Månadsarkiv: mars 2009

Att förstå en ”djur-människa”

Känner ni ibland/ofta att ”vanliga” människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?

Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just ”bara” pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?

Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med ”icke-likasinnade” just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).

Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.

Eller som min pappa sa för några år sedan:

”När ska du sluta med din HOBBY” och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.

När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.

När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.

Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.

Osv….

Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.

”Det är ju bara en hund/katt/kanin” tänker säkert många.

”Det finns nya att köpa”

Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.

I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.

Dagens träning

Om dagens träning finns inte så mycket att orda. Vi inriktade oss helt på sidvärtsrörelser; skänkelvikningar, öppna och sluta (öppna och sluta även i galopp).

Detta är något som Archie helt klart INTE har fallenhet för utan som vi kommer att få öva både länge och träget på misstänker jag.

Som jag redan nämnt tidigare tycker Birgitta att jag gott kan öva detta en hel del när jag tömkör och det gör jag också.

En sann och rolig (????) berättelse

Då och då läser jag minst sagt väldigt förundrande berättelser på nätet och den här känner jag bara att jag måste delge er. Ska man skratta eller gråta förresten?

”I stallet där jag har min haflinger finns ett äldre par med varsin häst. Tanten ifråga är delvis pensionär, gubben är en framstående advokat. De är i stallet varje dag, mockar ordentligt, ger hästarna mat, är snälla och trevliga på alla sätt. Så långt allt väl.

MEN. Det här paret hade bara ridit en (!) termin på ridskola innan de köpte varsin häst. De har med andra ord ridit ett par månader, en gång i veckan, och sen köpt sig varsitt halvblod.

De har inte ens galopperat på ridskolan innan de slutade där eftersom de inte tyckte att de lärde sig så mycket. Och istället köpte de sig alltså varsin häst.

Hästarna är inte några lämpliga nybörjarhästar alls. Gubbens valack är visserligen snäll men kan småbocka lite emellanåt. Gubben har ingen balans överhuvudtaget och ramlar av i trav.
Valacken är runt 170 hög och dominant. Runt 10 år och rejält ouppfostrad.

Stoet som är tantens häst är en historia för sig. Tanten köpte henne från en ridskola eftersom hon inte funkade på lektionerna. Hon är 8 år och ett riktigt nervrak som hoppar till för minsta lilla. ”-Hon är väldigt orutinerad men det är ju jag också så det passar ju bra!” som tanten uttryckte det.

När tanten var och provred (hon hade för övrigt tittat på 24 hästar innan hon till slut köpte stoet!!!) så fick hon hon rida i ridskolans manege när andra ekipage var inne samtidigt. Såhär i efterhand har det visat sig att stoet stressar upp sig så fort hon blir ensam i ridhuset – något som ridskolan inte upplyste om. (Hur man nu kan sälja en sådan svår häst till en total nybörjare är ju ett mysterium i sig…)

Hursomhelst, tanten har nu ramlat av sin häst så många gånger att hon inte vågar rida henne längre. (Även om hon vägrar inse att hästen faktiskt har olater: ”-Vissa säger att hon kastar av mig, men jag ser det som att jag ramlar av själv för att jag har så dålig balans!”)

Gubben har aldrig ridit sin häst speciellt regelbundet heller, absolut max en gång i veckan och då skrittar han bara i ca en kvart.
Tanten har fått för sig att hon ska få hästen ridbar genom att göra ledövningar. Som att det skulle kunna få hennes häst att bli en lugn nybörjarhäst.
Ledövningarna går ut på att hästen ska stanna när hon säger till och liknande. Även stoet är ouppfostrat och drar iväg med tanten varje gång hon går förbi maten i stallgången. Tanten vill inte säga ifrån på skarpen, eftersom hon ”inte förespråkar våld” som hon uttrycker det.

Gården vi står på är en superbra anläggning – men med små rasthagar. Parets hästar går ihop i en av hagarna och blir sällan ordentligt aktiverade. Paret ifråga ger dessutom hästarna kraftfoder trots att de för det mesta bara går till och från hagen.

