Månadsarkiv: maj 2009

Veckan som gått

Veckans mest populära socialarbetare var Soya då hon arbetade en hel dag på ”socialen” tillsammans med undertecknad.

Officiellt får vi inte ha husdjur på jobbet men inofficiellt är det ingen som säger något om världens snällaste hund ligger och sover på en filt inne på mitt tjänsterum vid sällsynta tillfällen.

Eller säger och säger….folk brukar vallfärda in på rummet för att strö komplimanger över svartis, kräva att hon ska pussa dom, dom erbjuder henne leksaker, ställer tusen frågor om allt som har med henne att göra osv osv.

Mycket populärt med andra ord och även vid hembesöken har hon gjort succé. En del klienter efterfrågar henne speciellt och då försöker jag att se till att ha med henne någon gång i alla fall så att alla ska bli nöjda :=).

Veckans hindervakt är också Soya som låg så fint på ridbanan medan jag hopptränade i fredags. Jag var mycket imponerad av både henne och Archie och det enda jag skulle önska nu är om hon kunde lära sig att lyfta upp de hinder som Archie (tack och lov ytterst sällan) river. DET hade varit något!

Veckans tränare utser jag helt fräckt mig själv till och hänvisar till att mitt ponnybarn Sally börjar bli en riktig rosettplockare på hoppbanorna (en tredjeplacering i LA denna helgen….dé ni). Så klart är det inte enkom MIN förtjänst att hoppningen fungerar så fint, Sally är superambitiös och duktig och hästen, dvs ponnyn, en riktig hoppmaskin men liiite vill jag ändå tro att vår dressyrträning påverkar även det som händer inne på hoppbanan. Även om det är bra att ha en häst med BJUDNING när man hoppar så går det ändå inte att rida med ”plattan i mattan” och utan KONTROLL vilket är det vi tränar mycket på under våra ridpass.

Veckans felprioritering var helt klart mitt val att åka och tävla hos Skromberga ryttarförening där jag varit ”tusen” gånger men endast har en ynka rosett från. En oväntad trafikomläggning som gjorde att den 50 minuter långa resan blev dubbelt så lång, stekande hetta som gjorde att jag nästan dog på hästryggen och att vi kom som första ekipage utanför placering hade med facit i handen räckt för att vi borde ha stannat hemma och INTE missat en husvisning som jag mycket gärna velat gå på (se nedan). Nu blir visningen troligen av i veckan i stället men ändå…

Veckans ”vill-ha” är den perfekta gård jag hittat och vill köpa och där jag redan BOR mentalt (jag har även stallat upp diverse hästar där förutom den självskrivne Arch).

Veckans gråt har jag ägnat mig åt sedan jag hittade gården eftersom jag av olika anledningar inte tror att vi kommer att kunna/hinna köpa den.

Veckans ”om jag får detta kommer jag inte att önska mig något mer av livet”: se ovan nämnda hästgård.

Veckans ”varför är livet så orättvist”, ”hur får man övriga husspekulanter att försvinna”, ”triss-lotter måste börja inhandlas omedelbart” osv osv osv………SE OVAN :=(.

Sjuttioelvte gången gillt……..

…blev det INTE vid dagens tävlingar hos Skomberga ryttarförening utan snarare ”same procedure as last year James” typ…dvs INGEN rosett.

Jag vet inte hur många gånger jag besökt denna fördömda tävlingsplats utan att placera mig men med en dåres envishet fortsätter jag att åka dit.

Idag var jag FÖRSTA ekipage utanför placering och detta förvånade mig alltså inte det minsta.

Retligt JA, väntat JA…typ….

Skönt var i alla fall att Archie gick mycket bättre än vid senaste tävlingen för 3 veckor sedan även om det känns som att han inte riktigt ”får plats” på den lilla 20 x 40 banan. Tyvärr finns det mest LA:1 klasser den närmaste tiden så jag får se hur jag gör med tävlingsplaneringen.

