Månadsarkiv: juni 2008

Veckan som gått (skryt, skryt, skryt)

Jag har under förra veckan flera gånger slagits av hur ”vuxen” Archie har blivit, inte bara rent ”kroppsligt” där han nu troligen är färdigvuxen (ca 168 cm) och långt ifrån den lille (163 cm), smäckre 3 åring jag köpte för 2 år sedan.

Jag betraktar honom inte alls som en unghäst längre, vilket i sig är fel, men så som han beter sig är det inte heller så konstigt.

Archie har alltid varit väldigt snäll och ”långt framme” för sin ålder, folk har reagerat på att han är så väluppfostrad och lydig och jag har ibland undrat vad det säger mest om: de som kommenterat hans ”snällhet” eller Archie själv.

För i min värld så SKA hästar vara som Archie. De ska inte hålla på med ¨ifrågasättande” och en massa protester av olika slag, säger jag GÅ så ska hästen GÅ och säger jag STANNA så ska den STANNA, typ.

Men nu är det så till och med jag reagerar!

Archie är så stabil, harmonisk och lätthanterlig och jag är mycket stolt och nöjd med honom.

Jag har, bara för att ta några exempel, helt slutat att fundera över om han tex kommer att bli rädd för något vid uteridningar eller om det kan bli besvärligt att åka ensam till en tävling.

Vistelsen i Yddinge har verkligen öppnat även mina ögon för hur duktig Archie är, tidigare har jag tagit mycket för givet eftersom vi varit i vår invanda hemmamiljö.

Att Archie stod i Yddinge förra sommaren bidrar säkert mycket till att han accepterat allt där så bra även om jag bara red 4-5 gånger då. Men jag kan ju nämna att gamle, stensäkre Birk har fått en del ”idéer” sedan HAN kom till Yddinge även om han också var med förra sommaren. Han kan mycket väl titta till och ibland även HOPPA TILL för saker som han tycker ser konstiga ut.

Förra veckan tränade jag för Birgitta, jag red ut ensam och i sällskap med Birk, jag hopptränade (för första gången utomhus) och allt gick som en dans. Archie var stabil som en klippa trots att det rimligen BORDE vara skillnad på att rida i trygga ridhuset på MCR mot att rida utomhus, i hård vind (en av dagarna) och/ eller med en massa ”konstiga” saker som hela tiden dyker upp, hörs eller syns: lös hund, katter, en anka som är överallt (även i hans box ibland), fladdrande ensilageplast, traktorer och andra jordbruksmaskiner, en mängd hästar (även föl) som han aldrig träffat förut mm mm.

Jag inser, som så många gånger förut, hur fort tiden går och hur kort tiden är mellan ”rå unghäst” och en häst som man kan göra i princip ALLT med.

Det enda jag SÅ KLART fortfarande inte kräver av Archie är att han ska utföra vissa dressyrrörelser som han inte är fysiskt och psykiskt färdig för, inte heller kräver jag den samling och schwung som jag är övertygad om kommer att komma med TID och träning.

Så…nu får det vara färdig-skrutet om Archie för idag (fast någon gång kan man väl få kosta på sig det också :=)?

Dagens tävling…..

…ägde rum hos Trolleholms ryttarförening och fick mig än en gång att inse hur himla fort tiden går.

När jag kom dit kändes det som att jag hade varit där ganska nyligen men jag fick inse att det var mer än 2 år sedan och då med Décima.

Skåneryttarna verkade ha ett uppdämt behov av att tävla trots (eller tack vare?) sommarledigheter för många, till LB:2 hade över 70 ekipage anmält sig och klassen fick delas. Även till flera andra klasser var listan på reserver lång.

Archie skötte sig som vanligt bra men fick inga rosetter med sig hem, varken från LB:2 eller LA:3.

I LB:2 närde jag en förhoppning om att kanske bli 7-8:a (det var 9 placerade om jag minns rätt) men domaren var av en helt annan uppfattning och gav oss mycket lägre poäng (typ 20) än vad vi brukar ha i denna klass. Kritiken bestod i att domaren tyckte att jag skulle ha Archie mer böjd i volterna och hon tyckte dessutom att han hade en ”stram överlinje”. Själv var jag som sagt nöjd och det är ju huvudsaken.

