Tack och lov för ett storstadsstall och Archie berättar

Det finns fördelar med allt…

I morse slogs jag av tanken om hur himla skönt det är att jag har Archie på ridskolan i storstan i stället för, som jag ibland fantiserar om, i ett stall långt ute på landet (denna fantasi beror mycket på vår avsaknad av gräshagar och möjlighet till låååång utevistelse).

Hur tänkte jag då?

Jo: hur ser det ut i många stall ”in the middle of nowhere”?

Tja, dels brukar det ju ta sin tid (och kosta sina bensinpengar) att ta sig dit och nu när jag är i stallet 4 gånger om dagen så skulle det ju onekligen tära på både plånboken och den tid per dygn jag har till mitt förfogande och dels skulle jag inte hinna dit på min lunchrast tex.

Och vad jag framför allt tänker på är hur rutinerna brukar vara i sådana stall: alla hästar släpps ut på morgonen och tas in sent på eftermiddagen och under den tiden är stallet tomt på både människor och djur.

Hur stimulerande hade det varit med boxvila i ett sådant stall och hade det ens gått att genomföra på ett bra och säkert sätt?

Jag tror inte att någon, ens i solidaritetens tecken hade varit villig att låta SIN friska häst stå och hålla MIN sjuka häst sällskap dagarna i ända och jag ser risker med att lämna en häst helt ensam i stallet i så många timmar.

På ridskolan finns det på gott och ont alltid någon form av ”rörelse”. Personal kan observera eventuella förändringar i en hästs hälsotillstånd och hästen har alltid någon form av sällskap.

Jag konstaterade igår att det inte är många stunder Archie har för sig själv och min oro över att han ska bli helt deprimerad eller lägga sig till med olater under boxvilan har faktiskt minskat en hel del (detta med just boxvila har av någon anledning alltid varit ett JÄTTE-orosmoment för mig).

På tal om Archie och hans numera trots allt ganska ”välfyllda” schema så tänkte jag ta mig friheten att låta honom komma till tals trots att sidan heter BIRGITTAS hästsida. Jag har förstått att Archie gärna vill berätta lite om sin situation nu när det är så många som engagerat sig i hans öde och följer hans liv och leverne :=).

Så….nu lämnar jag ordet till Archie:

”Hm…ja, hej hej…lite ovant det här….det är inte varje dag man skriver på Internet. Eller skriver och skriver…jag kan ju inte träffa tangenterna med mina hovar, framför allt inte nu när jag har lite ont i dom men jag har bett Birgitta skriva så dikterar jag.

Birgitta nämnde mina välfyllda dagar. Ja, ni kan inte ana hur svårt det är att få en lugn stund numera. Jag har knappt tid att ta mina tupplurer! Och det ska kallas VILA!

Jag tänkte berätta lite om hur mina dagar gestaltar sig nu för tiden så förstår ni vad jag menar:

06.30-07.30: Birgitta kommer till stallet och säger samma sak som hon alltid gör ”Hej lille häst”. Jag vet att hon menar MIG trots att jag inte längre är så liten.

Sedan kommer hon med en äcklig spruta fylld med varmvatten och någon äcklig vit sörja (dom kallar det ”Butta” har jag hört) och som jag helst av allt skulle vilja spotta ut men som jag tvingas svälja (Birgitta håller för min mun tills jag har svalt men igår lyckades jag spruta ner hennes jobbjacka lite, ha ha).

Därefter ska mina hovar undersökas och det förstår jag inte alls vad det ska vara bra för. Jag försöker i stället att snusa Birgitta i håret och nafsa i hennes kläder men hon tvingar mig att stå stilla tills hon har konstaterat om jag har lika mycket puls i frambenen som tidigare och om hovarna är lika varma som förut (hörde henne säga idag att hovarna var svalare).

Eftersom jag har en uppbindningskedja precis utanför boxen så vill jag gärna stå där och Birgitta låter mig ta de 2 stegen dit.