Vi andra i stallet har försökt prata med de om det hela men de hör bara det de vill höra. Till en början red tanten lektion för stallets ägare, men till slut sa ägaren ifrån genom att berätta att hon inte trodde de skulle komma så mycket längre med stoet och att tanten borde sälja henne och köpa en annan.
Tanten ifråga vände det hela till att stallägaren inte ville ge henne mer lektioner eftersom hon nu är gravid och inte har tid….?!

Gubben har inte tagit någon lektion än, som han uttryckte det till mig:
”-Ja, min fru har ju tagit en del lektioner men själv anser jag inte att jag behöver några.” Sagt av en ryttare som ramlar av i trav alltså…

Kan ju även säga att de innan de köpte varsitt halvblod hade pratat med en i stallets bekant och diskuterat raser. Bekanten hade frågat vilken sorts häst de hade tänkt sig att köpa, varav de glatt svarade:
”-Ja, vi har ju tittat lite i böcker och så… och en fullblodsarab vore ju fint!” Ingen självinsikt alls!

Jag vet inte vad jag ska göra. Ger man de råd så vägrar de lyssna, och försöker man ge de en snäll utskällning så blir de bara irriterade.”

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag och Archie fortsatt med våra olika övningar både vad gäller ”ren dressyr”, hoppning och tömkörning och longering.

Jag tömkör och/eller longerar numera 1 gång i veckan och hoppar lika ofta. Min plan är att öka på hoppningen till 2 gånger/ vecka vissa veckor men då kanske hoppa färre språng per träning. På så vis tycker jag att jag lättare ”kommer in i ” hoppningen, hoppar jag för sällan tappar jag avståndsbedömningen och känner mig allmänt osäkrare vilket jag vill undvika eftersom Archie hittills varit så positiv till hoppning och till skillnad från Décima inte varit/är speciellt ”tittig” när det gäller olika hindertyper.

Förra året priorierade jag inte hoppningen alls och det känns lite synd att Archie aldrig varit ute på en hopptävling tex.

Hur det än är så tycker jag absolut att en allsidig häst är att föredra framför en som tränas ensidigt och detta hade jag själv enorm nytta av då Heron efter att framför allt ha hopptävlat i många år var tvungen att helt lägga detta på hyllan pga återkommande hovledsinflammationer. Vad skulle jag ha gjort med honom om han inte samtidigt hade tränats i dressyr på en hyfsat hög (LA-MSV) nivå?

Heron själv hade väl inte brytt sig men JAG som alltid varit tävlings och träningsintresserad hade inte tyckt att det hade varit kul att börja omskola en 10 år gammal hopphäst ”från noll”. Nu behövde det som sagt aldrig bli så och vi hann göra många MSV:B-starter och en hel del S:t Georg-starter också under de 3 år som följde efter ”hopp-pensioneringen”.

Jag tjatar ofta om VARIATION i bloggen och tror som sagt på vikten av detta ur många aspekter.

Inte bara för att ridningen blir roligare ju mer man kan variera sig utan också för att det kan komma väl till pass att kunna göra något annat än tex ”rida dressyr i ridhuset”. En dag måste man kanske flytta hästen till ett stall utan ridhus och då gäller det att inte stå handfallen.

Eller så kanske man får tex ryggbesvär och inte kan rida på någon vecka och då är det väl ypperligt att man kan jobba hästen från marken. Osv….

För att återgå till den gångna veckan avslutades helgen med en dressyrtävling som JAG, till skillnad från domaren :=), var nöjd med och en uteritt med Lena och Birk. Medan vi red slogs jag av hur lätt man glömmer bort svårigheter man tidigare haft när allting fungerat bra under lång tid.

Jag ska väl egentligen inte använda ordet ”svårighet” när det gäller tidigare uteridningar med Archie som yngre för han har objektivt sett alltid varit mycket, mycket välriden för sin ålder, även utomhus, men eftersom tidigare hästar varit ÄNNU snällare och tamare (och jag ALLTID har varit en MES) så var uteridningarna när Archie var 3 och 4 år ändå liiite halvnervösa vissa gånger och ofta då Lena och jag återkom till stallet efter en ridtur så sa vi skämtsamt ”vi överlevde den här gången också”. Vi har fortsatt att säga detta, fast numera mer av en vana för det var verkligen länge sedan som Archie visade något annat än de dressyrmaskinsanlag som ju gjorde att jag köpte honom :=)!