I LA:3 gick det bättre än sist vi red detta program så bara det gjorde mig glad. Skänkelvikningarna på tävling fungerar fortfarande inte men tex serpentinerna och halterna ur galopp var förbättrade.

Efter tävlingen körde jag tillbaka Archie till Yddinge och släppte direkt ut honom till Birk som såg mycket nöjd ut över att få återförenas med sin kompis.

Jag ser med spänning fram emot i vilket tillstånd jag ska finna Archie när jag åker ut för att hämta in dom i kväll. Igår var Archie kliniskt ren på ena halvan av kroppen och fullständigt insmetad med lera på den andra. Som tur var hade jag hästskötaren Lina med mig som fick ge Archie en välbehövlig varmvatten-dusch. Jag hoppas dock att jag slipper göra detsamma idag.

(Gossen var REN!!!! när jag kom 20.00. Tack för det!)

Upp-plockningstvång

Redan då min första tränare byggde eget ridhus för kanske 15 år sedan så kom jag för första gången i kontakt med fenomenent ”upp-plockningstvång”, dvs kravet på att ta upp gödsel efter hästen i ridhus.

Min tränare var noga med att hålla sin ridhusbotten så fri från gödsel som möjligt och krävde därför att man skulle plocka upp all spillning efter ridpasset; ett utmärkt förslag tyckte jag redan då och presenterade detsamma för ansvariga på vår ridskola.

Förslaget mottogs inte med någon entusiasm över huvud taget men jag minns ej vad argumentet emot detta var trots att vårt ridhus på den tiden fylldes med långt mer gödsel på en månad än vad tränarens skulle ha fyllts på 1 år.

Tänk själva hur mycket 40 lektionshästar, 20-30 privathästar och 20 polishästar kan producera om de alla går någon eller många timmar i ridhuset mer eller mindre varje dag!

Hur som helst så fanns det ju EN fördel med att vi inte hade upp-plockningstvång: man slapp helt enkelt att ha något ”jobb” med att städa efter sin häst och det var ju praktiskt för mig som hade en häst, Décima, som ALLTID la 1-2 högar per pass.

I samma veva som jag sålde Décima kom det helt plötsligt ett beslut om upp-plockningstvång även på ridskolan. Jag vet inte vem som kläckte idén DENNA gången men man hade väl förmodligen äntligen insett det ekonomiska (och hälsofrämjande) i att inte ha en massa gödsel som förstörde ridhusbotten.

Det som jag finner så komiskt idag är inte att MITT förslag sågades medan någon annans helt plötsligt befanns hur bra som helst (trots att det är/ var exakt samma förslag) utan det faktum att sedan upp-plockningstvånget infördes för 2 år sedan har jag behövt att ”lyda” det maximalt 5 gånger!

Archie tycks, till skillnad från 99 % av alla hästar jag mött i mina dagar, ALDRIG vara i behov av att ”lätta på trycket” under ridning. Däremot kan han gå raka vägen in från ridhuset och bajsa i boxen eller hagen. Extremt märkligt men väldigt praktiskt!

Tack Archie :=)! (Att jag sedan kan fylla 2 stora skottkärror med gödsel varje morgon är en heeeelt annan historia……)

Muskler!

Jag har haft så mycket annat att skriva om och kommentera den senaste tiden att jag inte hunnit rapportera om equiterapeutens besök hos Archie och mig i förra veckan.

S kollade ju Archie för en månad sedan och tyckte att han verkade må bra men hon ville kolla upp honom igen för att se så att han höll sig fortsatt fräsch.

Och det har han gjort så nu blir det inga fler laser/akupunktur-behandlingar annat än om jag skulle tycka att det verkar behövas.

I ärlighetens namn märker jag ingen som helst skillnad på Archie från innan första behandlingen och nu så den spändhet han hade i vissa områden kan inte ha varit särskilt omfattande eller bevärande för honom (och det sa ju S också).

