt rakt motsatt håll i hagen och bara denna rörelse fick mig att sekundsnabbt ana att något var fel.

Och nog var det fel alltid! Décima hann inte mer än gå in i hagen förrän hon visade att hon ville lägga sig ner.Jag slet snabbt ut henne ur hagen och hon försökte åter att lägga sig ner och då förstod jag instinktivt att jag nog denna gången inte skulle kunna bota koliken med lite longering.Jag ringde till Helsingborgs djursjukhus medan jag vandrade tillbaka till stallet och de sa att de var beredda på att jag kom.

Väl i stallet kopplade jag släpet i raketfart, lastade in Décima och gasade iväg. Jag har nog aldrig varit så rädd under en bilfärd! Décima, som i vanliga fall knappt märktes då hon åkte transport höll på att sparka itu släpet, så kändes det i alla fall!Jag försökte köra så fort jag vågade samtidigt som jag tänkte förvirrade tankar kring att Décima kanske skulle lyckas slå sig ut ur transporten under färden eller kanske bara ramla ihop och dö innan jag hann fram.

När jag nådde djursjukhuset sparkade Décima fortfarande som en galning och jag hann knappt få ut henne ur transporten förrän hon mer eller mindre av sig själv rusade in i stallet, in i en box och la sig ner.

En veterinär kom och vi hade världens problem med att över huvudtaget kunna undersöka Décima som bara ville lägga sig. Vi kämpade med att hålla henne på benen och var genomsvettiga av ansträngning.Veterinären konstatarade snabbt att en buköppning var nödvändig och jag fick skriva på alla erfoderliga blanketter innan Décima rullades iväg för operation. Jag blev ombedd att åka hem och man sa att man skulle ringa när operationen var färdig.

Jag åkte tillbaka till stallet, mockade och försökte sysselsätta mig för att skingra tankarna men det var stört omöjligt. Jag kunde inte tåla mig utan åkte tillbaka till Helsingborg utan att ha hört något därifrån.Efter mer än 5 timmar på operationsbordet fick jag äntligen beskedet att allt hade gått bra och att Décima nu hade vaknat upp ur narkosen. Man hade hittat en grovtarmsomvridning men nu verkade allting bra och man kunde bara hoppas att tarmarna skulle komma igång som de skulle.

Décima stannade på djursjukhuset i 6 dagar och eftersom läkningen av såret under magen gick planenligt fick hon åka hem med ordinationen skritt för hand i 30 minuter, 2 gånger om dagen i 8 veckor.Jag skulle ljuga om jag sa att veckorna gick snabbt. Tvärtom sniglade sig dagarna fram och jag tröttnade mycket snabbt på att släpa på en Décima som uttråkat drog benen efter sig när vi var ute och gick. Tack och lov kom jag relativt snabbt på att jag ju kunde tömköra i stället för att leda och genast blev våra ”pass” roligare och tiden gick snabbare. Efter de 8 veckorna kom jag snabbt igång med ridningen igen och jag tror att våra tömkörningspass gjorde stor nytta vad gällde att bibehålla Décimas kondition, lydnad och lösgjordhet.

Det meterlånga ärret under magen läkte oerhört snabbt och man kunde till slut knappt se det.
Någon förklaring till tarmomvridningen fick jag heller aldrig och tack och lov fick Décima inga fler mag-känningar under tiden jag ägde henne.

Jag är i efterhand oerhört glad och tacksam över flera faktorer som jag tror räddade Décimas liv:

– att jag hade tillgång till egen bil och släp så att jag kunde köra iväg inom loppet av en halvtimme.
– att jag hade en lättlastad häst.
– att jag hade en försäkring som gjorde att min del av den totala veterinärkostnaden på ca 60.000:– uppgick till endast 2000:– (självrisken). Jag måste vara helt ärlig och säga att det inte hade varit självklart för mig att ur egen ficka bekosta en så pass dyr operation där utgången dessutom inte alltid är given (läs: lyckad).
– att jag hade hästen uppstallad relativt nära ett djursjukhus som har möjlighet att utföra denna typ av operation.
– att jag litade på min magkänsla och körde iväg direkt trots att jag många gånger tidigare lyckats häva kolikanfallen utan att ens tillkalla veterinär.
– att jag över huvud taget hann se att Décima var dålig innan jag gick ut ur hagen. Det var beck-mörkt ute och inga andra hästar skulle släppas ut de närmaste 2 timmarna i alla fall. Tänk om Décima hade hunnit dö i hagen innan någon upptäckte henne!!!!