Såg en jättehäftlig häst starta förresten! En frieser! Såg ut ungefär som om man hade tagit en cykelpump och pumpat upp Archie allt vad som gick åt alla håll och kanter :=).Urläcker och rörde sig fint även om det blev lite missar i programmet.

Dagens domare var av den strängare typen eller så red de flesta av oss dåligt för det var bara de placerade (6 st) och jag och en till som ens nådde över 60 % (jag hade 61%).Majoriteten (15 ekipage av 23) hade således 47% (!!!) till 59 % vilket hör till ovanligheten.

Som jag nämnde i en annan kommentar så behövde man verkligen ingen VÄRME-fläkt idag men ett kylaggregat hade däremot suttit som en smäck.

Till och med jag som uthärdar värme långt bättre än kyla var helt svimfärdig efter bara någon minuts ridning. Tack och lov glömde jag bort värmeslags-anlagen inne på banan men efteråt kunde jag inte komma av hästen fort nog och SLET av mig den genomdränkta ridjackan.

Tack och lov verkade värmen inte bekomma Archie på samma vis för hade den gjort DET; tja…då hade vi nog inte ens förmått att släpa oss in på banan!

Man får (oftast) det man betalar för och reklamera mera!

Härom dagen satte jag nästan hjärtat i halsgropen då min älskade värmefläkt plötsligt inte ville starta.
Jag bankade lite på den och….undernas under…den gick igång igen och dagen var räddad!

Incidenten fick mig att inse, att denna, en av mina favorit-tingestar i hemmet, idag har ca 10 år på nacken och alltså fortfarande fungerar trots ett mycket flitigt användande under mer än 6 månader om året- varje år!

Och denna fläkt är vad jag skulle vilja kalla en typisk billighetsprodukt- kostade säkert inte mer än 90-100:– när den köptes men tjänar mig alltså PERFEKT!

Annars tycker jag att mycket, men dock inte ALLT man köper, både till hästen och övrigt är av kvalitén ”man får det man betalar för”, dvs dyr produkt= bra kvalité som håller länge, billigt junk= något som oftast pajar fortare än kvickt eller gör en besviken på annat vis. Något förenklat!

Ett stort undantag är de saker jag köper i mitt Mekka GEKÅS (Ullared). Produkterna där (dock inte kläderna) har i de flesta fall överraskat mig extremt positivt vad gäller kvalité och hållbarhet.

Annars kan jag väl berätta om ett av de första täckena jag beställde från Börjes i Tingsryd för ca 20 år sedan. Täcket var blått med röda gjordar och redan efter första tvätten hade gjordarna tappat ungefär 80 % av sin färg. Gräsligt.

Samma sak hände med en jacka från EKO:s hästsportavdelning. Mörkblå vid inköp och ljusblå efter EN tvätt?!?!?

När jag skulle köpa glans-spray till svansen för några år sedan gick jag också in på EKO och konstaterade att det fanns ”tusen” sorter att välja bland. Tyvärr lät jag snålheten bedra visheten och köpte det billigaste märket (EKOL tror jag det var- en blå flaska) och ärligt talat kunde jag lika gärna sprayat vatten i hästens svans. Det var verkligen NOLL och jag menar NOLL effekt.

Just glanssprayen reklamerade jag faktiskt inte men annars är jag en rabiat återlämnare av usla produkter. Bara för att en vara är billig ska man inte acceptera vad som helst och uppenbarligen håller alla försäljningsställen med mig för jag har aldrig stött på den minsta svårighet när jag velat återlämna något.

Just det där med att man ska vara en ”tuff” konsument är något jag försöker marknadsföra så fort jag kommer åt för så länge vi som köpare bara rycker på axlarna och konstaterar att ”shit happens” så kan skit fortsätta att säljas. Själv har jag som sagt återlämnat massor av häsprodukter som inte hållit måttet men även en säng från IKEA och en soffgrupp från en möbelaffär bara för att nämna några exempel.

Och glädjande nog har flera av mina vänner och bekanta och efter mina påstridiga heja-rop börjat att reklamera uppenbart dåliga produkter och i efterhand tackat mig för sin nyfunna påstridighet.

