Dagens träning inleddes för ovanlighetens skull med lite uppvärmning över bommar. Birgitta är ju inte bara dressyrtränare utan tillika hopptränare för ganska många ekipage.
Först blev det trav över bommar och detta är något som Archie klarat galant ända sedan han var 3 år gammal. När vi skulle galoppera över bommar gick det inte lika lätt eftersom hans ryttare gärna vill rida i en för ”fisig” galopp. Med lite mer tryck i galoppen gick det mycket bättre :=)!
Vi gjorde om övningen från förra veckan med förvänd galopp på liten volt och det gick bättre än då, mycket beroende på att jag själv övat på detta under förra veckan.
Vi övade också på en lite svårare typ av övergångar; trav-ryggning-trav, galopp-skritt-galopp och till och med galopp-ryggning-galopp. Nu är det ju inte så att i vart fall jag och Archie kan rygga direkt ur galoppen :=) men målet är att ha så få mellanliggande steg/ gångarter emellan. En bra övning för att sätta hästen mer på bakbenen och göra den lyhörd för hjälperna.
Annars gick väl träningen ungefär som den brukar…inget särskilt att skriva hem om.
Vad jag däremot skulle vilja ”lufta” lite var en intressant kommentar jag fick från en anonym skribent igår.
Enligt skribenten var jag mer en ”människa som har häst” än en ”hästmänniska”.
Jag har funderat lite på vad skribenten kan ha menat och också på vad som definierar en hästmänniska. Så klart betyder ”hästmänniska” olika saker för olika personer men jag skulle ändå gärna se att den anonyma skribenten förtydligade sig.
En annan (?) skribent har idag gjort reflektionen att jag enbart verkar intresserad av att få priser och rosetter med mina hästar.
Jag ska inte förneka att jag är mycket intresserad av att tävla och så har det varit ända sedan jag köpte min första häst. Men…kan man inte vara en hästmänniska och vara extremt tävlingsintresserad?
Skulle vara roligt att få höra hur andra resonerar kring detta….
Något jag funderat över när jag läst din blogg är att du verkar stolt och nöjd över att din häst är en ”tävlingsmaskin” utan nerver. Min erfarenhet är att en häst behöver ganska mycket nerv för att kunna komma upp i de högre klasserna. Av dina inlägg att döma och utifrån de filmsekvenser som finns på YouTube så verkar din häst vara ganska loj. Hur ska du senare kunna rida tex seriebyten, piaff, passage och övergångar däremellan när din häst inte tar hjälperna som han ska och inte heller går att ändra i vare sig form, steglängd eller aktivitet nu som 5-åring?
Jag håller ABSOLUT med dig om att det oftast krävs lite mer nerv för att komma upp i de högre klasserna.
Samtidigt måste man ta det onda med det goda.
De lite mer temperamentsfulla hästarna är oftast inte heller så lätta att rida och lika energiska och ”elektriska” som de kan vara inne på banan, lika stor är risken att de sjabblar bort hela eller delar av ritten just pga sin nervighet.
Heron, som också var en lugn och godmodig häst, slog flera gånger härliga, godkända hingstar, just för att dessa inte kunde hålla sig ”på mattan” inne på banan.
Så klart söker de flesta (tror jag) den där kombinatinen av BÅDE snäll och lagom elektrisk häst men det är inte alla gånger så lätt att VETA hur hästen ska bli som tävlingsindivid, ffa om man som i mitt fall köper en 3 åring.
Man måste också (tycker JAG) beakta med vilken hästtyp man PASSAR IHOP!!!!
Tävling i all ära men man tävlar ju inte 7 dagar i veckan, 52 veckor om året (inte ens jag :=)).
Man ska ha roligt i alla fall 95 % av tiden man är till häst och jag VET med mig att jag inte hade passat ihop med en hur nervig häst som helst. Jag hade bara blivit irriterad och det hade säkerligen inte gagnat ridningen.
Jag kan absolut hålla med om att man rent objektivt hade önskat något mer energi (självgående) hos Archie och jag arbetar också aktivt med detta och tycker mig se förbättringar. Att han sedan kanske aldrig kommer att bli så ”eldig” som de hästar som automatiskt har detta i sig är något jag får leva med.
Du skriver att min häst inte går att ändra i vare sig form, steglängd och aktivitet och detta är absolut inte sant. Har jag gett sken av detta genom något jag har skrivit så ber jag om ursäkt. Och utifrån de fåtal filmer som jag visat, varav en del av mycket dålig kvalitet (suddiga, filmade på avstånd) så anser jag inte heller att man kan avge ett så bergfast uttalande.
Avslutningsvis vill jag även nämna mitt ganska frekventa användande av just ordet tävlings-MASKIN. Kanske har det inte framgått men för mig är detta ett lite skämtsamt ordval då jag definitiv inte ser Archie som en MASKIN i ordets rätta bemärkelse. Då hade jag inte släpat mig upp till stallet 06.00, även på helgerna, för att släppa ut denna maskin i hagen, jag hade inte varit i stallet flera gånger om dagen osv för en maskin behöver ju inte denna typ av omvårdnad.
Tävlingsmaskin är ett uttryck som jag och några ryttarvänner använder skämtsamt för den typ av hästar som vi FÖREDRAR på tävling, dvs hästar som GÖR VAD DE SKA, dvs det som vi som ryttare vill och ger hjälperna för.
