Månadsarkiv: april 2009

Lite bilder från dagens hundträning

Om man har ett helt stall med hundar kan man skaffa en sådan här :=). Hundtrailer! Visste faktiskt inte ens att det fanns….

Flera av dessa platta ”hjul” placeras runt den bana man vill att hundarna ska springa på. Hjulen drivs av ett bilbatteri och får snöret som går mellan alla hjulen att dra ”kaninen” (läs: en trasselsudd av något slag).

Hunden har fått tag på ”kaninen” (det vita bakom hunden) och loppet är slut (denna hund sprang ensam).

Innan start! Förväntansfulla hundar!
Loppet går (samtliga hundar här är hanhundar).

Målgång och hundarna fångas in.

Eftersom jag inte har något särskilt ”hästigt” att skriva om får ni hålla tillgodo med lite hundbilder i stället.

Pinsamt nog och typiskt mig tog jag inga kort på min egen hund. Får skylla på att det var svårt att ta några kort på henne i kort koppel (det var tyvärr koppeltvång på hela området) och att jag hade fullt upp med att TITTA när hon sprang. Loppen är tämligen korta, kanske max 300 meter så det är över innan man hinner blinka.

En annan tävlande familjemedlem?

Bild från en träning nyligen.

Kolla in musklerna på hundarnas bakkärror! Man kan tydligen vara både smal och välmusklad samtidigt :=)!

Imorgon är tanken att jag och Soya ska bege oss till Mörrum för att Soya, tillsammans med andra whippets, ska träna på att provspringa så som de sedan gör på tävling (en pay-and-ride för whippets skulle man kanske kunna kalla det :=)).

Det är Soyas uppfödare som initierat denna träning och bjudit in oss och jag, som från början sa att jag inte är det minsta intresserad av att tävla med min hund, har faktiskt blivit intresserad.

Birgitta 12 år skulle nämligen tycka att det var JÄTTEKUL om det visade sig att Soya har världsmästar-takter i sig!
Och tänk; ingen direkt utrustning som kostar och ingen ryttare som kan störa det stackars djuret som gör så gott det kan :=)! Ej heller behövs någon transport utan man slänger bara in hunden (utan transportskydd och täcke) i bilen och kör.

Birgitta snart 43 är mer tudelad. En del av henne önskar att det omgående ska visa sig att Soya är helt talanglös så att vi inte behöver lägga varken mer tid eller tankemöda på att figa ut om Soya kan bli en tävlingshund samtidigt som den mer äregiriga delen så klart skulle vilja visa alla och framför allt uppfödaren att ”titta här vad bra att just VI köpte denna hund och har förvaltat den så bra”.

Ja, suck…det är precis detta som jag brukar ”varna” för när folk ska köpa sin första häst.

Även om man tror/vet att man bara kommer att vara intresserad av promenadridning och vill ha en häst lämplig för detta så är det inte helt ovanligt att man efter ett tag trots allt vill tävla/ träna mer seriöst och då räcker kanske inte ”ursprungshästen” till och man slits mellan att behålla eller sälja och köpa något bättre.

Nu kommer jag förvisso inte att slitas mellan dessa val hur usel löpare Soya eventuellt än skulle visa sig vara då jag har fullt upp med Archies tävlande men skulle jag inte haft DET, tja…vem vet hur det skulle sluta då?

Birgitta…ägare till 10 whippets kanske? Och helt besatt av racing?

Tillbakablickar: Birgitta kollar hingsthalsar!

Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).

Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en ”klen hingsthals”.

Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.

Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!

På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en ”incident” som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.

Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.

En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.

Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.

Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.

Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.

Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra ”jag får inte ut armen” och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.

Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.

Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.