Min hunduppfostran (med häst) fortsätter

Trots att jag verkligen förespråkar lydnad hos både hundar och hästar har jag aldrig deltagit i någon valp/hundkurs för egen del. Jag har helt enkelt inte kännt det minsta intresse för dessa tillställningar utan tyckt att det har räckt med mina egenkomponerade metoder för att få djuren att lyssna.

Och nu när jag i gårdagens inlägg hävdade att jag var en självklar ledare som hästarna lydde blint så kände jag att jag måste fortsätta med att få även min (i stallet) från början lite ohyfsade hund att bli ett skolexempel på att mina metoder fungerar.

Som ni kanske minns var de första försöken med att ha Soya i ridhuset medan jag red eller longerade minst sagt totalt misslyckade. Hon jagade Archie och hans svans och skällde som besatt under tiden och det var bara hans godhet som förhindrade en ihjälsparkad whippet.

Sedan dess har jag provat att ha lektioner med mitt ponnybarn Sally och med Soya liggandes på utebanan och det har faktiskt fungerat mycket bra. Kanske har Soya känt att jag skulle kunna rusa fram och skälla på henne om hon fick ett ryck eller så har hon bara insett att det är skönare att ligga och vila medan hästen jobbar?

Härom dagen red jag ju ut på en lång tur där Soya var kopplad och även detta gick helt utan problem.

Och idag gjordes elddopet!

Jag både red dressyr och HOPPADE HINDER med Soya liggandes lös i ridhuset. Super-Archie brydde sig som vanligt inte om hunden, inte ens då hon låg några meter framför hans landning efter hindret och Soya låg så stilla och TYST under hela ridpasset (som förvisso bara pågick i 25 minuter men ändå….).

Så nu känns det som att min hunduppfostran i stallet är mer eller mindre fullbordad; vet inte vad mer jag kan kräva av varken hunden eller hästen i dessa sammanhang? Mina finisar…..

Lite om ny boxgranne, mer om ouppfostrade hästar

Idag ska Archie få en ny boxgranne och eftersom detta är ett sto sa jag lite skämtsamt till ägaren (Corre som kommenterar här på bloggen ibland) att jag hoppas att det inte är en ”kärring”.

Jag har själv ägt 2 ston med underbart temperament och som aldrig någonsin visade ”pissemärr-fasoner” (jag visste öht aldrig när/ om de var brunstiga för det märktes aldrig) men däremot har Archie haft lite otur med sina boxgrannekvinnor.

Den första var sådan att hon pep, la öronen bakåt och även kunde sparka i väggen bara Archie TITTADE på henne och den sista är en trägnagare (krubbitare) av enorma mått. När det var som värst kunde den gå fram och bita i trä som jag precis hade sprutat ner med anti-bitspray minuten innan.

Eftersom Archie som ung visade små träkarvningstendenser och när han hade boxvilan pga fången STORA sådana (dock utan att krubbita- han bet ”bara” itu halva boxen….) så kändes det ju inte så kul med en sådan granne men Archie har tack och lov inte tagit efter det minsta.

Det ska hur som helst bli spännande att se Corres nya häst och känner jag min godmodige häst rätt så kommer han inte att bry sig än om den skulle visa sig vara lite eller mycket ”störig”. Det är nog större risk att hans mer lättstörda ägare kommer att ha synpunkter i så fall :=).

På tal om ouppfostrade/ störande hästar har vi haft en del sådana under mina mer än 20 år på ridskolan. I ärlighetens namn har jag ibland förvånats över hur man kan vilja fortsätta att äga en häst som mer eller mindre alltid möter en med bakåtstrukna öron och som tar första bästa tillfälle i akt att ge en ett tjuvnyp eller till och med en spark.

För min egen del tycker jag att hästägande är en för dyr och tidskrävande hobby för att man ska mötas av annat än ett stort LEENDE när man dyker upp i stallgången och själv hade jag inte stått ut med att mötas av motsatsen på en daglig basis. Hästen ska se GLAD ut när den ser mig, så är det bara!