Hur som helst är det skönt att ha en muskulärt välfungerande häst och jag ser inte uppkollningarna som bortkastade utan som ett steg i att bibehålla en sund och glad häst.

Och om inte annat så fick mig equiterapeutens genomgång av Archie att fokusera lite mer på att stärka hans rygg och bakparti genom klättring, chambon-longering och ridning i lång och låg form i början av ridpassen.

Och nu börjar skillnaden märkas markant! Archie har fått en riktig ”ås” utmed ryggen och ser helt klart mer ”krampig” ut. Jättekul att se resultat!

Grupper och bästa vänner

Häromdagen när jag stod och betraktade Archie, Birk och en häst i en intilliggande hage gjorde jag följande reflektioner:

Har ni tänkt på att 90 % av alla hästar som springer i en hage ser ut som ”världsmästare”? Deras gång är elastisk, flygande och ENORM, särskilt om de blir lite skrämda eller ska imponera på någon annan häst! Samma häst, kan då den kommer under ryttare stappla fram i en kort, trist trav utan den minsta schwung!

Vad som också ”slog” mig är hur hästar och människor i grupp påminner om varandra.

När man släpper ihop många (säg 8-10 minst) hästar så kan man nästan alltid se att de är precis som människor. Det finns alltid någon som vill bestämma, någon som retar sig på den som vill bestämma, någon som skiter i vilket, någon som blir mobbad, någon som ska skoja och skämta om allt osv osv.

Eftersom jag resonerar att hästar liknar människor vill jag helst bara ha Archie med EN häst i hagen.

I min värld blir det minst friktioner (fast kanske också TRÅKIGARE?) bland både människor och hästar om man bara är två och om dessa två är goda eller till och med bästa vänner.Även bästa vänner KAN bli ovänner men dessa bråk är oftast sällsynta och kortvariga. Ju fler man är desto mer ”spel” blir det oftast och om man överför detta till hästar i hagen så betyder det för mig en ökad skaderisk både för tex den häst som är ledaren, hästen som vill utmana ledaren och den som eventuellt blir utsedd till hack-kyckling.

Jag hade en bekant som i alla år släppte ut sin häst med många andra i en för ändamålet tillräckligt stor hage.
Under de år hon hade häst tyckte jag inte att det gick en månad utan att hon rapporterade om diverse hagrelaterade skador, stora som små. Det var bett, sparkar, trasiga täcken, avtrampade skor mm. Inte sällan gjorde dessa skador att hästen inte gick att rida på under kortare eller längre perioder och jag minns att jag till slut frågade henne om hon ville vara en RIDANDE eller LEDANDE hästägare för i min värld gjorde hon nästan inget annat än ledde omkring med en skadad häst.

Det går så klart att skapa mycket harmoniska flockar med många hästar men då måste både HAGEN och HÄSTARNA vara anpassade till detta. Så är det ju tyvärr inte i stora delar av vårt land då vi dels inte alltid har de stora ytor som krävs och dels kanske de hästar man har i ett och samma stall sällan är desamma. Har man ett inackorderingsstall så är risken stor att det mer eller mindre alltid sker in och utflyttningar och består stallet dessutom av tävlingshästar är det inte ovanligt att deras ägare inte VÅGAR släppa ihop sin häst med alltför många andra. Så är det faktiskt för min egen del.

Som jag skrev innan så känns det för mig ”säkrast” att bara släppa ihop Archie med EN häst och då en häst som är mycket snäll.

När det gäller människor upplever jag ibland att man ”tvingas” att bli god vän med någon som man, om man hade fått VÄLJA, aldrig hade umgåtts med. Det kan tex handla om att man i en organisation på jobbet blir ihop-parad med en kollega som man måste jobba väldigt nära med och där vänskap kan utvecklas trots att man kanske inte har så mycket gemensamt.

