Som ni säkert förstår var det jättekul att träffa Birgitta igen!
Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).
Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!
Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.
Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).
Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.
Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor….suck….