Den lille är utslagen, idéer någon?

Bara lugn…det är inte Archie som har knockat Birk, a.k.a ”den lille” men han, Birk alltså, har sedan säkert 2 veckor tillbaka utslag över hela kroppen (framför allt under magen och på halsen) som ser ut som stora nässelutslag ungefär.

Lena och jag har grubblat ihjäl oss över VAD som plötsligt kan ha utlöst dessa utslag; Birk har aldrig tidigare visat sig vara känslig mot något och vi har inte heller bytt foder i stallet eller gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara fenomenet.

Det enda som är nytt är att vi har börjat använda en annan sorts halm men denna ser helt ”normal” ut och ingen annan av ca 60-70 hästar har reagerat det minsta.

Birk har nu ställts på spån för att se om det hjälper men jag fick faktiskt en annan idé som kanske skulle kunna förklara utslagen.

Enligt Lena köpte hon ett nytt schabrak i samband med att utslagen kom och frågan är om inte detta har kunna påverka?

Jag minns att Décima vid ett tillfälle fick utslag av ett nytt schabrak men de satt då endast i sadelläget, hos Birk sitter ju inte utslagen alls där egentligen utan mest på mage och hals.

Ja, vi vet snart inte vad vi ska tro.

Är det någon som har någon idé?

Tävlingsrapport eller FULL FART FRAMÅT!

Idag var Archie och jag och red en LA:1-klass och även om resultet rent objektivt inte är något att yvas över, tvärtom, (13:e bäst av 28 startande) så kände JAG mig nöjd med ritten även om domaren upenbarligen inte delade min åsikt.

Jag har nu ridit 3 klasser i år och kritiken efter de båda föregående har varit ”saknas bjudning” och ”mer framåtbjudning” vilket jag också har kunnat hålla med om. Framför allt senaste gången jag tävlade red jag i, som det kändes, 5 olika travtempon men utan att knappt få en ärlig bjudning en meter av ritten.

Jag tycker att jag den senaste veckan verkligen har fått skjuts på Archie, han är mer självgående och jag behöver inte påminna honom om att ”hålla tempot”.

Jag hoppades att jag skulle kunna rida likadant idag och tyckte att jag lyckades, både på framridningen och inne på banan. Det KÄNDES bra och självgående, jag tyckte inte att jag behövde driva alls men kritiken blev på flera punkter ”springigt” och slutomdömet var ”Trevlig och vacker häst men ni har för bråttom, hittar inte balans och bärighet. Glöm inte halvhalterna”.

Så klart är det ju trist att jag missbedömt tempot så kapitalt men ska jag vara ärlig så tar jag tusen gånger hellre kritiken ”springig” än ”seg” eftersom Archie i valet mellan dessa båda ALLTID hade valt det sistnämna om han fick bestämma. Det finns liksom inte i hans värld att rusa omkring så för mig är det mycket lättare att ta ner tempot om det nu skulle behövas.

Jag ska be Birgitta titta lite på detta på tisdag för det känns som sagt inte springigt men samtidigt tror jag absolut att jag skulle kunna få ner tempot lite men ändå bibehålla schwung och kadens.

Ja, ja…vi tar nya tag om 14 dagar!

Måste förresten berömma arrangerande klubb som redan en knapp timme efter avslutad klass publicerade resultaten på nätet! Så ska det skötas och inte som vissa klubbar som drar på detta i flera dagar!

Och som en liten rolig sidohistoria kan jag också berätta att jag idag lyckades med konsten att skada mig själv på ett mycket knäppt sätt!

Jag skulle dra ut ett grimskaft från transporten och drog i det så häftigt att den enorma karbinhaken dängde mig över panna och ena ögonbryn med full kraft. Jag trodde banne mig jag skulle svimma! Hur lyckas man?

