Vissa teman återkommer oftare än andra i min blogg; att livet ibland är orättvist är ett sådant tema, och att världen ibland är väldigt liten är ett annat.
Ett exempel på det sistnämnda fick jag för ett tag sedan då jag tipsades om att en gammal internet-bekant som jag träffat vid några tillfällen har en blogg.
På den tiden personen var aktuell på samma hästforum som undertecknad kallade hon sig ”Lill-Anna” (trots att hon är 176 cm lång :=)) och eftersom hon varken var anonym där eller på sin blogg så tycker jag att jag kan ”avslöja” henne.
Hur som helst, Annas blogg http://lanciosmatte.blogg.se/, ledde mig vidare till hennes mans blogg som jag måste säga roade mig en del. Bland annat hittade jag nedastående alster författat av honom (jag har kopierat det rakt av) och jag måste säga att jag nickade extremt igenkännande åt nästan varje ord:
Olika typer av hästmänniskor (kopierat från www.hippson.se/blogs/havrepappa)
Jag fick en fråga från en läsare om jag kunde beskriva hästmänniskor i allmänhet, och de mer galnare avarterna i synnerhet. Det är väl klart jag kan göra det. Ironier och generaliseringar är ju mina starkaste sidor.
Jag tycker mig kunna urskilja ett antal ”typer” av hästmänniskor som utmärker sig från den grå massan av vanligt hästfolk. Håll till godo…
Surrogatmänniskan
Denna grupp hästmänniskor har häst istället för barn och familj. Dom behandlar hästen som om den vore en mänsklig varelse, och hörs ofta prata med hästen inne i boxen. Om det hade varit möjligt så skulle de ha föredragit att ha hästen hemma i den egna lägenheten istället för i stallet. Då detta är omöjligt så tillbringar de en ansenlig tid i stallet. Hästmänniskor av det här slaget anser att tävla med hästen är djurplågeri, och pysslar mycket hellre än att rida.
Kännetecken: Har ofta en påse hästgodis i ”mänskliga” smaker så som skogsbär eller grönt te hängandes utanför boxen.
Tips för framtiden: Bli påsatt och skaffa en unge så att den stackars hästen kan få lite lugn och ro.
Tävlingsmänniskan
Hästägaren ser sitt djur som ett tävlingsredskap. Att plocka rosetter är allt. Om så hästen skulle halta illa på tre ben och ha det fjärde benet rakt ut från kroppen i en konstig vinkel så skall det tävlas… och vinnas. De pysslar med hästen bara precis så mycket som är absolut nödvändigt för att den skall överleva och kunna prestera bra. Tävlar gärna i klasser långt under hästens kapacitet, det är ju skönt att få vinna.
Kännetecken: Boxdörren är smyckad av plaketter, i övrigt tomt utanför boxen.
Tips för framtiden: Rosetter är enbart papper och tyg, går inte att sälja och har inget värde, mer än för dig personligen.
Socialmänniskan
Är egentligen inte så speciellt intresserad av hästen som sådan, men har hela sitt sociala liv i stallet. Pratar mycket och gärna med alla, och tillbringar mer tid i stallets fikarum än på och med hästen. Ofta är det mycket snack och liten verkstad samt en hel del skitprat om alla andra människor och hästar i stallet.
Kännetecken: En latte-mustasch och en slarvigt mockad box eftersom de andra gick och fikade innan hon var klar med mockningen.
Tips för framtiden: Det finns människor även i världen utanför stallet. En vän utanför hästvärlden kanske inte skulle vara så fel trots allt?
hästen-är-mitt-liv-människan
Allt, och då menar jag ALLT, som existerar i denna grupps liv är den egna hästen. Inget socialt liv existerar i övrigt, möjligen bortsett från Bukefalos där denna grupp hänger när de inte är i stallet. Denna grupp tävlar inte, av den enkla anledningen att de inte vågar möta så många främmande människor på en gång. Istället så försörjer de minst hälften av alla Sveriges veterinärer genom ständigt återkommande besök eftersom de flesta av dem lider av Münchhausen by proxy-syndrom.
Kännetecken: Misstänksam mot nya människor i stallet, och pratar ofta mumlande för sig själva.
Tips för framtiden: Skaffa ytterligare en hobby… gå en studiecirkel i knyppling, matlagning, krokimålning… vad som helst går bra.
