Någon som minns den sången….eller är ni för unga :=)?

Nu saknar jag verkligen min lille häst…ska bli skönt att komma tillbaka till Sverige efter min semester!

Hur som helst så har jag glömt att berätta att jag nu har bestämt mig för att kalla Archie SVART även i ”formella” sammanhang, typ när jag anmäler honom till tävling, trots att det i registreringsbeviset står att han är mörkbrun.

Fick av Bernie som skriver här ibland veta att mörkbruna hästar föds svarta men att SVARTA hästar föds älggrå. Ni som tittat på mina underbara fölbilder förstår därmed att Svarta Hingsten verkligen är…..tja SVARTA VALACKEN i alla fall :=).

En av mina bästa/sämsta (välj själv) egenskaper är att jag är väldigt nyfiken och ibland tror att andra människor också är det (vilket bekräftas av att min pappa är exakt likadan och motbevisas av min moder som är min totala motsats).

Hur som helst tänkte jag att någon kanske är lite nyfiken kring om/hur jag känner de som ibland kommenterar på bloggen och om jag vet vem dom är.

Givetvis får var och en själv berätta närmare detaljer om er själva om ni vill men jag tänkte ändå ”avslöja” lite om folket här :=).

Lina: min gymnasiestuderande hästskötare som jag nu plågat i flera år men som ändå står ut. Hon började sköta Décima och var väl inte helt sprudlande av lycka då den milda, personliga Décima ersattes av den då väldigt opersonlige Archie (hur kunde vi någonsin tycka detta Lina???) men nu misstänker jag att den svarta busen har erövrat stora delar av hennes hjärta också.

Sofia: Vuxen lektionsryttare hos oss sedan länge.

Corre: en tjej som jag känt sedan hon var ”tre skitar hög” och som hade en privatponny på vår ridskola. Vi har inte träffats på några år och Corre har aldrig sett Arch IRL.

Emilia: också ägare av en Akribori-avkomma och har tidigare stått i samma stall där jag fortfarande står kvar.

Ann och Keb: Mina dressyrridande väninnor som jag känt i kanske 10 år och som jag ursprungligen lärde känna via ett hästforum på nätet. Vi träffas inte så ofta pga långa avstånd men när vi gör det; oj,oj,oj vad munnen går på oss. Då måste ”allt” avhandlas eftersom det kan dröja tills vi ses nästa gång. Vi kan också i perioder maila flera gånger per dag för att dela med oss av glädje och sorg med våra djur (eller ”bara” efterfråga tips och råd). Ann har sett Arch (och Décima) IRL vid ett tillfälle, Nina aldrig.

Minstral: En tjej som jag endast träffat vid ett tillfälle men som bor i Skåne precis som jag (några mil ifrån mig). Vi ”känner” varandra från samma hästforum enligt ovan.

Hille: också hästforumsbekant som jag träffat på en IRL-sammankomst vid ett tillfälle.

Scilla, Navajo och Prick: också hästforums-”bekanta” som jag aldrig träffat IRL.

Bernie: har jag träffat en gång för många år sedan då ovanstående hästforum hade en IRL-träff.

Som synes så är merparten av de som inte skriver anonymt personer som jag ”känner” på ett eller annat vis och eftersom jag är så nyfiken som jag nämnde i början av inlägget så vet jag mycket, mycket mer om alla men låter ändå var och en berätta det dom vill, om dom vill, om sig själva.

För ett tag sedan föreslog ”Prick” att jag kunde låna någon privat- eller lektionshäst på ridskolan för att ha något att rida på under tiden som Archie är indisponibel.

Jag svarade att jag inte var ett dugg intresserad av detta och tänkte utveckla resonemanget lite.

I ”mitt” stall har vi aldrig haft traditionen att rida/låna varandras hästar annat än i undantagsfall, tex om någon reser bort.

Personligen är jag mycket glad över detta och de ytterst få gånger någon har dristat sig till att antyda att det hade varit roligt att rida på Heron/Décima/Archie har jag inte nappat.

Jag hade en gång en bekant som hade en helt vanlig häst som användes till lättare ridning. Så fort någon så mycket som ANDADES att hästen var fin/trevlig eller något annat positivt så mer eller mindre kastade sig ägaren över dom med frågan ”vill du rida”. Ägaren var, sanningen att säga, inte speciellt intresserad av att rida för egen del men jag minns hur jag alltid rös inombords över detta lättvindiga sätt att låna ut hästen likt en leksak.

