Ett av mina lyckligaste ögonblick i arbetslivet var då kollegan X lät meddela att hon hade sagt upp sig. Plötsligt insåg ateisten Birgitta att ”Gud hör bön” även om det tog honom något år att fixa det hela!
Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.
Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite ”varm i kläderna” så började några tunga år.
X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.
X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.
Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.
För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.
Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något ”fel” på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.
Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.
Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.
Ena gången när man kom dit var han ”tjenis och bundis” med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).
Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!
En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär ”gud vad du tråkar ut mig TOTALT”.
Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om ”ordningspoliser” i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.
Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?
Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.
I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.
Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.
Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.
Står man i ett stall med en lynnig stallägare – försök att byta stall!
Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!
Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!
Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.
Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som ”fel” om den lynniga personen är på det humöret.
Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!
