En del av tjusningen med internet och olika diskussionsforum är, tycker jag, att man förutom att man kan lära sig väldigt mycket som man inte hade en aning om också kan få en inblick i människors tankar och liv som skiljer sig totalt från ens eget sätt att tänka och leva.
Ibland blir man helt förundrad över hur ”folk” resonerar, vad de finner sig i, hur de prioriterar osv.
Ett litet axplock från dagens skummande av olika trådar på nätet:
I en diskussion om hur ofta man (bör) går ut med sin hund framkommer det att många av deltagarna inte verkar fylla sina dagar med annat än just hundpromenader. En skribent dristade sig till att hävda att man borde gå ut med hunden var tredje timme?!?!?
Ehhh….jag undrar i vilken verklighet dessa hundägare lever i? De arbetslösas, förtidspensionerades och pensionerades verklighet kanske?
För i min verklighet med heltidsarbete skulle jag varken kunna eller ens vilja ränna omkring med hunden var tredje timme.
Och jag är långt ifrån den enda hundägaren som arbetar heltid och inte har hunden på hunddagis.
Nu har ju just jag och maken löst hundrastningsintervallerna genom att vi har möjlighet att lämna Soya till min mamma de dagar vi båda måste vara hemifrån i många timmar men vi är också så lyckligt lottade att maken arbetar hemifrån vissa dagar och kan åka hem på luncherna andra dagar. Och som grädde på moset har vi en extremt stillsam hund som inget hellre vill än att sova bort sina dagar (även när vi är hemma) och som aldrig står vid dörren och piper om att hon vill ut.
Fast sedan undrar jag om alla som skriver i sådana här trådar är helt ärliga när de påstår sig rasta hunden ”hundra” gånger om dagen? Eller så är det så att bara de som är de mest fanatiska promenerarna vågar svara?
I en annan diskussion beklagar sig en gift kvinna över att hennes man tycker att det är onödigt att hon köper ett träns till sin häst för 500:– medan han kan betala tusentals kronor för en dator?!?!? ”Vad ska jag göra” frågar skribenten olyckligt.
Tja, ”byt man” hade nog varit mitt spontana eleka svar men så klart kan det ju finnas mycket i dessa personers liv som vi inte känner till.
Själva har jag och maken delad ekonomi vilket passar oss ypperligt. På så vis har vi aldrig synpunkter på eller oftast ens inblick i vad den andre gör av sina pengar.
Sedan läser jag en tråd som handlar om vad man skulle spara in på om man var tvungen att strama åt sin ekonomi.
En person påstår att hon inte hade kunnat spara in mer på tvätt-kontot då hon redan nu bara tvättar en gång i månaden?!?!?!? Huuu säger jag….och förfasas över att ha svettiga och stall-luktande kläder i tvättkorgen en hel månad! Mögelvarning :=)?
I samma tråd svarar en annan skribent att hon skulle spara in på träningar och tävlingar då detta kostar….håll i er…600 till 800 kronor i månaden! Jag höll på att börja fnissa för det är vad jag betalar för en veckas träning. Men visst förstår jag att den ekonomiska verkligheten ser väldigt olika ut för olika personer även om jag blev lite bedrövad över att i en annan tråd läsa om en person som inte hade råd att köpa nya strykkappor till sin häst när medryttaren hade slarvat bort de ordinarie. Tänk vad hemskt att inte kunna lägga 200 kronor extra på sin häst! Då lever man verkligen på marginalerna.
Zvante är ju en liten hund = liten blåsa, och han klarar sig utan problem 5 timmar emellan promenaderna!
Jag tror att man gör sig själv och hunden en otjänst om man vänjer den vid att springa ut och kissa i tid och otid. Så klart kommer en sådan hund att få svårare att hålla sig om den någon gång MÅSTE om den är van att få springa ut och kissa var och varannan timme.
Jag har tyvärr stött på fenomenet människor som anpassar sitt liv HELT efter sin hund och det är mycket tråkigt ur många aspekter. De har kanske varit arbetslösa när de köpte hunden och kan sedan i princip inte tänka sig att börja jobba heltid på normala arbetstider ”för hur ska det då gå med hunden”. Detta sägs oftast inte RAKT UT men man förstår att det är där skon klämmer och arbets-sökandet blir ju därefter, dvs oengagerat och orealistiskt för de flesta arbeten innebär ju dock att man är hemifrån i vart fall 9 timmar.
Jag förespråkar absolut inte att man ska lämna hunden ensam så många timmar på en regelbunden basis men tycker som sagt att det ibland går lite hysteri i rastningarna.
En nära vän till mig hade i mer än 10 år en hund som för det mesta var hemma 9 timmar, ibland upp till 12 (!!!!) ensam. Det verkade gå hur bra som helst; hunden vande sig.
Själv skulle jag kunna lämna Soya ensam 6-8 timmar kanske 1 gång i veckan då jag ”vet” att hon ändå bara ligger och sover. Hon verkar aldrig vilja gå ut spontant, det är alltid vi som initierar promenaderna även om hon glatt följer med (när det inte regnar, ha ha).
Fast jobbar man heltid normala arbetstider ska man inte ha hund tycker jag.. Om man inte kan lösa det med hundvakt av något slag (normal arbetstid för mig är 8-17, mån-fre). Vi har kennel och säljer inte till folk där båda jobba dagtid, och inte heller till ensamstående med heltidsjobb. Dessa ”valpspekulanter” har då köpt hos andra kennlar istället, och efter några månader ser man unghunden ute på omplaceringsannons *suckar*.
Nej ,det var ju därför jag avstod från hund i ca 20 år trots att jag VILLE ha en. Men jag var inte beredd att offra varje lunchrast för att köra hem för rastning och jag har aldrig gillar hunddagiskonceptet (som dessutom är väldigt dyrt i mina trakter).
Fast jag tror inte att det OVANLIGT att hundar lämnas ensamma hemma hela arbetsdagar även om MITT samvete inte hade klarat av det.