Så tror jag att det är för hästar också! Archie och Birk hade nog inte ”valt varandra” om de fick välja fritt. Archie är för ung och sprallig och Birk för gammal och stillsam för att de ska vara det optimala paret. Men nu har ju vi människor tvingat ihop dom och efter en inkörningsperiod då Archie vallade runt Birk och nosade honom i baken och då Birk försökte tala om att han inte gillade denna behandling så har de jämkat ihop sig och verkar nu trivas ypperligt tillsammans. Men skulle man släppa in en tredje häst i hagen; en som tex Archie hade funnit mer passande så tror jag att risken är stor att Birk hade fått se sig brädad av en yngre och ”roligare” kollega, precis som i människovärlden.

Så funderar jag……vad tror ni?

Dagens träning!

Ibland blir jag väldigt trött på mig själv….

I morse när jag hade kört ut till Yddinge och tänkte börja plocka fram min ridutrustning insåg jag att jag hade glömt SADELN (!!!!!) hemma. Suck….

Jag har alla grejer utom min sadel i ett olåst utrymme bredvid stallet men eftersom jag är tveksam till hur försäkringsbolaget skulle ställa sig till en eventuell sadelstöld om den ej varit inlåst så har jag valt att ha just sadeln hemma. Och den glömde jag alltså i morse så det var bara att sätta sig i bilen och köra samma väg tillbaka hem.

När sådant här händer är jag i alla fall tacksam över att jag nästan alltid är ute i god tid och att denna extra körning inte gjorde att jag behövde stressa. Dessutom tar det bara 5-6 minuter att köra från vårt hus och till Yddinge så det var inte som den gången då jag hade min första häst Menelli uppstallad i Falsterbo under några dagar.

Då jag skulle rida det första passet insåg jag samma sak som i morse….sadeln var kvar hemma på ridskolan. Då var det också bara att bita ihop och hoppa in i bilen fast den körningen tog typ 40 minuter enkel riktning.

Hur som helst så blev det en bra träning idag, sadelglömska och en enorm blåst till trots.

I vissa ögonblick kändes det nästan som att jag skulle slitas ur sadeln av vinden och då är man tacksam över en iskall häst som inte bryr sig om att allt runt om honom fladdrar och far omkring.

Dagens övningar bestod mest av sådant som ingår i LA:3 programmet som jag ska rida på lördag, dvs skänkelvikningar (mycket förbättrade), serpentiner i galopp (utmärkta), uppridning i galopp och halt därur (usla halter från början, mycket bättre på slutet), halt från trav (utmärkt) och trav och galoppökningar (ok respektive bra).

Birgittas och min plan är att endast träna en gång till ( i nästa vecka) för att därefter låta Archie vila från träningen under några veckor. Så duktig som han är så är han väl värd det!

Veckan som gått

* Till min stora överraskning befinner sig Archie och jag nu på en mycket högre ”platå” i våra bytes-tränings-försök än vad jag hade förväntat mig med tanke på hur lite och hur få gånger vi övat på detta.
Från att ha hoppat omkring i förvänd eller lika gärna kors-galopp hur långa sträckor som helst och utan en tanke på att i vart fall försöka byta gör Archie nu mer eller mindre helt rena byten, dvs de sker på hjälpen och utan föregående bakutsparkar eller dylikt. Framför allt byten från höger till vänster är i vissa fall mycket bra (utifrån VÅRA förutsättningar- de är inga ”tävlingsbyten” så klart) medan bytena från vänster till höger fortfarande sker något efter hjälpen och med något ”knixande” med bakbenen innan själva bytet sker.
Men som sagt: jag tycker att framstegen är enorma och kommer absolut att nöja mig med detta under en lång tid framöver.
Och spöhjälpen behövs absolut inte mer!
Nu är det ofta så att Archie blir lite uppspelt efter1-2 byten så sedan försöker HAN byta lite ”hipp som happ” dvs även INNAN jag ens hunnit ge någon hjälp, detta även på raka spår, dvs på långsidorna.
Jag ser inte detta ”förekommande” som något problem utan tycker bara det är bra att han är alert.
Och vid något tillfälle då han gjort typ 3 byten på en långsida (seriebyten på ett 5 åring…..hmm….) så har jag gett honom lång tygel en stund, skrittat i några minuter och sedan ridit serpentiner i förvänd galopp utan att Archie gjort en ansats till att fortsätta sina seriebyten. DET tycker jag faktiskt är väldigt duktigt av honom!
Men visst: jag är självutnämnd världsmästare i just förvänd galopp :=) så mina hästar har aldrig haft några problem med detta. Att byta med så stensäkra ”förvänd-galopp-hästar” har däremot varit svårt för mig, kanske just pga denna säkerhet?
Archie kunde redan som 4 åring gå i en mer balanserad förvänd vänster galopp än jag sett många vuxna tävlingshästar göra!