Fast har de av er som är erfarna hästmänniskor gjort samma reflektion som undertecknad, dvs att dessa odrägliga hästar oftast är som mest gräsliga i sitt uppförande mot ägaren medan de kan vara som små lismande ljus när någon annan hanterar dom?

Undrar vad det kan bero på (frågar jag mig ironiskt).

Så klart beror det i min värld på att ägarna inte satt sig i respekt hos sin häst och inte heller betraktas som den självklara ledaren vilket för mig är en självklarhet!

Jag minns en incident för några år sedan med en sådan mycket ouppfostrad häst.

Ägaren stod utanför hästens box och rätt som det var så for hästen ut med huvudet ur boxen med sådan fart att den knockade ägaren i huvudet med sådan kraft att jag än idag inte förstår att hon inte föll medvetslös till marken.

Vad tror ni ägaren gör efter denna jättesmäll?

Hon säger med riktigt daltande röst ”nej men Rudolf…..” och så var det inte mer med det?!?!?!

Hade detta drabbat någon vettigare hästägare hade jag bortförklarat den tama kommentaren med att ägaren både fått en chock och hade för ont i huvudet för att orka reagera men nu var det tyvärr inte så i det här fallet.

Denna hästägare uthärdade mer eller mindre allt från sin häst och hade det inte varit så tragiskt att se henne tex leda hästen så hade det nästan varit roligt.

Ägaren (som, ska ni betänka, hade ägt hästen i över 10 år) såg verkligen ut som att det var hästen som gick med henne och inte tvärtom och den gjorde precis som den själv ville!

Själv anammar jag samma uppfostringsmetoder som hästar gör när de uppfostrar varandra och det tycker jag fungerar utmärkt.

Likt en ledarhäst i en välfungerande flock behöver jag ytterst sällan ”korrigera” mina hästar handgripligen, det räcker ofta med en blick eller en harkling för att de ska förstå vem det är som bestämmer.

Jag får ibland frågan ”gick det att göra si eller så med Archie och Birk” och jag brukar då svara lite raljerande: ”Jamen, självklart…jag skulle slå ihjäl dom annars”.

Nu skulle jag så klart inte just slå ihjäl varken den ene eller den andre men skulle det behövas så skulle jag inte tveka en sekund att klippa till dom. Och eftersom båda hästarna är smarta nog att veta/ ana detta så behöver jag som sagt aldrig verkställa mina hot.

En gång bet Archie mig i axeln och det var enligt min uppfattning helt oprovocerat då jag stod utanför hans box.

Turligt nog för mig och mycket oturligt för Archie hade jag en halmgrep i handen när han fick denna för honom mycket dumma idé för jag dängde grepen rakt i pannan på honom i rena ilskan.

Och se…gossen FLÖG in i en hörna i boxen efter smällen men bara för att i princip sekunderna efter komma farande mot mig IGEN?!?!?!

”Men herregud…han ska väl inte bita mig igen” hann jag tänka, ovan som jag också var/ är vid sådant beteende.

Men icke! Visst for Archie ut med huvudet igen men bara för att lägga det mot min axel och verkligen signalera ”förlåt, förlåt, förlåt” tydligare än om han plötsligt hade fått talförmåga.

Detta var en mycket lärorik och förtröstansfull erfarenhet för mig; Archie betraktade mig inte som den vidrigaste personen i världen för att han hade fått en smäll och han har sedan dess inte gjort fler försök att bita mig.

Bloggstatistik eller jag borde kanske skaffa tre barn!

Jag tycker att det är intressant hur mycket man kan utläsa av min bloggstatistik, eller i alla fall vilka tolkningar JAG gör av den.

Flest läsningar brukar det vara på måndagarna= läsarna har kanske inte haft tillgång till internet/ haft annat att göra under helgen och vill uppdatera sig.