Ponnyungen
Dessa små otäcka ungar finns enbart på finare anläggningar. Där ses de hänga i cafeterian drickandes en Cola medan de pratar med polare under tiden som mamma/pappa packar transport, och ryktar ponnyn inför tävlingen. När föräldrarna är klara så ringer de till ponnyungen på mobilen och meddelar att det är klart, varpå de blir utskällda av vilken anledning som helst. Dessa bortskämda snorungar surar därefter hela vägen till tävlingen, vägrar ut sig på första hindret och piskar sen upp sin ponny. Därefter lastar föräldrarna ponnyn igen och de åker hem.
Kännetecken: Ser ingen skillnad på sin ponny och en moped.
Tips för framtiden: En månad på Robinson-ön hade gjort er gott era små ligister.
Sniptanterna
Denna min favoritgrupp bland hästmänniskor. Tycker själva att de är för mer än alla andra tillsammans, och älskar ljudet av sin egen röst. Allt som de själva gör är bara sååå fantastiskt, och ingenting som någon annan gör är ens i närheten av bra. De talar sällan med någon annan i stallet (mer än möjligen några få utvalda), men sniper desto oftare på munnen när hon hör andra prata med varandra. Skulle aldrig sänka sig till den nivån att hon åkte till stallet osminkad och utan sina märkeskläder.
Kännetecken: Mun som pekar nedåt och näsa som pekar uppåt. Hårt sminkad. Skulle aldrig starta i en tävling på lätt-nivå utan ställer hellre upp i en Msv med ett resultat på 32%.
Tips för framtiden: Bli påsatt, men skaffa för guds skull ingen unge.
Snål men rik-människorna
Denna grupp driver ofta egna stall med inackorderingar. Hatar när någon stackars tjej spiller ut 4 korn havre i stallgången eftersom havre är jättedyrt. Dessa människor har ofta små, men tydliga, tecken på ett visst välstånd (som kommer sig av ett liv i snålhet) såsom Rolexklockor eller mycket exklusiva glasögon. Snålheten tar sig ständigt nya uttryck och regler är bara bra så länge de gynnar dem själva.
Kännetecken: Har vissa likheter med sniptanten, men är betydligt snålare och mer mästrande med övriga i närheten.
Tips för framtiden: Öva dig själv genom att slänga 2 korn havre i toaletten varje kväll. Du kommer att gråta i början, men det blir enklare efter ett par, tre år.
Det finns säkert många, många fler grupper än dessa nyss nämnda i hästvärlden. Alla är vi ju olika som individer och hästmänniskor. Jag älskar dock att generalisera och ondgöra mig över avarterna i hästfolkets släkte, och då blir det så här…
Kännetecken: Mun som pekar nedåt och näsa som pekar uppåt. Hårt sminkad. Skulle aldrig starta i en tävling på lätt-nivå utan ställer hellre upp i en Msv med ett resultat på 32%.
hahahaha, klockrent!
Jag kan bara instämma!
Jag agrvar IHJÄL mig!!!!! Bäst var hans »tips för framtiden« det andra har man ju hört i olika varianter, men detta var strålande!
För att bara ha varit ihop med en hästtjej i knappa 2 år tycker jag att karlens insikter och inblickar i hästvärlden är beundransvärda :=)!
Ja, precis vad jag tänkte. Han uttrycker sig »rätt« vad gäller alla hästtermer. I ärlighetens namn så tänkte jag avundssjukt »sån koll har inte MIN Lasse minsann…« Och ännu mer avundssjuk blev jag när jag läste i hans blogg att han varit med på ALLA hennes tävlingar! Jag får väl peppa mig själv med att jag klarar mig minsann själv! 🙂
Jag förstår EXAKT vad du menar och känner mig faktiskt lite tudelad där.
Å ena sidan KANSKE det hade varit kul med en make som följde med till stallet för att mocka och tom klippa(!) hästen (detta urtråkiga jobb)- jag vet faktiskt inte för jag har aldrig haft en så hästintresserad karl i mtt liv.
Å andra sidan säger jag ofta (och jag menar det) att stallet är MIN fristad där jag kan stanna hur länge jag vill utan att känna press från någon medföljare som börjar tycka att det är tråkigt/ vill hem innan JAG vill det.
Jag har tack och lov en extremt självständig man som aldrig klagar över att jag är i stallet, på tävlingar etc och det är, har jag förstått, en stor källa till konflikter och tjafs i viss andra förhållanden.
Så man kanske inte kan få allt :=)?