Månadsarkiv: juli 2009

Mer om hästdoping (fallet Sofia Kroon)

Få läsare av tidningsartiklar som handlar om hästar och ridsport har väl kunnat undgå att läsa om ”fallet Sofia Kroon”, hoppryttaren som tidigt i våras blev avstängd från tävlande efter att ha tävlat 2 av sina helt nyligt och på djursjukhus behandlade hästar.

Det har i efterhand framkommit att den ena hästen sprutats med Adequanin och Biklin i tre av knäets leder.

Att Riksidrottsnämnden upphävde den 15 månader långa avstängning som Ridsportförbundets disciplinnämnd hade utfärdat kan man tycka vad man vill om, det handlar tydligen om att hästarna inte lämnade några dopingprov och sakfrågan utreddes över huvud taget inte men vad som verkligen förundrar mig är Sofia Kroons eget uttalande (citat från veckans Ridsport).

Sofia Kroon ”håller fast vid att hästarna fått vitaminsprutor. Även om hon själv var med när den ena hästen, Rolex, fick en injektion i ett bakknä. Jag såg inte om veterinären sprutade i leden eller bara under huden, berättade Sofia Kroon”.

Detta alltså sagt av en VUXEN, erfaren tävlingsryttare med flera hästar!

I alla fall jag baxnar för sedan NÄR sprutar veterinärer hästar med vitaminer i BAKKNÄNA?!?!?!

Och om man nu som hästägare/ ryttare ser en veterinär spruta ens häst i ett bakknä, UNDRAR man inte om detta verkligen är korrekt om hästen bara ska få en vitaminspruta?!?!?!

Tja…alla är vi så klart olika vad gäller att föra diskussioner med behandlande veterinär kring våra djur men i alla fall jag hade aldrig låtit någon spruta NÅGOT i min häst utan att mycket noga ta reda på vad det är eller vad säger ni? Hur hade ni gjort?

Hårdare straff för dumma ryttare?

För några veckor sedan efterlyste bloggaren ”Havrepappa” (http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm) hårdare tag mot de som dopar sina hästar. Han tyckte att man är för mesig vad gäller att straffa de som dopar oskyldiga djur och i sak säger jag inte emot honom, däremot tror jag att det kan vara ohyggligt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt att förhindra ”ofrivillig” doping, dvs sådan som utförs av någon annan utan att ryttaren/ hästägaren är medveten om det.

Att det därför kan vara väldligt svårt att utdöma ett rättvist straff för någon som kanske råkat ut för en illvillig konkurrent/ allmän galenpanna eller vad vet jag kan säkert många hålla med om men frågan är varför man är lika ”flat” när det gäller andra ”olämpligheter” där det finns vittnen och där den skyldige till och med erkänner?

I dagens nätupplaga av Ridsport läser jag följande:

”Ponnyryttare avstängd en månad

Ridsportförbundets disciplinnämnd har dömt en ponnyryttare till en månads avstängning från allt tävlande inom ridsport på grund av olämpligt uppträdande mot överdomare samt brott mot tävlingsreglementet och Riksidrottsförbundets stadgar.
Händelsen inträffade under en ponnytävling i Perstorp den 9 maj i år. Efter ett stopp inne på banan bestraffade den 18-årige ryttaren sin ponny med både skänklar och spö. Han lämnade därefter banan i så hög fart att såväl funktionären, som skötte in- och utsläpp, som ryttaren på väg in fick kasta sig åt sidan. Utanför banan var hans uppträdande också högst olämpligt både generellt och mot den tillkallade överdomaren. Ryttaren har nekat till att ha bestraffat sin ponny med skänklar och spö inne på banan men medgett att han uppträtt olämpligt mot överdomaren. Enligt disciplinnämnden har ryttaren även varit en fara för både funktionär och åskådare när han lämnade banan. Nämnden anser att ryttarens beteende är en allvarlig förseelse och dömde honom till avstängning från allt tävlande inom ridsport under tiden 22 juli-21 augusti. ”

Efter att ha läst denna artikel kan jag inte annat än skaka på huvudet.