Av alla vardagar är det nästan uteslutande på fredagarna det är minst läsningar = folk kanske slutar tidigare på jobbet, förbereder sig inför helgen osv.

På lördagarna och söndagarna är det MINST läsningar vilket jag inte bara tolkar som att folk har viktigare saker för sig på helgen än att läsa just min blogg utan framför allt att jag tror att MÅNGA (de flesta?) läser bloggen på ARBETSTID :=)!!!

På våren och sommaren är det också färre läsningar = fint väder, folk är mer utomhus och på ”röda dagar” är det också färre läsningar än när folk jobbar :=).

Jag har under väldigt lång tid haft ett ganska konstant antal läsare, i genomsnitt 100 stycken per dag.

Läste nyligen att ”Sveriges yngsta 3-barnsmamma” (en 18 årig tjej som först fick en dotter och sedan ytterligare 2 tvillingdöttrar något år senare) har en blogg som läses av 50.000 personer i veckan! Ja, där ligger man (jag) onekligen i lä.

Fast oavsett om man har någar hundra eller tusentals läsare i veckan så verkar det relativt tunnsått med kommentarer, i alla fall på de bloggar jag själv följer.

”Havrepappans” blogg på Hippson har ju redan haft hundratusentals läsningar men inte ens hans inlägg kommenteras av särskilt många personer (ibland inte ens 10 per inlägg).

Själv tycker jag att det är jätteroligt med kommentarer på mina inlägg, annars vet man ju inte vad folk tycker. Håller läsarna med eller anses man som helt knäpp med bisarra idéer :=)?

Fördelen med min kommentarhantering är att ingen kan publicera något utan att jag har godkänt inlägget i förväg. Jag har förstått att man kan råka väldigt illa ut om man skulle släppa kommentarhanteringen lös; det finns sorgligt nog en hel del människor som kan tänka sig att skriva precis vad som helst om de får fria tyglar och under anonymitetens täckmantel dessutom.

Internetberoende

Har ni också tänkt på eller rent av upplevt att det är lätt att bli internetberoende?

Maken installerade häromdagen en trådlös router vilket gör att vi numera kan sitta på titta på någon av våra datorer var som helst i huset. Nu behöver man (läs: JAG) således inte lyfta från älsklingssoffan och gå hela 5 meter bort till kontoret för att hålla sig uppdaterad i internet-världen och jag kan se en viss fara med det: faran att ”alltid” vilja sitta uppkopplad om man inte har något bättre för sig….

Jag kollar själv på nätet ganska många gånger under en vanlig dag (även på semestern- för mig är mailläsande rogivande!) och ser att fler och fler gör detsamma och kanske ännu ”intensivare” än undertecknad.

Mest är jag fascinerad av Facebook där VUXNA människor uppdaterar sin ”status” hur många gånger som helst per dag i stil med:

07.00 Birgitta har släppt en fis
07.47 Birgitta har släppt ytterligare en fis
09.10 Birgitta funderar på att släppa en fis
12.20 Birgitta planerar strax att släppa en fis osv osv. Extremt intressant information med andra ord!

Ännu ”bättre” är de, åter igen VUXNA människor som ”roar” sig själva och andra med följande uppdateringar:

07.30 Birgitta ska strax bege sig till det tråkiga jobbet
08.15 Birgitta sitter på det tråkiga jobbet
10.00 Birgitta har tråkigt på jobbet
14.00 Birgitta har 2 timmar kvar på det tråkiga jobbet osv osv.

Måste vara mumma för vilken arbetsgivare som helst…..

Bloggar där man lämnar ut ALLT poppar upp i en strid ström men därmed också skribenter som efter ett tag ser sig tvingade att skrota sina alster för att de anklagas för att ha gått för långt i sina skriverier av och om andra läsare. Man har kanske inte alltid reflekterat över det lämpliga/ olämpliga i att skriva om sina stallkamrater, kollegor, chefen, pojkvännen eller vem det än må vara.

