Precis som jag redan nämnt och som jag säkert har gemensamt med många semesterfirare har jag denna sista ledighetsvecka haft tät ångest över att frihetens klocka snart kommer att sluta att slå. Tillbaka till grottekvarnen med andra ord!
Tack och lov vet jag hur det kommer att bli. Efter några timmar på jobbet så kommer det att kännas som att man aldrig varit därifrån och eftersom jag gillar mitt jobb så kommer det att bli hur bra som helst.
Jag minns hur det var på mitt förra jobb. Då kunde jag flera veckor i förväg börja planera inför och längta till olika lediga dagar under påsk, jul osv men numera kommer faktiskt både röda dagar och min semester som mer eller mindre en överraskning varje gång. ”Oj, är det dags nu igen” typ! Och det är ju om inte annat ett tecken på att man aldrig blir helt slutkörd och i verkligt behov av ledighet.
Fast; som jag också har påpekat flera gånger; slapp jag att arbeta (fast fick behålla lönen) skulle jag inte tveka en sekund att lämna arbetsplatsen åt sitt öde.
Jag skulle inte ha det minsta problem med att fylla mina dagar ändå och tycker faktiskt att det är smått tragiskt att det finns människor som säger att de skulle dö av leda utan sitt arbete. Då har man, om inte annat, brist på fantasi anser jag.
För det finns faktiskt en oändig rad med saker man kan roa sig med på sin fritid, det handlar som sagt bara om att släppa lös fantasin.
Visst finns det begränsningar till viss del om man inte har så gott om pengar men det finns ju också massor av saker man kan göra helt gratis. Motionera, låna böcker, lära känna nya människor osv. Och har man som jag hund och häst så fyller man lätt sina dagar utan ett arbete att gå till.
Jag känner till flera fall där människor valt att arbeta efter lagstadgad pensionsålder och måste säga att jag finner detta väldigt stötande.
Så länge det finns en stor ungdomsarbetslöshet vilken innebär att många inte ens kommer ut på arbetsmarknaden förrän efter flera års sysslolöshet så tycker jag att det rimmar illa att gamlingar ska försöka klamra sig fast vid sina arbeten till varje pris.
I de fall jag känner till har det inte heller handlat om ekonomi för det är väl i de fall jag kan ha viss förståelse för om man väljer att arbeta trots att man borde njuta av sin pensionering.
Nej, har man ett eget företag står det en givetvis fritt att göra som man vill men är man anställd borde man verkligen lämna sin post till en bättre behövande arbetslös.
Så många som blir krassliga på alla möjliga vis innan de knappt hinner hämta ut första pensionsavin så borde alla försöka njuta av sitt arbetsfria liv så länge som möjlig.
Som motpol till arbetsnarkomanerna vet jag också flera personer som valt att gå i förtida pension och det är något som jag har en mycket större förståelse för. Det kommer jag säkert också att göra om jag bara har de ekonomiska möjligheterna till det så det gäller att redan nu planera och spara inför framtiden.
Så sant så sant!
Jag hoppas att jag ska hitta en ny arbetsgivare som kan ge mig tillbaka den känslan du beskriver och som jag alltid tidigare har känt.
Min käre far jobbar fortfarande, vid 72 års ålder. Dock bara runt 20%, men han är läkare och det är stor läkarbrist, så det kanske är ”förlåtet”? 😉 Han fick gå upp på 50% ett par veckor i våras just för att det var akut brist på överläkare.
Jag har annars inga åsikter om jobb, men det där med att lära känna nya människor – är det inte just därför många fortsätter jobba efter pensionsåldern?
Hej Moa!
Ja, har man någon form av specialkompetens är det i mina ögon mer OK att fortsätta att arbeta efter pensionsåldern men då gäller det också att arbetsgivaren är mycket vaksam på hur just ÅLDERN kan påverka den anställde och det arbete han/ hon utför.
Jag kände tidigare en person som hade någon form av specialkunskaper inom farmaceut-yrket och denna arbetade också kvar efter pensionering.
Och både i den personens fall och exempelvis i din pappas, såsom läkare, kan konsekvenserna bli ödesdigra om omdömet sviker. Det kan det förvisso även göra om man är ung och frisk men du kanske förstår vad jag menar.
Vad gäller att träffa nya människor så beror det väl på vad man jobbar med om man gör detta eller ej. Men även som arbetsbefriad kan man verkligen träffa nya människor, det är ju då man om inte annat har TID att odla nya bekantskaper.