Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.
Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.
Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.
Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.
Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!
Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en ”normal” häst skulle uppleva något som ”sitt livs chock” så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som ”man kunde ana en viss förvåning hos A” .
Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.
När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.
Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.
På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!
vad kul 😀
kan ju passa på att skriva det här, att jag inte kommer nästa lördag. men på tisdag kommer jag som vanligt!
Kul! Grattis till felfri runda! Varför är du inte med på torsdagsträningarna? Eller MÅSTE du rida på morgonen?
Anledningarna till att jag inte är med på torsdagsträningarna är flera:
1. På min låga nivå tycker jag att det går lika bra, om inte bättre att träna ensam i lugn och ro. Även som mest aktiv hopptävlare föredrog jag att träna enskilt för den tränare jag hade då, jag kunde ibland känna mig stressad av andra ekipage.
2. Torsdagsträningen är klockan 20.00 och skulle innebära att jag var hemma typ 22.00. Jag tycker inte alls om att rida på kvällarna öht och klockan 20.00 är på tok för sent för mig. Jag rider aldrig någonsin senare än 17.00.
3. Tränaren som håller i torsdagsträningarna tilltalar mig inte så mycket att jag skulle vilja ge avkall på punkt nummer 2.
Åhå, på det viset! Själv tycker jag att det verkligen SUGER att hoppa själv. Jag får mer inspiration av att vara i grupp då man kan prata och berömma varandras förtjänster och bli peppad om ett språng blir dåligt. Och så han man ju någon som tar upp bommarna som ramlar ner också =). Men smaken är som baken. Och man ska ju trivas med sin tränare.
Den enda som jag inte tycker om med ensamträning är SÄKERHETS-aspekten. Skulle man ramla av och slå sig är det inte så kul….
Tack och lov har det aldrig hänt på dessa ca 20 år men skulle det hända så hoppas jag att stallpersonalen skulle reagera om jag inte kom ner efter min max 40 minuter långa träning. Dessutom sopar en OSA-anställd OFTAST läktaren medan jag hoppar så han skulle väl undsätta mig får jag hoppas :=).
Vad gäller att plocka upp ner-ramlade bommar så river Archie ytterst sällan, oftast ingen gång alls per träning och max 1 -2 gånger. Så DET är ju bra :=)!
Sedan är han så snäll så man kan ställa honom precis var man vill medan man ändrar och bygger om; även detta mycket praktiskt.
På dina beskrivningar låter det som att jag skulle kunna stå gömd bakom ett träd och hoppa fram och smälla en ballong i huvudet på Archie utan en reaktion. Är han inte riktigt sig själv?
Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”är han inte riktigt SIG själv”. Menar du: ”är han inte riktig som han ska” (läs: är det något FEL på honom)?
För sig själv är han allt, han har ALLTID varit mycket snäll och accepterat om inte allt så det mesta som kommit i hans väg och så hoppas jag innerligt att det ska förbli.
Fast hade du hoppat fram på det sätt som du beskriver så TROR jag absolut att han hade REAGERAT och blivit skrämd men däremot hade hans rädsla troligen gått över snabbare än på ”normalindividen” och/ eller så hade det gått att ”påverka” honom som ryttare TROTS eventuell rädsla. Vissa hästar blir ju helt blockerade, istadiga, okontaktbara när de blir rädda men så funkar inte Archie tack och lov.