En mer eller mindre vuxen/ myndig person har alltså utgjort en fara för andra då han tävlat och dessutom uppträtt olämpligt mot både sin egen häst och mot en överdomare. Straffet för detta utgörs av en ynka månads avstängning och dessutom under en period (semestertider) då det nästan inte finns några tävlingar att åka till. Oj oj oj vad det måste ha svidit för denna ryttare (NOT)!!!

Förvisso finns det även en form av straff i att över huvud taget ha blivit föremål för disciplinnämndens granskning och eventuella åtgärd, är man något så när normalt funtad tycker man ju att sådant är ytterst pinsamt om inte annat men ändå….en ynka månad?!?!?!

Nej, fram för hårdare straff när ryttare bär sig illa åt, oavsett om det drabbar människor eller djur, eller vad tycker ni?

Travare som ridhästar- ett rött skynke i internetdebatter och min åsikt

När jag började ”hänga” på olika hästforum på nätet för mer än 10 år sedan var det värsta man kunde skriva, och det som omedelbart väckte en flammande debatt:”jag förstår inte varför folk envisas med att ha travare som ridhästar”!

Skrev man något åt det hållet var det som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur :=)! Det blev evighetslånga, hätska debatter där det vanligtvis var så att de med ”riktiga” ridhästar (läs: oftast halvblod) totalsågade de som dristade sig till att rida på ”avlagda travare” medan travhästägarna å sin sida försvarade sina älsklingar med en enorm frenesi och övertygelse och anklagade halvblodsfolket för att rida på tråkiga och avtrubbade djur som det inte var det minsta utmanande att jobba med. Håhå ja ja….

Idag har väl alla tröttnat på att tjafsa om huruvida man ska rida på travare eller ej eller så lever debatten fortfarande vidare, fast inte på de forum jag besöker.

Själv har jag aldrig stuckit under stol med att jag inte anser att travare (med travare menar jag i fortsättningen travhästar som från början tränats och till och med tävlat i trav och som har ett ”normalt” rörelsemönster för just denna ras) är lämpade för alla hästportgrenar. Till tex voltige torde en fd travare vara direkt olämplig :=).

Visst kan man både hoppa, rida dressyr och fälttävlan med travare, absolut, men jag anser att det är för mycket jobb för både häst och en nybörjare/ normalryttare för att det någonsin ska bli lika bra som med tex ett halvblod, åter igen i alla fall om travaren i detta fallet har ”travar-gångarter”.

Nu generaliserar jag kraftigt; det finns ju helt ”värdelösa” halvblod som inte kan hoppa en meter utan att riva (tex) men om man ska just generalisera skulle jag aldrig rekommendera någon som vill börja med hoppning eller dressyr att köpa en travare.

Är man mer rutinerad blir det säkert bättre och lättare men den kategorin av ryttare vill sällan ha just travare utan en för ändamålet mer lämplig ras.

Om man däremot vill ha en stabil och snäll häst att rida ut på tycker jag absolut att man kan leta bland de fd travarna.

Corre i ”mitt” stall är ett utmärkt exempel på en ryttare som ville ha just en snäll ”uteridningshäst” och det är också precis vad hon har fått. Utomhus är det också lättare att galoppera med en travare då man har större ytor att hålla sig på och kan rida i ett lite friskare tempo.

Sedan är ju så klart inte alla travare världens klippor i skog och mark men jag har sett tillräckligt många exempel på ypperliga hästar och själv ridit minst lika många för att rekommendera att man i alla fall letar inom denna kategori.

Som jag berättat om i tidigare blogginlägg var jag i min gröna ungdom tillsammans med en mycket rutinerad fd travtränare och travhästägare. Det var genom honom jag fick mina första kontakter med travhästar och han visade mig verkligen hur otroligt okomplicerade och lätthanterade dessa hästar många gånger var.