*Vi flyttade ut till Yddinge farm i lördags; en efterlängtad förändring som jag hoppas och tror är uppskattad av inte bara mig och Birks ägare utan också av hästarna.
Jag blir aldeles varm om hjärtat när jag ser våra två odjur stå och beta som högst 10 meter från varandra, detta trots att hagen är enorm. Precis så var det förra året också; där Archie stod stod också Birk och vice versa. De går inte många meter från varandra….någonsin…

*Insekterna lyser fortfarande med sin frånvaro och jag är förundrat tacksam. Inte en fluga i sikte och inte heller andra, långt mer irriterande flygfän.

* Grästillgången är verkligen reducerad om jag jämför med förra året, säkerligen pga långvarig torka. Mina mikroskopiska farhågor om tex fång lär inte kunna besannas om så hästarna betar dygnet runt och inte heller tror jag att jag behöver bekymra mig om min något större farhåga att Archie ska bli (för) tjock av att äta gräs hela dagarna.

Mer från Yddinge

I morse 07.30 träffades Birks ägare Lena och jag för det första motionspasset på Yddinge; ridning för Birks del och chambon-longering över bommar för Archies.

Vi kunde nöjda konstatera att gossarna tillbringat natten utan problem med sina nya boxgrannar.

I stallavdelningen där hästarna står finns ytterligare 5 hästar och en liten ponny uppstallade, 8 hästar totalt således.
Boxarna är långt större än de på ridskolan, mer yta att mocka tyckte Lena vars Birk hade kunnat nöja sig med hälften men för mitt ganska mycket större exemplar känns det säkert skönt att kunna sträcka ut sig åt alla håll och kanter.

En fördel med att stå uppstallad hos någon som själv handlar med foder (det är från Yddinge Farm som vår ridskola köper sitt ensilage) är att kvalitén är av yppersta klass. Det ensilage som hästarna äter nu skulle jag nästan själv kunna tänka mig att sätta tänderna i och även halmen är något av de bästa jag sett.

Oaktat bra foder, enorm gräshage, funktionellt stall med all service vi behöver med mera så skulle jag aldrig flytta Archie till ett ställe där man inte kan rida ordentligt. Jag har sett allt för många stall, såväl stora som små där underlagen i ridhus och/ eller utebana lämnar mycket övrigt att önska, vår egen ridskolas utebana tex som jag endast anser går att använda under extremt optimala förhållanden, dvs ca 5 dagar om året. Övrig tid är den ojämn, vattensjuk, stum eller fullständigt igendammad- lika oanvändbar oavsett orsak.

Däremot har vi 2 ridhus med UTMÄRKT underlag och dessutom enorma uteridningsmöjligheter så avsaknaden av en utebana KAN kompenseras även om det så klart är tråkigt att inte kunna dressyrträna mer utomhus.

På Yddinge Farm finns en superbra, stor utebana med någon form av gummiflisunderlag som verkar kunna stå emot alla typer av väder, både torka och mycket regn.

Jag kunde i morse konstatera att banan var precis så fin som jag mindes den från förra året.

Efter avslutad motion vandrade gossarna i sakta mak ut mot det väntade gräset där de nu får tillbringa resten av dagen. Ytterligare en fördel med deras nya semester-hem är att det i denna hage finns lite skydd av träd dit hästarna kan gå om de vill och om de tycker att det regnar för mycket. Inte för att hästar brukar VILJA skydda sig särskilt mycket men bara vetskapen om att möjligheten FINNS känns bra tycker jag.