Något som jag lärt mig med åren är att det nästan alltid är bättre att både tala och skriva när man inte är i affekt. Är man tex förbannad är det mycket bättre att agera när man har lugnat ner sig annars finns risken att man både säger och skriver sådant som man i efterhand inser inte var så smart.

Internet blir i mina ögon mer och mer något där många vill delge ALLA sin minsta tanke och handling- vad man äter till middag, hur dags man går och lägger sig, vilket tv-program man tittade på i helgen osv osv…..

Själv har jag funnit många vänner via nätet (hästen och hunden likaså), jag har lärt mig massor, både om hästar och annat och jag tycker verkligen att internet är en av årtusendets bästa uppfinningar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vart ”vi” är på väg?

Jag minns att jag för något år sedan reagerade över att en skribent på ett forum skrev något i stil med ”hjälp…min hund rymde precis”. JAG förundrades över hur man kunde prioritera att sätta sig och skriva detta på datorn i stället för att GE SIG UT OCH LETA efter hundeländet!

Igår läste jag att en ryttare satt och skrev på Facebook SAMTIDIGT som hon var på väg till djursjukhuset med en svårt skadad häst!

Visst; det kanske är lugnande för nerverna att plocka fram datorn i en sådan stress-situation men som sagt…jag undrar ändå vartåt det barkar.

Kommer vi tävlingsryttare att sitta redan på tävlingsplatsen och blogga mellan klasserna tex?

”När 10 ekipage återstår ligger jag fortfarande 4:a i klassen”

Bra eller dåligt…vad tycker ni?

Finn fem fel

Som jag säkert nämnt tidigare överfalls både jag och maken då och då av lusten att köpa en hästgård och vi hade säkert gjort det också om vi inte hade varit så kräsna och snåla.

Jag vill inte bo mer än max 2-3 mil från Malmö och då är utbudet mycket begränsat, framför allt om man inte kan tänka sig att hosta upp en 6-15 miljoner.

Absolut helst vill jag hitta ett hästställe i Grevie- en del av Staffanstorp- och idag hittade jag en, som den benämndes, exklusiv hästgård just där.

Men hur jag än glodde och glodde på mäklarens bilder:

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3L43551QKRDUH5MG

kunde jag inte finna vari det HÄSTIGA med detta ställe skulle vara?!?!?

Skrev och frågade mäklaren var stallet och hagarna var och så klart finns varken det ena eller det andra:

”I detta området är det tänkt att det skall vara hästgårdar med tanke på att tomterna är lite större. Fn är det ju egentligen ingen hästgård eftersom det inte finns hagar och inrett stall etc, men det finns möjligheter att göra detta, därav att vi kallar det hästgård. Det är ju egentligen bara en prisfråga vad det kostar att färdigställa stall etc”.

Eh….jaha…ja, så kan man ju kanske också se på saken….

Hur som helst inget för oss med tanke på priset UTAN stall och hagar.

Sedan måste jag återigen klaga, klaga, klaga på alla dessa hästgårdar som annonseras ut och där man har tagit sjuttioelva bilder på ALLT i huset (och ibland även på blommor och buskar utomhus eller någon annan ”gemytlig detalj”) men oftast bara EN ENDA bild på stallet. Har man TUR är det alltså en bild på stallet och en bild på en hage men ibland saknas antingen bild på det ena eller det andra eller på båda.
Om man söker efter just en hästgård är det nog inte bara jag som skulle vilja se lite mer än så, eller?

Veckan som gått

Veckans radarpar måste jag utnämna Archie och Soya till då de i lördags gick så fint bredvid varandra under en 50 minuter lång uteritt.
Pga Soyas löpning vågade jag inte ha henne lös utan hon sprang i en longeringslina och det gick verkligen hur bra som helst.
Vi skrittade säkert 35 minuter av turen och galopperade kanske 2 minuter; allting flöt på jättebra med Archie väl på tygeln och Soya fokuserad på att springa bredvid.
Jättekul för mig att ha 2 så kloka djur och givetvis en utmärkt motionsform för hunden. Effektivitetsministern ser ju också att detta sparar TID vilket aldrig är fel.

