Då och då läser jag inlägg på nätet om olika situationer som hästägare försätter sig i/ hamnar i och ibland blir jag verkligen ”mörkrädd”.
Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.
Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?
Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.
Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på ”dyra ridskolan” men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.
Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin ”rikiga” kärlek = hästen!
Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.
I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.
Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.
Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!
Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.
Att leva ”ur hand i mun” lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!
Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.
Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.
Tyvärr är detta du beskriver rätt vanligt. Inte bara bland hästaägare utan också bland tex föräldrar där man tar för givet att barnen kan få skjuts hit och dit till fotbollsträningar/matcher o dyl fast man inte har någon bil inom den egna familjen och heller aldrig är med och hjälper till eller betalar bensin-utlägg. Skulle man bli tvungen att köpa en ny matchtröja eller nya skor finns inga pengar utan man ”lånar” av någon annan förälder och betalar tillbaka… ibland långt senare. Jaja, självklart är det värre om det är barn inblandade, men principen är densamma. Man bör rätta munnen efter matsäcken helt enkelt. Och jag kan bli helt tokig på hur föräldrar överför denna filosofi på sina barn som lär sig att man inte behöver hjälpa till eller betala för sig.
Också som djurägare har man givetvis ett ansvar och har man inte råd så har man inte. Kanske är det så tragiskt att man måste sälja hästen om förhållandet tar slut, bäst är väl att se den risken när man köper men man tänker väl inte så klart alltid. Det är ju trots allt oftast dyrare att ha ett eget hushåll än ett gemensamt.
Mest störs jag faktiskt över de som ENVISAS med att ha (flera) hästar fastän de är sjuka/sjukskrivna utan inkomst men som bara dööööör om de inte får klappa på sina djur dagligen och rida i snigelfart en gång per månad. Dessa människor måste ofta ha alla möjliga sociala stöd men ha häst det förefaller för dem ändå som en RÄTTIGHET.
Vem betalar för dessa hästars akuta vård? Sannolikt inte ägaren.
Väldigt intressant att du tar upp det här med RÄTTIGHETER Prick för det tänkte jag halvt-om-halvt kunde vara ämnet för nästa blogginlägg, dvs ”ÄR DET ALLAS RÄTTIGHET ATT HA HÄST”. Jag skulle absolut svara nej på den frågan!
Jag har också retat mig på de som är långtidssjukskrivna och enligt sig själva fullständigt arbetsomförmögna men som ändå envisas med att ha både flera hästar, hundar och andra djur. Även dessa människor gör sig ju extremt beroende av andra för att kunna njuta av sitt djurägande; någon måste ju rasta dessa hundar, mocka till hästarna, köpa in foder, släppa ut och ta in från hagen osv osv.
Jag skulle också gärna ha en häst till om bara pengarna och framför allt TIDEN räckte till men JAG vill inte hänga upp mitt djurägande på att andra kan ställa upp och fixa och trixa med mina djur om mina pengar och min tid/ ork skulle ta slut.
Fast det finns ju alltid olika syn på allting. Att man behöver ändra sin livssituation om man bryter ett förhållande är väl inte så konstigt, och där i kan ingå att sälja hästen. Inte bara av ekonomiska skäl utan även tidsmässiga om man blir ex. ensamstående med barn, jag tyckerinte det är anmärkningsvärt. Jag skulle inte leva i ett förhållande i massa år och LÅTA BLI att skaffa häst/hund bara för att min livssituation ändras, isåfall skulle man ju ALDRIG skaffa barn med någon!! Och jag skulle heller aldrig stanna i ett förhållande för en HÄSTS skull, då tycker jag man har skeva prioriteringar.
Jag skulle kanske inte ha 1.5 häst om jag levde ensam i dagsläget (hade iofs. 3 st ett tag när jag var ensamstående) men det betyder ju inte att de far illa på något vis NU i min nuvarande livssituation. Och att sälja en häst är ju inte ”hela världen” för alla djurägare. Jag vet flera som fått prioritera bort och sälja hästar och gård vid skilsmässa, men då har de ju haft glädje av hästarna i kanske 10år, hellre det än att aldrig våga skaffa några tycker jag.
Apropå sjukskrivningar så beror det väl helt och hållet på VAD man är sjukskriven för. Jag vet flera som är arbetsoförmögna som fixar att ha hund på ett jättebra sätt (vill inte lämna ut dem här genom att skriva om deras skador etc). Lever man i ett förhållande tror jag inte ens många tänker på det som SIN häst eller SIN hund utan som ”vår” som man tar hand om tillsammans.
Jag förstår hur du menar Hille angående att inte våga skaffa något för att man kan riskera att förlora det vid en separation fast i de fall som jag tänker på har det handlat om par UTAN barn och jag kan inte förstå varför man inte skulle kunna fortsätta med sin hästhållning om förhållandet tog slut annat än om man just inte hade RÅD.
Och att skaffa häst som man inte MED EGNA PENGAR kan hålla är för MIG konstigt och fel.
Till skillnad från dina erfarenheter är mina INTE att man oftast ser hästen som en gemensam familjemedlem utan snarare den att det är EN person i familjen som har det absolut största utbytet av detta djur och de andra som mer eller mindre ”motvilligt” delar med sig av sin tid och sina pengar för djurets berättigande i familjen, LÄS: den andra familjemdelemmen/sambon/maken/ whoever hade inte FÖR EGEN DEL behållit hästen om förhållandet tog slut.
Visst är min man glad att jag har ett hästintresse som skänker MIG glädje (då mår ju också indirekt han och vårt förhållande bra) men han skulle som sagt aldrig köpa eller behålla hästen för egen del om inte jag fanns.
Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex. Finns inte ”mina” och ”dina” pengar utan bara ”våra” pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.
Jag är HELT med på din linje.
Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.
Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.
Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.
Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.
Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända.
/Natalja
http://latin.bloggagratis.se/
Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.
Hille, Natalja och Minstral:
se separat inlägg ovan där jag har svarat er!
Jag håller med! Har man inte råd så får man lösa sin ”hästabstinens” på annat vis. Det får ju som du säger ALDRIG gå ut över hästen!
Själv pluggar jag och har inte råd att ha en egen häst men jag har hittat en person som behöver hjälp med sina hästar så nu har vi ett gott samarbete istället!