Imorgon blir det vilodag och extra lång tid att tugga gräs :=)!

Gräs!


Hej! Kommer du? Ska vi mysa lite? Nähä….Varför har du så bråttom?

Jasså, vi ska till Yddinge! Varför sa du inte det direkt? Då hoppar jag upp på momangen!

Nu kan du åka hem. Jag har faktiskt inte tid med dig nu. Här finns massor av gräs som jag måste ta hand om. Hej då!

För knappa 2 timmar sedan körde vi äntligen Archie och Birk till Yddinge farm där vi tillbringade några härliga sommarveckor förra året.

Allt sedan det blev till 100 % bestämt att vi kunde komma tillbaka även i år har jag räknat dagarna tills vi kunde installera hästarna där.

Grästillgången i år är långt sämre än förra året pga långvarig torka men det spelar ingen roll för just våra hästar eftersom de ju inte ska gå på BETE i traditionell bemärkelse utan ”bara” vara ute i hagen långt fler timmar än de har möjlighet till på ridskolan. Vi har ju dessutom inget gräs över huvud taget där så Yddinge Farm är säkert rena paradiset för våra gossar.

Vi fick samma jättehage som förra året och där ska våra hästar gå ensamma för att minimera skaderisken. Vi kommer även att stå i samma stallavdelning som vi stod i förra året (det finns 4 stycken i samma byggnad).

Det märktes att hästarna har varit i Yddinge tidigare för efter 1 varv runt hagen i världens snabbaste galopp tvärnitade de, böjde ner huvudena och började äta och sedan rörde de sig inte under den timme vi tittade till dom.

Nu är det bara att hoppas på en skadefri sommar utan insekter och en välförtjänt vila för våra djur. Vi ska rida en del givetvis men även låta hästarna vila helt en tid.

Tystnad!

I förra veckan flyttade Archies boxgranne.

Det enda smolket i min glädjebägare är farhågan om att han kan få en ÄNNU värre granne i framtiden (fast är det möjligt?).

Källan till min tidigare enorma irritation och nuvarande glädje är att det numera råder TYSTNAD vid Archies box.Tidigare var det alltid ett jäkla gnäggande och bankande i väggarna så fort något som ens hade antydan till att se ut som eller lukta som häst-föda fanns i närheten av Archies boxgranne.

Hästen är ett matvrak utan dess like och hennes mage är lika bottenlös som den djupaste sjö. Detta, tillsammans med en mycket sparsam diet för egen del gjorde att hästen tiggde mat konstant och i princip enda sättet att få den att sluta var att – GE DEN MAT!

Så klart är jag väl medveten om att det sista man bör göra med en häst som tigger är att ge den mat men jag stod faktiskt inte ut med att hästen jämt och ständigt bankade i väggarna, gnäggade i högan sky och stod och riktigt psykade Archie när HAN åt.

Så, efter att ha provat att ignorera hästen hur länge som helst utan minsta resultat så fick jag till slut falla till föga och ge den lite av dens egen utportionerade mat när Archie skulle äta (om han tex kom in senare från hagen när de andra redan hade ätit eller om han skulle äta innan min morgonritt). Detta har jag så klart gjort med hästens ägares goda minne.

Jag har ju inte gett hästen MER än vad den skulle äta men det har ändå irriterat mig oerhört att hästen inte kunde vara tyst och acceptera att EN häst (Archie) kan äta medan de andra inte får något. Ingen annan häst i stallet håller på på detta vis!

Men nu råder alltså tystnaden….än så länge….

Lustigt hur olika hästar är egentligen. För den lille (Birk) är när jag tänker efter ett minst lika stort matvrak som den avflyttade hästen är men han skulle inte ens i drömmarnas värld öppna sin lilla mun eller på något annat sätt försöka påkalla uppmärksamhet. Birk gnäggar ALDRIG?!?!?! Jag kan gå förbi honom med hur många matspannar, hökakor osv som helst; han är tyst som en mus men skulle ha få något slukar han det med en virvelvinds hastighet. Märkligt….men underbart!