Veckans matvrak skulle man oftast kunna unämna alla djur jag ägt alla veckor om året men denna veckan går priset till Soya.
I samband med att vi köpte henne köpte vi även ett fint, dyrt hundfoder (ANF) som Soya till en början var mycket förtjust i. Även om hon sov sin djupaste sömn på ovanvåningen RUSADE hon ner för trappan så fort hon hörde mig vidröra glasburken där jag förvarar hennes mat.
Den sista månaden innan 20-kilossäcken tog slut började Soya dock att visa större och större ointresse för maten; man kunde skramla och banka på skålen och burken bäst man gitte; ingen hund dök upp. Visst åt hon till slut men det var väldigt ”oengagerat” och ungefär i stil med ”jag gör det för att jag måste men jag hade hellre ätit något annat”.
Efter byte till annat märke (Lone Star) är den gamla gamen tillbaka. Inte ens den tidiga morgontimmen (05.00) då jag vill att vi ska gå ut hindrar numera djuret från att rusa upp från sängen när jag tar fram maten. Jätteskönt att ha hittat ett sätt att få upp den lata slyngeln för ganska länge fick jag bära Soya ur sängen för att vi skulle komma ut.

Veckans djurplågare är jag säker på att Soya utnämnde MIG till då jag verkligen TVINGADE henne att gå ut och kissa i hällande ösregn härom kvällen. Inte ens hennes regntäcke ansågs som tillräckligt skydd; hon gick med ministeg, tvärstannade varje meter, ville bara vända hemåt och då hon slutligen fick sin vilja igenom skakade hon på sig så länge att man hade kunnat tro att all nederbörd i Skåne hade kommit över just HENNE (och inte 100 droppar på hennes täcke….suck…).

Veckans dummare, förlåt DOMARE var ju den som bedömde Soya på hundutställningen och inte SÅG att hon var finast av alla. Hur kunde ett sådant justiemord få passera obemärkt undrar jag!

Till veckans sämsta planerare utser jag de ljushuvud som samtidigt håller på med jättevägarbeten mellan både Malmö och Lund och mellan Malmö och Trelleborg. Mina ”icke-Birgitta-träningar” är förlagda så att jag måste köra igenom antingen det ena eller det andra vägarbetet och körningen som BÖR ta ca 30 minuter kan numera ta…tja…typ dubbelt så lång tid! Jätteskoj (NOT) att sitta fast i evighetsköer tillsammans med alla andra som ska köra hem efter en lång arbetsdag och inte veta om man behöver köra från stallet en halvtimme tidigare eller rent av en hel timme tidigare. Inte så kul att missa en 500-kronors träning för att man är försenad men inte heller så kul att behöva flexa ut från jobbet flera timmar i förväg ”för säkerhets skull”. Jag valde som tur är bort en tävling denna helgen som hade gjort att jag hade fått köra världens omväg för att komma dit för de senaste dagarna har man inte nöjt sig med att stänga en fil på motorvägen (därav mega-köerna) mellan Malmö och Lund- nu har man stängt av HELA motorvägen i flera kilometer. Stön eller dagens I-landsproblem- välj själv.

Duktiga tränare!

Hur väl en tränare eller dens elever lyckas på tävling säger så klart inte allt om tränarens ”träningsförmåga” men en liten fingervisning utgör det nog allt, i alla fall enligt min erfarenhet.

Därför var det extra kul att studera resultaten från dagens MSV B:3 i Ringsjön där min ena tränare, Ebba von Essen var överlägsen 1: a och 2:a i klassen och min andra tränares, Birgitta Nilssons, ena elev var 3:a.

Birgitta berättade btw att hon förra helgen hade om det var 12 eller 14 placerade ekpage på olika nivårer. Inte dåligt!

Min goda vän Ann vann förresten en MSV B: 4 på en av sina hästar idag så jag kan verkligen inte skylla på inspirationskällor i alla fall.

GRATTIS till er alla!