Exempelvis brukade en ”inridning” av en redan inkörd travare gå till som så att min sambo Rolf lade på hästen en sadel, tränsade den, lät någon slänga upp honom och sedan red han ut på Jägersros travbanor eller på fälten runtomkring lätt som en plätt! Att hästarna försökte kasta av honom, skena eller hitta på andra dumheter fanns inte på världskartan och även jag red massor av gånger ut på hästar som i princip aldrig hade haft sadel på sig utan minsta problem.

Prova den formen av inridning på ett halvblod om ni törs :=)! Och återkom gärna med en rapport efter att ni blivit utskriven från sjukhuset :=)!!!!

Om man var tankeläsare eller hästar kunde tala….(om hagvistelse)

….tänk vad mycket lättare allting skulle bli (eller så skulle man få veta långt mer än man egentligen ville ….).

Många av mina vänner och bekanta har väldigt svårt att förstå att jag aldrig någonsin tar sovmorgon på helger eller semestrar, även om jag inte ”behöver” åka och tex tävla.

En del tror felaktigt att jag är mogonpigg medan andra helt enkelt frågar varför jag inte kommer lite senare till stallet på min fritid.

Svaret är verkligen inte att jag är morgonpigg men däremot hade jag inte ”samvetsmässigt” kunnat sova samtidigt som jag ”vet” att Archie står och väntar på att få komma ut i hagen, det är ju det han är van vid.

En av de absolut största nackdelarna med att stå uppstallad på ridskolan är att vi inte kan disponera våra hagar fritt utan att alla hästar har särskilda hagtider (på sin höjd halvdags-pass) i tilldelade hagar. Detta system innebär följdaktligen att man inte kan ”komma och gå som man vill”, dvs har man hagtid mellan 8 och 11 (för att ta ett exempel) så får hästen bara vara ute i 1 timme om man kommer klockan 10. Kommer man inte förrän klockan 11 är hagtiden förverkad och har man då riktig otur och alla andra har släppt ut sina hästar på sina hagtider får hästen alltså inte alls komma ut den dagen.

Hur viktigt det är med hagvistelse, hur länge denna bör pågå, om den ska ske på en regelbunden basis osv har bland ”våra” hästägare alltid haft oerhört varierad prioritet och ett fåtal hästägare har genom åren i princip knappt ens utnyttjat den begränsade hagtid de fått sig tilldelad. Tyvärr har det i dessa fall lika sällan handlat om hästägare som på annat sätt (hand-betning, allmänt pyssel och långa ryktstunder, skrittpromenader osv) fått hästens dagar att innehålla annat än ridning utan man har ansett att det räcker med detta (ridningen) och/ eller inte haft tid/ lust med annat.

Själv har jag alltid varit extremt angelägen om att ha mina hästar ute så länge det bara någonsin går trots detta mycket begränsande system och därför finns inget utrymme för sovmorgnar och dylikt för min del. Ju tidigare man släpper ut hästen desto längre får den vara ute= enkel matematik för min del.

Det är bland annat i dessa hagutsläppar-stunder jag hade önskat att i alla fall min häst hade talförmåga och kunde förmedla vad han helst vill!

Vill han helst gå ut i hagen oavsett väderlek eller finns det omständigheter under vilka han hellre hade stannat i boxen?

För att jag ska strunta i hagutsläpp krävs antingen extrem blåst, dito regn eller snöfall och Archie verkar aldrig ovillig till att gå ut men tänk om han mycket hellre hade stannat i boxen vid tex väldligt varmt väder?

Soya markerar ju mycket tydligt när hon inte vill gå ut men Archie är antingen mer ”kuvad” eller så kvittar det honom verligen vilket eller så vill han absolut gå ut oavsett. Ja, hur ska man veta?