Enda gången jag gjort något ännu värre var då jag skulle böja mig ner och ta upp reklam som delats ut i min brevlåda när jag bodde i lägenhet och lyckas sticka mig själv i ögat med kanten på ett av papperna. Fy tusan vad ont DET gjorde och mitt öga rann i flera dagar (jag gjorde väl hål på hornhinnan kan jag tänka)!

Recept på en snabb lunch/ kvällsfika

Idag har jag inget särskilt ”hästigt” att skriva om så jag tänkte tipsa om något som ändå har liiite med oss hästmänniskor att göra eftersom vi tenderar att lida av tidsbrist och försaka oss själva och vår egen mathållning framför hästens.

Nu kanske jag berättar om något som för mig var en total men angenäm nyhet men som ”alla andra” har vetat läääänge men visste ni att man kan göra omelett i microvågsugn?

Mycket praktiskt om man inte har tillgång till en spis (vilket vi inte har i vårt lunchrum på jobbet tex) och man slipper dessutom fastbrända omelettdelar i stekjärnet (något jag alltid ”lyckas” med). Personligen tycker okräsna jag att micro-omeletten smakar minst lika bra som den man gör på spisen men det är väl en smaksak kan jag tänka.

Hur som helst, så här gör du en micro-omelett snabbt och lätt:

Vispa 3 ägg och 2 matskedar mjölk i ett kärl som tåler micro (en gammal GB-Big Pack glassförpackning går utmärkt :=)).

Krydda efter tycke och smak.

Lägg på någon skinkbit, skivade champinjoner, skivad tomat, lök eller annat som faller dig i smaken.

Strö på lite riven ost.

Kör på näst högsta effekt i micron i kanske 4-5 minuter (varierar så klart beroende på modell).

ÄT!!!

Den överrenliga människan och den grisiga hästen

Ibland har jag lite roligt åt oss människor som (för) ofta felaktigt jämställer och jämför hästar med människor.

Jag är ju själv extremt frusen och måste aktivt tänka på att inte överföra detta till hästen som jag logiskt VET klarar långt lägre temperaturer än vad jag gör.

För några år sedan blev jag ifrågasatt i stallet då jag var den enda (!) som hade tagit av min häst vintertäcket i stallet. Vi hade då ca + 12 till + 15 grader UTOMHUS och givetvis var det inte kallare i stallet. Någon tyckte synd om min ”fina tävlingshäst” (Décima)- hur skulle det gå utan täcke?

Tja…det gick så klart aldeles utmärkt!

Jag ser också hur hästägare ibland står och SKURAR krubbor och vattenspannar fullständigt maniskt. Inget fel i att ha rena utfodringskärl åt hästen, jag förespråkar verkligen inte att låta skiten samlas och bakteriehärdar gro men kan samtidigt skratta lite åt tex mina egna hästar som OFTA ställer sig och dricker ur de värsta dy-pölarna i hagen utan att fara det minsta illa av det. Och då har de ändå rena vattenkoppar i stallet.

Samma sak med min hund som någon gång kan stanna till och dricka ur så smutsiga pölar att man borde bli rent förskräckt om man inte av erfarenhet visste att det inte är någon fara. Hon har också ALLTID renskurad vattenskål hemma så det är knappast för att hon inte får vatten hemma som hon dricker ute.

”Lite skit rensar magen” säger man ibland och frågan är om inte djuren är bättre på att leva efter detta än vi människor.

När jag var liten hade jag aldrig klasskamrater som hade astma, allergier osv men idag verkar detta vara hur vanligt sm helst.

Har vi I-landsmänniskor blivit överhygienska in absurdum?

