Tillbakablickar: varför Décima föredrog ensamheten

Precis som vissa människor kan vara väldigt ”sällskapssjuka” och sociala medan andra gärna tillbringar den mesta tiden med sig själv som enda sällskap så tror jag att det är med hästar.

Jag märkte en väldigt stor skillnad mellan tex Heron och Archie å ena sidan och Décima å andra sidan.

Både Heron och Archie tyckte/ tycker om andra hästar! Heron kunde i början inte ens gå ensam i hagen, han var tvungen att ha sällskap. Och något av det bästa han visste var att, då han kom lös i stallet, springa runt och sticka in huvudet i andra boxar för att hälsa på den som bodde där.

Eftersom Heron verkade älska alla hästar så trodde han också att alla älskade HONOM! Och det gjorde dom inte alla gånger! Inte alla fann det roande att han invaderade deras territorium så burdust medan Heron själv verkade väldigt förvånad. Själv tyckte han bara att det var trevligt om någon häst ville klia sig på honom, titta in i hans box eller dylikt.

När jag köpte Décima märkte jag genast att hon blev väldigt orolig och rent utav rädd om hon fick möte när jag red i ridhuset. Hon kröp liksom ihop och verkade väldigt misstänksam oavsett vilken häst hon mötte och vad den än gjorde (dvs oftast ingenting).

Jag vet inte varför hon kände denna rädsla eller om något hade hänt henne vid inridningen (jag köpte henne någon månad därefter) men obehaget att möta andra hästar kvarstod under alla 8 åren jag ägde henne och i perioder var det näst intill outhärdligt att sitta på henne i dessa situationer.

Tyvärr hände det vid i vart fall 2 tillfällen ”självuppfyllande profetior” då Décima verkligen fick bekräftat det hon troligen alltid misstänkte: ”Hästar ÄR farliga”.

Vid ett av tillfällena var vi på en hoppträning hos grannklubben. En av hästarna som också deltog reds ganska slarvigt av sin ryttare och vid ett tillfälle, då hästen skulle fortsätta rakt fram efter ett hinder lät ryttaren hästen i stället springa åt sidan och där stod Décima med mig på ryggen. Den andra hästen ”bumpade” lite lätt in i Décimas bakdel och visst hoppade hon till men jag tänkte inte mer på saken förrän folk på läktaren började ropa ”VÄNSTER BAK!!!!!”.

”Vänster bak” visade sig betyda att den andra hästen på något sätt (kanske genom en söm i skon) hade smällt i Décimas vänstra bakben så att ett litet men ganska djupt jack uppstod.

Dagen därpå var benet dubbelt så tjockt som vanligt och det tog många veckor innan det återfick sin ursprungliga form. Décima blev aldrig halt men hon hade säkert ont ändå.

Och då jag skulle rida på en framridning första gången efter denna incident var min snälla häst som förbytt. Då hon såg den första hästen som kom in på framridningen där vi ditills varit ensamma tvärvände hon och stack i väg i galopp och detta var ändå en häst hon sett och mött flera gånger eftersom den också kom från vår klubb.

Sedan hade jag ett helvete i månader framöver! Varje gång jag skulle tävla gjorde jag detta med bävan!

Det gällde verkligen att ha ögon ÖVERALLT och att till varje pris försöka undvika att rida i närheten av andra hästar och det kan ni ju själva tänka er hur lätt DET är på framridningar!

Värst var det då jag skulle hopptävla för Décima kunde nästan vända i luften över ett hinder om hon såg någon häst som enligt henne var för nära.

Andra ryttare blev ju inte heller så glada då hon helt plötsligt tvärvände och försökte rusa åt motsatt håll när hon blev rädd (läs: fick möte) och jag orkade inte varje gång dra hela historien om varför hon var så rädd för andra hästar.

Vid ett annat tillfälle var jag och tävlade dressyr hos Skromberga Ryttarförening (OBS!!! En av mina ”otursklubbar”- läs mer om detta i separat inlägg som handlar om att det går troll i vissa tävlingsplatser).

I ridhuset befann sig samtidigt om vi en vit hingst och den sprang väl omkring om ”hingstade sig” lite så som hingstar gör. Den gjorde inget särskilt egentligen men det lilla räckte för att Décima skulle fatta misstankar och så fort vi fick möte med hingsten hände det!

Jag var ju beredd och hade stannat invid en kortsida för att hon skulle se hingsten i lugn och ro men då den kom i närheten så blev hon så rädd att hon vände från stillastående och ramlade mot sargen med mig på ryggen. Hon lyckades mirakulöst nog att kravla sig upp och jag trodde faktiskt inte att det var någon fara med henne eftersom hon inte kändes halt.

Dressyrpoängen när vi red programmet blev dock usla och för att göra en lång historia kort visade sig fallet ha orsakat en knäledsinflammation när jag kollade upp henne hos veterinär någon vecka senare.

Så Décima fick tyvärr uppleva inte bara psykisk utan även fysisk smärta vid möte med andra hästar och jag undrar om det inte var därför som hon alltid verkade föredra att hålla sig för sig själv.

De första åren gick hon i hagen tillsammans med först en äldre valack och senare med en långt yngre dito men hon tycktes aldrig ta någon notis om dom. Dom hade lika gärna kunnat vara osynliga och de verkade aldrig ha någon ”kontakt” i hagen.

Flera månader efter att Décima hade slutat att gå i hagen med den yngre hästen red vi förbi den när den gick i paddocken. Den andra hästen gnäggade glatt medan Décima gick förbi utan att ens vrida på huvudet. Det kändes absolut som att hon inte ens hade noterat att hon hade gått förbi en häst överhuvud taget.

Även om jag fann Décimas ”eremitbeteende” avvikande så ska jag inte sticka under stol med att det var oerhört praktiskt för MIG. Jag behövde aldrig bekymra mig om hagsällskap eller om det gick andra hästar i hagarna bredvid hennes, Décima struntade fullständigt i vilket!

Efter att ha ägt en så osjälvständig häst som Heron som krävde sällskap för att inte segla ÖVER hagen omgående var det väldigt skönt att ha en häst som kunde lämnas ensam i hagen i beckmörker långt innan någon annan släppte ut sin häst i hagarna bredvid.

Men även om Décima verkade föredra ensamheten var hon aldrig STYGG mot andra hästar tex då hon gick på bete utan hon lät dom helt enkelt ”sköta sitt”.

Enda gångerna hon blev fruktansvärt arg när hon gick på bete var då JAG (Décimas utan tvekan största KÄRLEK- jag har aldrig känt mig så älskad av ett ett djur någonsin) kom på besök.

Om någon av de andra hästarna så mycket som SNEGLADE på mig, för att inte tala om de skulle börja GÅ mot mig, blev hon vansinnig och rusade dit med bakåtstrukna öron för att visa:

”Ni får INTE INTE INTE titta på Birgitta och absolut inte närma er henne”.

Det var faktiskt både ganska komiskt och lite smickrande för egot :=)!