Då vi hade en diskussion på nätet för några år sedan kring det här med vilja/ovilja att låna ut sin häst till andra förstod jag att jag var långt ifrån ensam om min avoga inställning.

Vi var tydligen många som inte alls ville dela med oss! ”Jag vill inte låta någon annan måla på min tavla” minns jag att en skribent målande (observera ordvitsen!) uttryckte det.

Själv brukar jag lite raljerande säga ”jag lånar aldrig ut min MAN och samma sak gäller för hästen”. Inte för att det alls handlar om samma sak men det känns bara lite roligt att säga det :=).

Och eftersom jag alltså tillhör de som vill måla ifred så skulle jag inte få för mig att be att få låna någon annans häst, det skulle kännas mycket märkligt: ”jag vill låna din häst men du får aldrig låna min” typ….

Sedan ska jag vara ärlig och dessutom säga att jag inte är intresserad av att rida ut på promenadhästar även om möjlighet hade givits men så tycker jag till och med att det är tämligen tråkigt att rida ut på min egen underbara häst. Jag är dressyridiot ut i fingerspetsarna och hade, som jag säkert nämnt förut, gladeligen ridit dressyr i ridhuset 8 dagar i veckan. DET tycker JAG är roligt!

Avslutningsvis är jag en fegis av stora mått och saknar dessutom helt vana vid hästar som kanske hoppar till, bockar, brallar eller hittar på något annat bus så jag skulle med all säkerhet segla iväg som en liten vante vid minsta ofrivilliga röresle om jag red på något annat än min egen dressyr-MASKIN (åhhh detta härliga ord….) !

För ett tag sedan har det, både på nätet och i tidningen Ridsport debatterats huruvida man ska ta betalt av sin medryttare eller vara tacksam om/att någon vill hjälpa en med ens häst gratis.

Åsikterna går verkligen isär; en del tycker att det är självklart att den som får ”låna” (läs: rida och sköta) någon annans häst som kanske kostar hur mycket som helst att ”hålla” också ska vara med och betala medan andra lika bestämt hävdar att det är hästägaren som får en form av förmån (slipper vara i stallet 7 dagar i veckan) som det är hur fräckt som helst att ta betalt för.

Själv skulle jag vilja säga att frågan (eller snarare SVARET) inte är självklart och dessutom tycker jag att det är upp till var och en att bestämma.

Till att börja med får man ju se på ”tillgång och efterfrågan”. Om det finns flera duktiga personer som gärna VILL rida på ens häst ser jag inget fel i att ta betalt för detta oavsett vem som kan anses ”tjäna” mest på att hästen lånas ut.

Är det jättesvårt att finna medryttare får man kanske acceptera att låna ut hästen gratis.

Min erfarenhet säger mig att man oftare är mer noga med och ser till att fullfölja sådant som man har betalat för. Då vill man på något sätt ”ha valuta för pengarna”.Vet man att man kan rida gratis mer eller mindre när man vill är risken större att man inte är lika angelägen- det kommer alltid nya gratistillfällen. Men det är alltså MIN erfarenhet.

Om jag skulle låna ut Archie till någon ryttare som red bättre än jag och i någon form av utbildningssyfte så skulle jag inte ta betalt för då är det JAG som behöver ”något”, i detta fallet UTBILDNING av min häst, snarare skulle jag vara villig att BETALA för att få denna tjänst.

Så jag tycker inte att man ENTYDIGT kan svara på frågan om man ska ta betalt eller inte, det beror på flera olika omständighet. Tillgång och efterfrågan är som nämnts en faktor, vilken hjälp av medryttaren man efterfrågar (utbildning eller ren motionsridning) är en annan.

Kanske har man så bra ekonomi att man inte BEHÖVER de extra pengar en utlåning av hästen skulle innebära?Att däremot inte kunna hålla häst utan att ha någon annan som är med och betalar ser jag som direkt olämpligt eftersom man aldrig bör stå och falla med någon utomstående. Man måste kunna klara sin hästhållning på egen hand annars riskerar man att behöva flytta eller rent av sälja hästen så fort den man är beroende av hoppar av.

En del av debatten med att ta betalt av medryttare har fokuserat på att man som hästägare utnyttjar någon som betalar för MIN dyra häst men det tycker jag är rena fjanterierna faktiskt.

Det står ju var och en fritt att både välja att betala för att få vara medryttare och att AVSTÅ från detsamma.