Hade jag vetat att han föredrog boxen framför hagen hade jag absolut tagit mig sovmorgnar oftare men nu försöker jag göra det jag tror är rätt även om det kanske är helt fel. Han kanske blir jättebesviken varje gång jag dyker upp i ottan?

Det som ytterligare komplicerar saken är att våra hagar är tämligen små och helt saknar gräs. Hade vi haft stora kuperade hagar med böljande gräs vill jag tro att ingen häst inte hade föredragit dessa framför boxen men vad anser hästar om de små fyrkanter utan mat som vi på ridskolan kallar hagar?

För mig ska hagvistelsen framför allt vara en form av ”viloplats” för hästen, alltså ett ställe där hästen själv har möjlighet att avgöra hur den vill tillbringa tiden utan att vi människor styr (som när vi rider eller på annat sätt tränar/ motionerar hästen). Om hästen vill ta sig en liten galopp ska den kunna göra det och om den vill stå och sova i en hörna så ska den kunna göra det.

Jag har bara en enda gång faktiskt föreslagit för en hästägare att hon inte skulle släppa ut sin häst alls och det handlade om en fd galoppör som så fort den kom ut i hagen började ”staketvandra” så mycket att den till slut gick i ett egenuppgrävt dike utmed hagens sidor. Hästen föreföll alltså mer stressad och ”lidande” i hagen än utanför den och för just den individen verkade hagvistelse inte tillföra något annat än obehag.

Men för ”normalhästen” har jag svårt att tro att box föredras framför hage hur trist den än må vara för utomhus har hästen i alla fall en större rörelseförmåga och kan också få fler sinnesintryck. Men som sagt, säker är jag inte, i alla fall inte när det gäller min egen häst och just hans hagförutsättningar, jag gissar bara och får därför heller aldrig några sovmorgnar :=).

Veckan som gått

Jaha, då var den andra veckan av sommarens 4 semesterveckor avslutad och jag börjar redan få ångest över hur fort dagarna bara flyger iväg. Fast det gör de i ärligheten namn när man jobbar också tycker jag. Ena dagen är det måndag och nästa är det fredag…typ…

Medan vi under den första veckan var på 3 gårdsvisningar blev det inte en enda denna veckan, helt enkelt därför att det inte fanns något intressant att titta på. Vår egen mäklare hade varnat oss för att det är lite stiltje nu under sommaren och det verkar tyvärr stämma. Folk vill tydligen inte ägna sin ledighet åt att sälja hus eller gårdar. Synd för det är nu vi verkligen har tid att åka och kolla….

På ridskolan råder lugnet fortfarande och jag njuter i fulla drag. Hade det alltid varit så här hade jag nog inte ens börjat tänka på en hästgård. Vi är nu knappt 10 privatryttare i stallet och gör som vi vill höll jag på att säga. Nja, inte riktigt men vi kan i alla fall ockuppera de hagar vi vill och så länge vi vill och har 2 ridhus och en ridbana helt för oss själva utan att behöva ta hänsyn till ridskoleverksamhet.

Archie är ute 7-8 timmar om dagen och det känns skönt att kunna erbjuda honom detta om än under en begränsad tid. Han verkar tack och lov inte sakna Birk det minsta, troligen pga ensilagehögen som jag lägger ut i hagen som sällskap samt sin nya flickvän Searching.

Eftersom det dels är så lugnt och jag dessutom är ledig så är Soya med mig varje gång jag åker till stallet (dvs 2 gånger om dagen, morgon och eftermiddag) och det innebär en hel del ”gratis-motion” för henne = jag behöver inte gå ut och gå med henne flera gånger om dagen dessutom.

Bortsett från att jag var i Ullared en hel dag i onsdags (och då reds Archie av Lina) så känns det inte som att det har hänt något särskilt värt att rapportera om.

Dagarna fördrivs förutom av de 2 obligatoriska stallbesöken oftast med en långpromenad med maken och Soya och mycket läsande. Har läst ut 4 böcker på en knapp vecka samt även läst en hel del på nätet.