Dagens träning

Under dagens träning fick jag höra ”stäck på dig” och olika andra versioner av detta budskap ungefär sjutusensexhundra gånger. Med andra ord anser tränar-Birgitta att jag sitter som en säck potatis och därmed inte hjälper hästen i tex ökningarna. Dessutom ser det givetvis också FULT ut rent estetiskt.
Nu får jag verkligen inte hoppas att jag sitter fullt så fullständigt regelvidrigt och enormt gräsligt som man kan tro om man hör Birgittas ”kommandon” men givetvis finns det ingen rök utan eld…

Annars så skötte sig hästen bra i alla fall och verkligen flög/ dansade fram. I sanning i vart fall DELVIS beroende på att Birgitta stod med en körpisk i handen (vi gjorde några embryon till tramp), detta eldar alltid upp honom lite extra, dvs att han vet att Birgitta ibland kan ”vina till” med pisken i luften om hon tycker att Arch segar sig.

Fick jag önska mig ett otillåtet hjälpmedel på tävlingsbanan skulle det absolut vara en människa som stod mitt på banan och viftade med en pisk, om än bara 2-3 gånger, DET brukar påverka Archie mycket positivt då han spänstar på men utan att bli spänd och okontaktbar.

Fick jag inte önska mig en medföljande ”piskare” hade jag önskat att man fick tävla med vita lindor runt om; det är sååå snyggt på en svart häst tycker Birgitta, 12 år :=)!

Veckan som gått

Inte heller den gångna veckan har bjudit på några större sensationer och det passar mig, vanemänniskan som tycker om att PLANERA, bra.

Veckans höjdpunkt var Ullaredsbesöket tillsammans med min ”gamla” hästskötare Petra (som skötte Heron åt mig för ”tusen” år sedan). Vi har båda samma inställning till shoppingen där- många människor kan inte alls förstå nöjet i att vandra runt i ett köpcentrum i TIMMAR och att dessutom SE FRAM EMOT detta.

Hur som helst gjorde jag massor av härliga hund, häst och människofynd! Mina nya gråa ridbyxor är bara sååå snygga, hjälmen sitter som gjuten och tröjorna jag köpte passar jättebra. Soya fick både ny hundsäng, nytt koppel, regntäcke, schampo, bajspåsar, en leksak som hon älskar och en massa grisöron att tugga på (URK).

Rid/träningsmässigt maler vi på med ungefär samma upplägg som de senaste veckorna. Jag försöker att variera arbetet mycket med både dressyrträning, uppsutten hoppning, travarbete över cavaletti på töm, longering och uteridning.

Nu när våren och därmed LJUSET har kommit in i våra liv igen börjar det lätta på stressfronten.

Medan det har varit mörkt både på morgnar och eftermiddagar och utepaddocken har varit oridbar har jag fått stressa ganska mycket för att hinna arbeta Archie i ridhuset på det sätt jag vill. Hoppning kan jag tex nästan bara ägna mig åt på fredagmorgnar när hinderna är kvar efter torsdagens organiserade hoppträningar (om jag inte ensam vill bygga upp x antal hinder och det HINNER jag helt enkelt inte- har ju ett arbete där jag bör infinna mig hyfsat tidigt på morgonen) och tömkörning/ longering får bara ske i det lilla ridhuset som oftast är upptaget alla tider utom på morgonen = jag MÅSTE göra detta innan jobbet osv.

Nu är det alltså både ljust ute igen och paddocken går att använda och därigenom behöver jag inte heller stirra omkring varje morgon för att hinna motionera hästen. Nu kan jag i varje fall rida ut, tömköra eller longera på eftermiddagarna och bara att kunna göra detta utan att ständigt snegla på klockan är jätteskönt.

Jag kan också välja att motionera Archie 2 gånger om dagen de dagar jag tycker mig orka detta och om jag bara hunnit med ett kortare pass på morgonen och även detta känns bra. Jag tror egentligen att man borde försöka göra detta ganska ofta, alltså motionera hästen 2 ggr/ dag, det hade säkert förbättrat mycket om man bara gör det på ett genomtänkt sätt och inte sitter och rider dressyr 1 timme per gång, typ.

Under kommande vecka ser jag fram emot att få en ny inackordering, Jennifer, som har skrivit några inlägg här på bloggen. Om jag har uppfattat saken rätt är Jennifer TÄVLINGS-(och således även TRÄNINGS)-intresserad och även om hon tävlar i hoppning så kan vi säkert utbyta ett tips eller två :=).