Det finns ridskolor där man kan rida (fast inte heller där är det gratis) eller så får man helt enkelt leta upp någon som inte vill ha betalt för att låna ut sin häst.

Vad som stör mig i sådana här diskussioner är väl just det faktum att många inte verkar förstå att man inte behöver komma fram till ETT svar som ska gälla för ALLA.

Man behöver inte kallas parasit för att man tar betalt för att låna ut sin häst och inte heller är man en idiot bara för att man lånar ut hästen gratis. Det är upp till VAR OCH EN hur man vill göra! Tycker jag…

En av mina ryttarvänner undrade häromdagen vad man har en hästskötare till och hur man skaffar en dylik:=)!

Jag har under merparten av mitt hästägande valt att INTE ha hästskötare då jag är i stallet 2 ggr/ dag årets alla dagar i princip.

Jag har för det mesta, framför allt då jag var singel och bodde i ett hyreshus granne med stallet tyckt mig ha tiden att pyssla mycket med min häst själv och har väl också ett hyfsat stort kontrollbehov som gör det lite svårare att lita på att andra gör som jag vill, typ…

Den första skötaren jag skaffade, Lina började hjälpa mig med Décima när jag hade ägt henne i flera år och eftersom detta föll väl ut har jag sedan fortsatt att låta något barn/ ungdom hjälpa till eftersom jag ville att Archie skulle ha/få mer stimulans än vad jag tyckte att jag ville prioritera i mitt liv. Jag är ju numera gift och bor i eget hus i en annan kommun så det är inte lika smidigt att ”kvista över” till stallet precis när andan faller på.

Archie har alltid varit oerhört ren och lättskött så det är inte själva ”tvagningen” som sådan jag varit ute efter utan att skötarna ska stå och pyssla med honom eftersom han bara går i hagen halva dagarna.

Det här med skötare har fallit lite olika väl ut: Lina har som sagt hängt med i flera år nu (minst 4, kanske fler). Hon är idag 17 år.

En flicka (då ca 14 år) ombads att sluta av mig eftersom hon bröt mot mina regler flera gånger och tappade intresset totalt.

En annan flicka (då 15 år) slutade sköta då hon tröttnade på hästar i allmänhet och inte ville komma till stallet mer.

Den sista (18 år) ombads också sluta eftersom jag aldrig visste när/ om hon skulle dyka upp = jag fick ändå göra allt själv eftersom jag inte litade på att hon skulle dyka upp på de dagar hon lovat.

Så summa summarum: av 4 skötare har jag kvar den som kom först :=).

När det handlar om barn och ungdomar tror jag att man MÅSTE inse att deras intresse kan vara av mycket övergående karaktär och man kan INTE bli beroende av deras hjälp. ”Så länge det går så går det” ungefär. Eller…så har JAG resonerat i alla fall.

Mina skötare har INTE fått rida annat än i undantagsfall vilket dels beror på att JAG vill och kan rida själv så ofta det behövs dels på att i vart fall Archie varit för ung för att släppa ut en ensam ungdom på. De gånger skötarna ridit på honom har jag ridit på hans hagkompis Birk och ”kollat läget” (det har alltid gått superbra).

I vårt stall ser jag TYDLIGT tendensen att barn/ ungdomar inte har den ”geist” som JAG och mina gelikar hade för över 20 år sedan. Idag vill ungdomarna knappt RIDA utan har mer stallet som en samlingspunkt/ungdomsgård där de SITTER och snackar skit, lyssnar på musik, sms:ar osv.

Nu förstår jag vad gamlingarna menar med uttycket ”annat var det när JAG var ung……” DÅ var man glad om man fick borsta svansen på en lektionshäst eller skritta en dito som var halt.

Samtidigt får man inte glömma att det idag finns långt fler ”lockelser” för ungdomar än på stenåldern då jag började sköta lektionshästar, vi hade varken internet, mobiler eller mp3-spelare!

Andras tankar kring skötare: http://www.ryttarfiket.se/viewtopic.php?f=3&t=752

Själv undrar jag om det här med ”dagens skötare” kan knytas till förra veckans reflektioner kring ökad egoism/egocentrering i samhället? VAR det bättre förr EGENTLIGEN eller är det sundare att ungdomar idag inte lever i stallet och för att borsta en hästsvans 7 dagar i veckan?

När jag berättade att jag skulle resa bort på en veckas solsemester var det en person i stallet som undrade hur det skulle gå, dvs hur skulle det gå med Archie!