Ja, ibland måste man ha tur…och det hade vi onekligen den gången!

Dagens träning

Även idag tränade vi på allt som ingår i LA:1-programmet. Segern för 2 dagar sedan är på inget sätt bevis för att programmet verkligen ”sitter” även om jag börjar känna mig mer och mer säker i de olika momenten.

Vi red igenom de olika delarna av programmet flera gånger och det mesta fungerade faktiskt över förväntan, i alla fall om man betänker att Archie trots allt bara är 5 år och ännu saknar den förmåga till samling och ökning som han förhoppningsvis kommer att få längre fram.

Så som vanligt måste jag säga att det går framåt och det är oerhört glädjande.

Vi övade även på avsaktningar från galopp till skritt och det är i sådana övningar som man märker att man sitter på en ung häst. Archie orkar ännu inte alltid sätta sig ordentligt i avbrotten och när jag ska bryta av från galopp till halt blir det ännu tydligare. Men som sagt; det är inget konstigt med det :=)!

Bild och resultat från gårdagens tävling

Om ni vll se en ”lustig” bild från gårdagens dressyrtävling kan ni gå in på:

http://www1.idrottonline.se/templates/Page.aspx?id=120737

http://www1.idrottonline.se/templates/Page.aspx?id=120728

Notera att det saknas en knapp på min ridjacka! Upptäckte detta precis när jag skulle rida in på banan! Ser ju inte klokt ut men vad gör man? Knappast läge att börja leta efter en nål i en höstack…jag menar… en knapp i en ridhusbotten :=).

Ett av årets mål uppfylldes idag!

Idag var det åter dags för Archie och mig att dra på oss tävlingsmunderingen!

Denna gången tävlade vi hos en av våra grannklubbar, Burlövs Ryttarförening och eftersom jag bara hade 10 minuters bilfärd dit kunde jag köra dit tävlingsklädd och med Archie sadlad, mycket praktiskt eftersom jag åkte ensam!

Jag var näst sista startande för dagen, man hade innan min LA:1-klass avverkat både LC och LB så klockan var över 17.00 när vi beträdde tävlingsbanan.

Fördelen med den sena starten var att Archie hann tillbringa sin förmiddag på sedvanligtvis, dvs i hagen med Birk.

I LA:1 blev det slutligen endast 11 startande av från början 18 anmälda, förmodligen har helgens väder haft ett finger med i spelet. Då Lina och jag var ute och skrittade igår, jag på HG- Archies boxgranne och Lina på Archie blåste det ganska rejält och kom en hel del snö (som dock inte blev liggande) men idag var det strålande solsken om än ganska kallt och fruset i marken.

Framridingen var osedvanligt dålig- ett mikroskopiskt ridhus med måtten 11x 30 (!!!!). Man kunde trava 2 steg per kortsida!

Jag är av åsikten att mina hästar ska acceptera och klara ”allt” vid ENSTAKA tillfällen och om det verkligen behövs, dvs ridning i både snöstorm, hällande ösregn, på genomdränkta framridningar, i stenhårda ridhus osv men det kändes verkligen inte bra att snurra runt i ett så litet ridhus med 3 andra ekipage. Jag valde slutligen att som enda ryttare använda mig av den genomdränkta paddocken som förvisso mest bestod av vatten och jätte-pölar men som i alla fall hade lite generösare mått.

Efter avslutad ritt trodde jag INTE på placering eftersom endast 3 ekipage skulle få pris och flera av hästarna såg mycket fina ut så jag blev verkligen otroligt förvånad då jag såg att vinnaren var inte mindre än min egen lille gosse!

I och med denna, vår första placering i LA, uppnåddes ett av mina mål för Archie i år! Jag har hela tiden hoppats att han skulle utvecklas så pass bra att han skulle kunna ta placering i LA någon gång under året men att det skulle bli i hans andra start och vara en SEGER: det har verkligen överträffat alla förväntningar.

