Soya är nog en Volvo och utställningsfolk är nog masochister!

Idag har både Soya och jag gjort en ny erfarenhet; vi har varit på hundutställning!

Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig som DELTAGARE på en sådan tillställning, då jag köpte min första, otroligt vackra hund (en schäfer) hade hon ett så uppenbart exteriört fel (ena örat hängde ner) att det aldrig var tal om några utställningar och därefter har jag aldrig funderat mer på saken förrän vi hade ägt Soya ett tag och jag i jämförelse mellan henne och andra whippets tycker att hon är så otroligt fin.

Soyas uppfödare är själv domare och har inte på några vis framhållit Soya som något praktexemplar för rasen utan snarare som en jättefin ”vanlig” familjehund så jag förväntade mig inte några stående ovationer i domarringen men ville ändå få en bedömning.

Jag höll på att skriva ”en objektiv bedömning” men är det något jag lärt mig redan genom ”hästeriet” och som också bekräftats av otaliga hundmänniskor så är det att domare är allt annat än objektiva utan snarare väldigt subjektiva. Det som den ena domaren gillar ratar en annan och vice versa.

Himla synd tycker jag för tänk om ALLA hade tyckt exakt samma sak. Om jag jämför med bilar hade det ju varit suveränt om alla domare föredrog BMW framför Skoda. Och de flesta gör nog också det men så finns det ju alltid några knäppgökar som tycker att Skodan är finast!
Så även om alla gick och köpte sig en BMW så skulle man ändå inte vara säker på att vinna!

Så är det att ställa ut hundar har jag förstått och en del tycker att detta är charmen med utställningar medan jag inte alls gillar sådant lotteri.

Förvisso tror jag att det är som med dressyrtävlande: de riktigt bra hästarna placeras högt av alla domare, det är ”mellanhästarna” som kan bli väldigt olika bedömda.

I Soyas fall tror jag att hon är en ”mellanhund”, som en Volvo kanske man kan säga. Varken superfin eller hemsk exteriört :=).

Dagens utställning bekräftade mina misstankar och Soya fick ett ”blått band” vilket alla klass 2 hundar fick. Klass 1-hundarna fick röda band och fördelningen mellan dessa båda grupper var enligt min ovetenskapliga uppfattning ca 50/50. Man kunde även få ett gult band (klass 3 = tämligen usel hund) men det såg jag ingen som fick :=).

Soya dömdes av en australiensisk domare och kritiken för den invigde löd:

”Unbalanced head, lacks underjaw. Needs better bite. Nice neck. Needs better front angulation and depth of chest. Topline och underline exaggerated. Well angulated rear”.

Min spontana (sura) kommentar var: ”tur för Soya att hon klarar av att ÄTA om hon nu saknar underkäke” men jag kan inte påstå att jag i övrigt föll i gråt över kritiken.

JAG hade bara kört 30 minuter till denna utställning lite som en kul grej och en ny erfarenhet men det fanns andra för vilka evenemanget tedde sig som något långt allvarligare.

Här kommer vi till mitt andra konstaterande i rubriken, dvs att i vart fall en del utställningsfolk måtte vara masochister = självplågare :=)!

Jag bor i ett relativt golftätt område och ibland när jag har kört till hästtävlingar i pinande kalla vindar och gräsligt ösregn 07.00 en lördagmorgon är de enda levande varelser jag sett förutom folket i stallet just GOLFARNA. De slår lika oförtrutet på sina bollar som vi slår på våra hästar höll jag på att säga….men ja….ni fattar….

Innan jag kom i kontakt med både whippetracingen och nu utställningsvärlden trodde jag att vi hästmänniskor (förutom golfarna då) tillhörde den knäppaste delen av mänskligheten men det är bara att konstatera; hästmänniskorna är en ”mild bris” jämfört med hundfolket :=)!

Redan på whippetracingen pratade jag med folk som hade kört land och rike runt för att starta sina hundar i dessa löpningar som pågår i genomsnitt 10 SEKUNDER och där skillnaden mellan bästa och sämsta hund oftast inte ens är 3 sekunder! Och det finns inte 10 kronor i prispengar utan enklare hederspriser av mycket ringa värde.

Idag på hundutställningen pratade jag med flera mycket långväga gäster och de verkade inte tycka att det var det minsta varken konstigt eller ansträngande att köra 50 mil för att ställa ut sin hund. En kvinna jag pratade med hade kört hemifrån klockan 3 i morse konstaterade hon som den mest självklara sak i världen.

Jag är tyvärr ofta usel på att dokumentera genom fotografering men idag tänkte jag var duktig och göra just detta. Maken har 3 (TRE) digitalkameror och givetvis fick jag med mig den som INTE fungerar så jag missade ett för mig unikt tillfälle att ta kort som verkligen hade varit värda att publicera.

Jag såg så många vackra, roliga, konstiga hundar och dito ägare :=)!

Som den supernovis jag är fascinerades jag av att så många utställare hade egna TÄLT med sig där de kurade med sina hundar och tretusen sjuhundra tillbehör (borstar, täcken, filtar, koppel osv).

Redan då jag köpte Soya fick jag från flera olika håll veta att ”vinthundsfolk” verkligen håller ihop och hjälper varandra oerhört mycket och detta har jag själv upplevt på de träningar jag deltagit i. Om man är nybörjare kan man ställa hur knäppa frågor som helst och få jättebra svar, råd och tips och jag upplevde exakt samma sak idag.

Jag pratade exempelvis med en kvinna som hade en GIGANTISK hund (såg ut som Scooby Doo ungefär) och på min fråga vad det var för en ras (vilket jag undrade på fullt allvar) fick jag veta att utställningsgreyhounds tydligen kan vara så stora (jag har själv haft kapplöpnings-dito).

Av Scooby-Doos ägare fick jag många bra råd inför vårt ”framträdande” och i gengäld gav jag tipset att låna ut hunden till ponnyridning för att tjäna en extra slant. Mindre barn hade med lätthet kunnat grensla denna vackra och milda jättehund :=).

Ja som sagt, dagen var onekligen intressant på många vis och även om min hund tydligen saknar underkäke vidhåller jag å det bestämdaste att hon är finast i världen ändå, Volvo-hund eller inte! (Och både maken och jag kör Volvo btw :=)!!!!!)