Jag svarade som jag faktiskt själv numera tror på att ”det faktiskt finns andra människor som är precis lika kapabla som jag att ta hand om hästen”!

Varför tror så många av oss hästägare att vi är de enda som duger till att ta hand om våra djur eller i vart fall att ingen gör det så bra som vi?

Det är, vill jag hävda, ett extremt vanligt fenomen och jag har själv varit i den fällan tidigare.

Kan det beror på att hästen för vissa hästägare är nästan som ett barn (framför allt om man inte har några ”riktiga” barn)?

I diskussioner på temat ”skulle du kunna sälja din häst” har jag många, många gånger läst att folk tycker att det är bättre att slakta än att sälja hästen för då ”vet man var den är” och den riskerar inte att hamna hos någon ”dum” människa. Vad säger detta om ens uppfattning om en själv kontra andra människor som hästägare?

Själv är jag lyckligt lottad som har tillgång till personer som jag verkligen litar på vad gäller skötseln av Archie.

Dels så har jag ju Lina som ”hängt med” som hästskötare i flera år och vet hur jag vill ha det och dels så har vi en stallchef som jag vet att jag kan lägga 100 % ansvar på då jag reser bort.

Hon har ”passat” Archie tidigare och hon vet också exakt hur hon ska agera i kontaker med klinik, veterinär, hovslagare osv om detta skulle behövas.

Stallchefen ska under min semester sköta Archies medicinering, mockning, ”motion” (han ska ledas 2x 5 minuter om dagen) och jag hyser inte en sekunds tvivel på att detta inte ska bli gjort på bästa vis.

Har man dåliga erfarenheter av att låta andra ta hand om ens djur är det kanske inte lika lätt att slappna av.

Jag minns en incident för några år sedan som berörde mig illa. En hästägare hade inte själv möjlighet att leda sin konvalescenta häst 2 gånger om dagen utan engagerade en annan person som skulle sköta morgon-motionen. Personen ifråga struntande i detta och hästägaren fick inte kännedom om ”icke-motionen” förrän rätt så lång tid hade förflutit. Verkligen USELT mot både häst och hästäagare att göra på detta vis men det är som sagt inget jag själv behöver bekymra mig om!

När jag besökte vår ATG-klinik för ett tag sedan hörde jag hur receptionisten sa att ett besök hade avbokats ”för att man inte lyckats lasta hästen” och således inte kunde ta sig till kliniken.

Jag blir aldeles gråtfärdig när jag hör sådant.

I min värld SKA en häst gå att lasta mer eller mindre ”no matter what” (undantag som bekräftar regeln finns väl alltid)!

Jag skiter i hur många ursäkter och bortförklaringar hästägare har till varför hästen är dum att lasta och anser på fullt allvar att man får se till att hästen går att lasta oavsett vad.

Hur man uppnår ATT hästen går att lasta finns det ”tusen” lösningar på, det finns kunnigt folk som kan hjälpa till (även om det i vissa fall kostar en slant att anlita dessa eller man får utföra en del detektivarbete för att hitta dom) och då är det ens förbannade skyldighet att se till att man vidtar de åtgärder som behövs.

Ja, ursäkta mina upprörda ord och känslor men jag tänker på den gången då jag ensam fick köra upp min häst Décima till djursjukhuset för en akut buköppning. Hade jag inte haft bil och släp snabbt tillgängligt och framför allt kunnat lasta hästen direkt trots svåra smärtor så hade hon kunnat dö ute på gatan. Att leva med att jag kanske hade kunnat rädda henne om jag bara hade fått in henne i transporten hade varit oerhört tungt.

Det finns också andra situationer då man MÅSTE komma iväg till klinik/djursjukhus snabbt och då varje minut är dyrbar. Att då stå och fibbla med en konstrande häst måste vara värsta tänkbara scenariot. Nej, som sagt; se till att lastträna era hästar så att ni aldrig behöver hamna i dessa situationer!

Vad gäller min nya affärsidé trivs jag och tjänar för bra på mitt nuvarande arbete för att själv realisera den men jag skänker härmed idén helt gratis till den som är intresserad:

Ett konvalescensstall för fånghästar!

Skillnaden mot de flesta ”sjukstall” skulle vara att man här skulle tillämpa SIMTRÄNING på mer eller mindre daglig basis. Man hade ju då givetvis fått bygga en bassäng i direkt anslutning till stallet eftersom en fånghäst inte bör GÅ.