2 av dagarna blev det också en hel del solande i trädgården och därefter var det faktiskt lite av en lättnad när vädret blev lite mer mulet och regnigt. Inte så att jag vill att min semester ska regna bort men är det strålande sol utan ett moln på himlen och dessutom ”tusen grader” varmt så blir det gärna så att man inte gör något annat än ligger och solar och inte orkar ta sig för något vettigt i stället.

Nästa vecka tar Ebba semester (vilket tränar-Birgitta gjorde redan för flera veckor sedan) men som det träningsfreak jag är har jag sett till att boka in ett dressyrpass dagen innan hon reser iväg :=). Sedan skulle hon bara vara borta en vecka så min tränarlösa tid blir förhoppningsvis mycket begränsad. Jag tycker att det är så kul att träna att jag gärna gör det så ofta som jag har råd till och särskilt nu då jag dels är ledig och utvilad och vädret är behagligt med långa ljusa kvällar. När det är mörkt redan klockan 16.00, regnet vräker ner och jag gäspar käkarna ur led efter en lång arbetsdag kommer jag nog inte att vara lika sugen misstänker jag.

Veckan avslutades med att maken och jag hyrde ”Australia” och det som var lite speciellt med den filmen var att vi egentligen skulle ha gått och sett den på bio en viss helg i januari i år. Dock fick planerna ändras eftersom vi fick nys om en svart whippet som vi kunde få ta hem på prov just den helgen och resten är som man säger ibland historia :=)!

2 bilder till på mina tidigare hundar + lite historik

Bilden ovan föreställer min första greyhound ”Sladden” (Zulu Last). Namnet fick han av att han kom ut som sista valp i en kull om 11 stycken!
Sladden köpte jag för 50 öre när han var över 1 år gammal. Man hade då gett upp tanken på att ha honom som tävlingshund eftersom han ansågs för långsam. Till våra uteritter med Heron var han dock snabb så att det räckte och blev över :=).
Sladden hade jag inte i så många år utan han avlivades efter att ha varit halt och hoppat på 3 ben i flera månader.
Från början trodde veterinärerna att en bit glas trängt in i tassen och störde men trots operation blev han inte bättre.
Konvalescensen var vidrig, Sladden hade ett djupt hål rakt ner i tassen och varje gång han så mycket som satte ner benet i marken blödde han igenom sitt bandage. Mina golv i lägenheten var täckta av blod och det var så synd om hunden. Hade operationen åtminstone hjälpt men det gjorde den som sagt inte. Och en greyhound som går på 3 ben…..nej….det ville jag inte fortsätta att utsätta honom för.
På bilden har vi varit och ridit med Heron i Falsterbo och det är en bekants dotter som poserar med honom.

Min favoritbild på min första hund, schäfern Ketty (Hundskolans Oranja). Ketty blev 5½ år gammal och avlivades när hon fick höftledsfel.
———————————————————————————
Min tredje hund Tyson (Somollis Star in Motion) har jag faktiskt inga bilder på men han såg ganska exakt ut som Sladden och en del människor som jag inte träffade så ofta förstod aldrig att Tyson var min nya hund efter Sladden! Tyson bröt benet (på 2 ställen dessutom) under en uteritt med Heron.
Tyson köptes också mycket billigt av ett orginal till kvinna som bodde på en enslig gård i Hörbytrakten om jag minns rätt. Det jag minns absolut var att Tyson låg i en box när jag skulle hämta honom och han verkade till en början mer van vid att äta hästmat så som betfor och Krafft än hundmat så man kan ju undra hur han hade haft det egentligen.
Att han älskade att ligga i bilen i timmar men inte kunde lämnas ensam i lägenheten ens 2 minuter utan att börja yla hysteriskt var också lite konstigt.
———————————————————————————
Efter all denna otur med dessa, 3 av världens lydigaste, snällaste och på alla sätt och vis finaste hundar är det kanske inte så konstigt att det tog 20 år innan jag vågade bli hundägare igen (dessutom hade jag inga prakiska möjligheter att ha hund som mångårig singel och heltidsarbetande).
———————————————————————————
Min fjärde hund, asätaren, ligger just nu och vilar ut efter en lång uteritt med mycket klättring tillsammans med Archie. Tydligen blev hon inte tröttare av ritten än att hon avslutade den med att rulla sig i något illaluktande (ank-skit?) så det blev även en dusch i spolspiltan innan vi körde hem. Som det lilla sämskinn hon är torkade hon innan vi ens hann hem , tack för den underbara hårremmen säger jag!