Medan jag står och kollar in läget så mockar Birgitta, fyller på mer spån, bandagerar mina ben med någon form av kylomslag och sedan får jag äntligen gå in och äta mitt morgonhö och några morötter.

08.00: Dags för morgonfodringen. Jag äter numera bara morötter och eftersom jag gillar det mer än något annat (havre har aldrig varit något som jag kastat mig i trots att jag fått ganska mycket av den varan) så klagar jag inte.

09.00: Stallchefen Irene som också är den som vanligtvis tar in mig från hagen kommer och tar av mina kylbandage.

På tal om hagen undrar jag vad den lille rackaren som jag brukar gå ute med (har hört att han heter Birk men Birgitta kallar honom ”den lille”. Hur ska hon ha det? Först är jag ”lille häst” och sedan är Birk ”den lille”. Ja, det är inte lätt att förstå sig på människorna alla gånger….) tänker.

Är han glad att slippa bli vallad runt i hagen (GUD var det är roligt…och när han blir arg och försöker sparka bakut med sina små ben…jag bara skrattar….) och tycker han att det är skönt att jag inte använder hans täcke som näsduk (klart man ska vara ren om munnen, vem gillar ett spottigt ansikte?)?

Eller SAKNAR han mig?

Ja, han ska nog få springa när vi träffas igen! Lika bra han vilar upp sig under tiden!

12.00: Lunchfodring och nya morötter. Tack för det!

14.00-14.15: Birgitta kommer tillbaka men för min del hade hon gärna få ”bli väck” (skånska för hålla sig borta- jag har snappat upp en del trots att jag är Boråsare från början) för nu kommer hon med den jäkla vattensprutan igen. En dag ska jag säga ifrån på skarpen. Butta smakar skit!

15.00: Hö-fodring. Jag tycker ju bättre om ensilage än hö men det finns också EN fördel med att få hö i stället. Eftersom jag inte glufsar i mig höet lika snabbt så varar det längre. Den som spar han har….

16.00: Ännu mer morötter eftersom det är eftermiddagsfodring.

16.30-17.30: Nytt besök av Birgitta, denna gång utan spruta. Jag smiter ut på stallgången igen och Birgitta mockar, borstar mig, sätter på kylbandage, kammar min svans, pussar på mig och ger mig den dagliga informationen om att jag är bäst i hela världen. Det vet jag ju redan men vissa saker kan man inte höra för ofta.

Det bästa jag vet är när Birgitta gullar med mig och säger: ”Archiiiiiiie….du är sötast i hela världen men det kan ju inte du hjälpa”. Så rätt hon har den flickan!

21.30-21.45: Sista besöket för dagen av Birgitta och nu kommer hon dragandes med den eländiga buttan igen. Mina kylbandage tas av och jag får kvällshöet om ingen annan har hunnit ge mig det tidigare under kvällen.

Ja, ni ser själva…. ingen rast ingen ro…

Men jag tycker det är trevligt med sällskap så jag klagar faktiskt inte. Inte ens när jag ligger och sover blir jag störd om Birgitta sätter sig i boxen. Det är så mysigt att vila huvudet i hennes knä eller försöka bita på hennes skor (fast det får jag inte).

Att småbitas är faktiskt en av mina favoritsysselsättningar och Birgitta har sagt att jag får göra det om jag bara tar väldigt försiktigt i hennes kläder. Annars ryter hon ”Archie!!!” eller ”Hey” och då vet jag att jag är ute på hal is. Dessa utrop brukar följas av ett ”Archie…hur orkar du med dig själv” vilket jag inte riktigt förstår för själv har jag inga problem med att orka med NÅGOT.

Ja, det var allt från mig…det här tog sin lilla tid att berätta och nu fick jag ännu mindre tid över till att sova.

Jag kanske hör av mig igen; annars får ni läsa Birgittas små berättelser om världens finaste häst he he (ni fattade vem jag menar va? Annars är ni inte så smarta hö hö….).”