Bilden ovan föreställer min första greyhound ”Sladden” (Zulu Last). Namnet fick han av att han kom ut som sista valp i en kull om 11 stycken!
Sladden köpte jag för 50 öre när han var över 1 år gammal. Man hade då gett upp tanken på att ha honom som tävlingshund eftersom han ansågs för långsam. Till våra uteritter med Heron var han dock snabb så att det räckte och blev över :=).
Sladden hade jag inte i så många år utan han avlivades efter att ha varit halt och hoppat på 3 ben i flera månader.
Från början trodde veterinärerna att en bit glas trängt in i tassen och störde men trots operation blev han inte bättre.
Konvalescensen var vidrig, Sladden hade ett djupt hål rakt ner i tassen och varje gång han så mycket som satte ner benet i marken blödde han igenom sitt bandage. Mina golv i lägenheten var täckta av blod och det var så synd om hunden. Hade operationen åtminstone hjälpt men det gjorde den som sagt inte. Och en greyhound som går på 3 ben…..nej….det ville jag inte fortsätta att utsätta honom för.
På bilden har vi varit och ridit med Heron i Falsterbo och det är en bekants dotter som poserar med honom.
Min favoritbild på min första hund, schäfern Ketty (Hundskolans Oranja). Ketty blev 5½ år gammal och avlivades när hon fick höftledsfel.
———————————————————————————
Min tredje hund Tyson (Somollis Star in Motion) har jag faktiskt inga bilder på men han såg ganska exakt ut som Sladden och en del människor som jag inte träffade så ofta förstod aldrig att Tyson var min nya hund efter Sladden! Tyson bröt benet (på 2 ställen dessutom) under en uteritt med Heron.
Tyson köptes också mycket billigt av ett orginal till kvinna som bodde på en enslig gård i Hörbytrakten om jag minns rätt. Det jag minns absolut var att Tyson låg i en box när jag skulle hämta honom och han verkade till en början mer van vid att äta hästmat så som betfor och Krafft än hundmat så man kan ju undra hur han hade haft det egentligen.
Att han älskade att ligga i bilen i timmar men inte kunde lämnas ensam i lägenheten ens 2 minuter utan att börja yla hysteriskt var också lite konstigt.
———————————————————————————
Efter all denna otur med dessa, 3 av världens lydigaste, snällaste och på alla sätt och vis finaste hundar är det kanske inte så konstigt att det tog 20 år innan jag vågade bli hundägare igen (dessutom hade jag inga prakiska möjligheter att ha hund som mångårig singel och heltidsarbetande).
———————————————————————————
Min fjärde hund, asätaren, ligger just nu och vilar ut efter en lång uteritt med mycket klättring tillsammans med Archie. Tydligen blev hon inte tröttare av ritten än att hon avslutade den med att rulla sig i något illaluktande (ank-skit?) så det blev även en dusch i spolspiltan innan vi körde hem. Som det lilla sämskinn hon är torkade hon innan vi ens hann hem , tack för den underbara hårremmen säger jag!
Bilden ovan föreställer min första greyhound ”Sladden” (Zulu Last). Namnet fick han av att han kom ut som sista valp i en kull om 11 stycken!
Min favoritbild på min första hund, schäfern Ketty (Hundskolans Oranja). Ketty blev 5½ år gammal och avlivades när hon fick höftledsfel.
Stackare, vilken himla otur! Förfärligt att mista en hund så snart – jag vågar inte ens tänka tanken *rys*
Ja, det var tungt och efter all min otur var det faktiskt en i stallet som sa, hälfen på skämt men också med en underton av allvar: ”skaffa nu inga fler hundar Birgitta” och det rådet följde jag ju väldigt länge.
Köpte du Tyson av uppfödaren? Min fd granne hade en Somollis hund (dock ej greyhound) och har berättat en hel del otäckt om denna kvinna.
/Anonym ryttarfikare
Hittade faktiskt registreringspapperna och köpeavtalet på Tyson som jag alltså köpte 1989 (ibland sparar man på mycket konstigt). Enligt dessa köpte jag honom av en kvinna vid namn Lena i Hörby för 500:– och uppfödare hette Liselotte. Tyson var född 1987.