Tänk så bra att kunna motionera hästen utan att den anstränger sina hovar och tänk så fysiskt och psykiskt stimulerad hästen skulle bli av detta = inte stå och deppa ihop i boxen alternativt bli rastlös (som vissa svarta hinsgtar vi känner….hmmm….) och hitta på bus….

Den dagen fången är utläkt har man en supertränad och glad häst!

Vad tror ni om detta (med vissa modifieringar?). Man kan ju säkert inte simträna hästen direkt (beror väl på hur ont den har osv) men i ett längre perspektiv vore det väl en smart idé…eller…tänker jag fel?

Sedan döper man stället till ”FÅNG-arna på fortet” eller ”Stall FÅNGA dagen” typ och blir miljonär på kuppen :=)!

Jag har i många år skrutit om att jag alltid har en sådan oerhörd tur med vädret.

Vart jag än åker på semester så strålar solen och även hemma i Skåne brukar vädergudarna vara med mig.

Jag kan inte räkna all de gånger det börjat spöregna klockan 12.05- Arch och Birk går in från hagen 12.00!

Så om ni som bor i mina trakter tycker att ni de senaste veckorna har haft trist väder och om detta dessutom fortsätter yterligare ett tag till så får ni skylla på mig!

Det känns onekligen MYCKET lättare att hålla Archie inne i boxen när regnet piskar utanför och så har det varit de flesta dagarna sedan han blev sjuk. Jag tror absolut att det är vädergudarna som vill hjälpa mig….eller hur :=)?

Eftersom maken och jag snart åker till Gran Canaria kommer min väder-teori att sättas på ytterligare ett stort prov eftersom jag sett att vädret där den senaste tiden inte varit så soligt och varmt precis (snarare molnigt och kring + 19 grader). Jag förväntar mig SOL och minst 22-24 grader och lovar på heder och samvete att avge en sanningsenlig rapport efter hemkomsten huruvida vädrets makter varit med mig eller ej.

Vad gäller den andra delen av dagens rubrik så publicerade jag i söndagens blogg några bilder på min guldgosse och kommenterade att han nog skulle bli snickare när han blir stor.

Nu verkar det som att Archie även har provat på glasmästrar-yrket, dock med tämligen uselt resultat.

I måndags morse när vi låste upp stallet såg jag något ligga i Archies box och jag trodde först att det var plastfickan som hans namnuppgifter sitter i. Tyvärr var det inte en plastficka som skymtade i spånet utan mycket vassa delar av de plexiglasskivor som utgör Archies fönster. Archie har alltså på något vis lyckats trycka ut de dubbla rutorna och en del av den hårda plasten låg i bitar i boxen.En himla tur att han inte skurit sig på de trasiga skivorna för de avbrutna bitarna var verkligen vassa.

Nya plexiglasskivor monterades på samma dag och silikon sattes runt karmen. Vi fick stränga order om att silikonet behövde torka i minst 24 timmar och för att Archie inte skulle pilla vidare på sitt verk spände jag 3 longeringslinor över den långsida av boxen där fönstret sitter.

Jag trodde (fruktade) att Arch på något vis skulle komma på hur man kan slita även linorna i bitar men otroligt nog så var de tämligen intakta när jag kom nästa dag (tisdag).

Igår, onsdag, hittade jag inget trasigt I boxen, däremot låg en fullständigt söndertuggad fleece-linda som Archie har lyckats nå från sin box (den har legat på en täckehängare utanför) på marken utanför boxen.

Och idag, torsdag, suck, suck, suck…..hittade jag en låååååång silikonremsa i Archies box. Det visade sig att Archie lyckats dra av delar av det silikon som hans ruta preparerats med, silikonet har inte lyckats stelna i det kalla väder vi har nu.

Rutan är tack och lov intakt men nu måste vi sätta för den med någon konstruktion (metallgaller tänker jag- allt i trä är MUMS för Archie) så att inte fler ”olyckor” inträffar.

Ja, vad ska man säga….

En del av mig är lite ”glad” (missförstå mig rätt) åt att mitt lilla djur är fullt av ”livsglädje” (han vill rusa ut ur boxen så fort man gläntar på dörren) och har energi att fundera ut nya sätt att roa sig under boxvilan eftersom jag sett hur hästar också kan reagera på motsatt vis; bli helt apatiska och håglösa men samtidigt vill jag ju varken att Archie ska bli tex krubbitare (steget är kanske inte såååå långt när man biter i trä om man är uttråkad) eller SKADA sig.

Det är nästan så att man bävar för nya påhitt varje morgon då man kommer till stallet….