Och visst är jag MYCKET STOLT över att Archie i detta avseendet är en ”maskin”!
Tillägg:
Även om jag är väl medveten om att mer temperamentsfulla/eldiga/elektriska/energiska hästar OFTAST lyckas bättre i de högsta klasserna har jag medvetet valt att köpa en mer ”godmodig” typ av häst alla gånger jag varit i hästköpartagen.
Anledningen är dels den jag angivit ovan, dvs att jag inte tror att jag skulle PASSA med en mer ”eldig” typ av häst och dels mina uppstallningsförhållanden.
Om man har läst min blogg länge så förstår man nog att jag inte har någon större lust att byta stall (då hade jag inte stått kvar i nuvarande sedan ca 20 år tillbaka) och jag vill dessutom helst rida på morgonen.
Av detta följer att jag rider ensam, inte 99 gånger av 100 utan 100 gånger av 100 om jag rider på morgonen.
Och av detta följer i sin tur att jag kan bli liggande i kanske 1 timme och dö flera gånger om, ifall jag skulle ha oturen att bli avkastad.
Så klart kan man ramla av på vilken typ av häst som helst, gammal som ung, sävlig som hetsig men i MIN VÄRLD ökar sannolikheten för oönskade luftfärder på en temperamentsfull unghäst.
Och denna eldiga unghäst kommer (kanske) som äldre och mer utbildad att röna större framgångar på tävlingsbanan än ”segproppen Archie :=)” men kanske får jag också bara uppleva detta segertåg från sjukhussängen där jag ligger för evigt invalidiserad?
Nåja…detta var ju verkligen ett ”worse case scenario” men jag har faktiskt försökt att ta väldigt stor hänsyn till min egen säkerhet vid hästköp.
Och pengar till en färdigutbildad hetsporre fanns ej :=).
För att komma upp i klasserna behövs en häst som lyder och är avspänd och kapabel inför sin uppgift. »För att rida OS« krävs ett snäpp till.
Jag har sjäv tävlat med stor framgång i Lilla rundan och har även placeringar i svår klass med en häst som var tämligen sävligt lagd. Men han var lydig, rörde sig tillräckligt bra och eftersom han inte var nervig var tävlingsupplevelsen inte heller jobbig för honom och han gjorde nästan alltid sitt bästa på banan – han var på banan EXAKT som på träning helt enkelt. (Han går idag med en juniorflicka och lär henne allt han kan.) Jag ÄLSKADE min »tävlingsmaskin« och även i mitt fall är det uttrycket uttrat med stor BEUNDRAN för min häst.
Jag har idag två likartade hästar; med lite bättre energi, god samarbetsvilja och i mina ögon LAGOM nerv och känslighet för mig som varandes ganska feg dressyrryttare. Jag är fullständigt ointresserad av att stanna eller nästan öht tävla lätt klass och vill komma ÄNNU längre än tidigare med dessa hästar men är helt nöjd med att kunna hävda mig nationellt i så småningom Lilla Rundan med tävlingar så som lag SM etc och som slutmål förhoppningvis kunna starta också Grand Prix. För vissa är det ett lågt ointressant mål men för de allra flesta ryttare i Sverige är det milsvida över den nivå de kommer till.
De mål du anger Ann är väl ungefär där jag har satt ribban SOM MAX.
Jag är realist och har sedan länge insett att jag vid min ålder (42), med endast en häst att rida och utan att vara någon särskild ryttarbegåvning inte kommer att tillhöra Sveriges ryttarelit varken med Archie eller med framtida hästar.
Jag får se hur långt jag kommer men känner i vart fall inte i dagsläget att jag borde byta häst för att nå mina mål. Det kanske jag gör senare….vem vet?
Vilken fart det blivit på kommentarerna! Nu verkar det som om man kan svara med ”namn” också. Eller, kanske var det bara jag som gjorde fel förut =).
Jag kanske inte tillför denna diskussion så mycket men JAG tycker att en hästmänniska är kunnig om hästar och har en ”sund” inställning- precis som en hundmänniska har dito om hundar. Men sedan har ju alla sina referensramar …
Det kan därför vara väldigt sunt att ha en häst (eller hund också för den delen) med avsikt att träna och tävla. Man har ju då ett mål med sin verksamhet och ett djur som inte mår bra kan heller inte prestera särkilt bra saker. Jag ser mycket hellre hästägare som ängar sig åt någon form av träning/tävling än de som bara låter djuren skrota runt i en höst-lerig hage.
En HÄSTMÄNNISKA som ängar sig åt tävling blir också automatiskt mer uppmärksam på ev skador på sin kuse. Och eftersom TÄVLINGSHÄSTMÄNNISKAN oftast rider regelbundet för en tränare finns det fler ögon som kan uppmärksamma ev skavanker (man slipper bli hemmablind).
Väldigt klok synpunkt kring det här med ”tränare=fler ögon” och att man som tävlande oftast är mer uppmärksam på skador.
Jag skulle faktiskt drista mig till att påstå att en hel del av de promenadryttare som påstår att deras häst aldrig har varit halt/skadad LJUGER.
Så klart ljuger de inte MEDVETET men eftersom de bara rider ”rakt fram” och knappt ens det kan många småskavanker döljas och till slut självläka.
Flera gånger då mina hästar haft ledinflammationer har jag inte känt detta vid utomhusridning då jag ridit ”kravlöst”.