Min man har alltså än en gång fått ”vatten på sin kvarn” (se tidigare blogg-inlägg) – Archie är nu alltså en oslagbar segermaskin, i alla fall enligt honom :=)!

Nåja…han kan få leva i den villfarelsen ett tag till; vi som har varit med ett tag vet att det snabbt kan bli ”upp som en sol men ner som en pannkaka”. Det är bara att vara jätteglad så länge man har flyt!

Ovan ser ni mitt första-pris: en jättefin ljuslykta. Det roliga var att man på prisbordet även hade en snygg yllefilt och jag hann tänka ”gud vilket trevligt pris” innan jag (tyvärr) insåg att det var den filt som domaren hade haft runt sina ben för att hålla värmen!

Resultat från gårdagens tävling

För resultat från gårdagens tävling går det nu att se dessa om man går in på

www.vkrk.se under fliken tävlingar 2008.

Jag körde hem innan tävlingen var slut igår men kunde idag glädjande nog konstatera att Archie stod sig bra i konkurrensen i LA:1.

Han var endast 6 poäng från placering och 9 poäng från 2:a-platsen. Inte illa i debuten!

LA-debuten avklarad!

Idag lyckades jag genomföra 2 starter med Archie hos Viarps Kör och Ridklubb!

Jag använder orden ”lyckades genomföra” för jag var in i det sista osäker på om jag över huvud taget skulle kunna ta mig till tävlingsplatsen.

Igår kväll varnade man på tv för hårda vindar och stora snömängder och jag har redan vid ett annat tillfälle (med Décima) lyckats med konststycket att fastna i en snödriva hos just Viarps Kör och Ridklubb (då fick en hästbuss dra loss oss).

På grund av vädervarningen var många ekipage strukna idag (säkert 10 per klass) men det blev ändå närmare 30 startande i LB:1 och 20 i LA:1.

I stället för snö kom det litervis med regn under dagen; det regnade i vart fall från 05.00 då jag steg upp och till 19.00 då jag var utomhus sista gången. Och nu (klockan 21.00) regnar det igen!

Men som sagt: jag kom iväg till tävlingen och jag var lika nöjd som vanligt efteråt.

I LB:1 blev Archie 3:a, överlägsen vinnare där var Sandra Sterntorp på en otroligt fin 5 åring som det viskades om skulle delta i årgångschampionatet. Hästen var snygg och rörde sig mycket bra så för min del (dvs ur konkurrenssynpunkt) vill jag se så lite av den som möjligt framöver :=).

Idag var det ju Archies och min debut i LA:1 och otroligt nog fick vi exakt den procentsats jag hoppades på (63%).
Jag tycker att Archie fullföljde programmet fullt godkänt och utan någon egentlig miss och det kändes inte som att jag hade utsatt honom för något han inte var färdig för.

Däremot kunde jag kanske ha övat på 10-meters volter i galopp NÅGON GÅNG i hans liv innan vår debut :=)!!!!

Jag tittade igenom LA:1 programmet för flera veckor sedan för första gången men glömde sedan bort att det ingick 10-meters volter i galopp (den förvända galoppen mindes jag).

När jag sedan ”fingranskade” programmet i förrgår-kväll insåg jag att volterna ingick men då var det så dags. Archie hade vilodag igår så på framridningen idag var det dags att introducera dessa för honom. Slarvigt….slarvigt….av ryttaren….men vi redde ut även detta. Volterna blev helt ok och hade förmodligen inte blivit mycket bättre även om vi hade övat mycket mer.

I LA:1 var 6 ekipage placerade och Archie blev 8:a. På sätt och vis var det nästan ”tur” att vi inte blev placerade, 10 placeringar på 14 starter har verkligen skämt bort mig och det är dags att inse att man inte alltid kan komma hem med rosetter. Detta har jag i och för sig ALLTID vetat men det är lika bra att klargöra detta faktum även för min man (som inte kan något om hästar) eftersom han nu förväntar sig höga placeringar i alla starter och tycks tro att det bara är för mig och Arch att åka och kvittera ut våra priser :=). Jaa…..om det vore så väl :=)!