Ännu en alternativ karriärmöjlighet för Soya och är vi för ”mat-nitiska”?

Som ni kanske kommer ihåg har jag tidigare lagt fram teorier om att Soya skulle kunna arbeta som både knarkspanare och ”benskydds-uppletare”.

För ett tag sedan insåg jag att det doggyn är minst lika bra på att leta upp som strykkappor och boots är alla former av kadaver; den perfekta lik-letaren med andra ord!

Jag vet inte hur många gånger jag sett Soya bära på och tyvärr också försöka smygäta på alla möjliga djur i olika grader av förruttnelse.

Detta bevisar samidigt att det inte bara är människor som föredrar ”hemmalagat” framför halvfabrikat för medan Soya alltså inte gärna äter sitt mycket dyra märkestorrfoder så stoppar hon glatt i sig skalet från bakade potatisar, pasta, över huvud taget allt som vi tillagar till oss själva och som sagt då alla djurlik hon kan finna!

I ärlighetens namn är jag inte så hysterisk kring vad Soyis stoppar i munnen, visst tar jag djuren ifrån henne om jag ser det men det är inte så att jag maniskt följer varje steg Soya tar utomhus och bevakar så att inget slinker ner i gapet.

Jag tror på tesen att ”lite skit rensar magen” och Soya har hittills inte blivit dålig av allt hon stoppat i sig.

Själv anser jag att vi människor många gånger går till överdrift i vår renlighetsmani, vårt ”bäst-före-datum-stirrande” och försök att eliminera all smuts, bakterier och annat som vi tror är farligare än det nog är.

Så klart måste man hela tiden göra avvägningar och en del både människor och djur är långt känsligare än ”normal-individen” och då får man givetvis vara mer försiktig men rent generellt tror jag på att vänja kroppen vid att inte allt alltid är näst intill steriliserat.

En bekant höll för några år sedan på att både skala och skiva alla morötter hon gav sin häst och i samband med detta togs minsta lilla prick bort från morötterna. Själv slänger jag in hela morotsknippen med blast och allt och min häst verkar lika glad och frisk som den som inte ens behövde bita itu sina egna morötter!

Det finns tjuvar till allt, del 2

Härom dagen ringde min mor till mig och var väldigt ledsen och upprörd.

Hon hade varit på minneslunden på Spillepengen där en liten graverad minnesplatta har placerats till minne av hennes pekinges Riki. Bredvid plattan hade modern en kruka med sommarblommor samt ett lampa av den typ som drivs med solljus.Jag skriver hade för när modern besökte minneslunden senast visade det sig att någon stulit (!!!!!) lampan som högt räknat kanske är värd 50 kronor.

En annan kvinna hade blivit bestulen på blommor som varit placerade på hennes hunds grav.

Modern var om sagt både ledsen och upprörd och faktiskt även förvånad.

Förvånad var däremot inte jag eftersom jag har insett just det rubriken förtäljer, dvs att det finns tjuvar till allt.

Jag har läst om olika stölder på ”riktiga” kyrogårdar (för männskor) där skrupellösa kräk tydligen inte dragit sig för att stjäla både blommor och trädgårdsredskap (vattenkannor och dylikt).Det är verkligen för bedrövligt att man inte ens känner någon slags ”heder” inför saker på en begravningsplats men så är det tydligen…..

Here we go again- nytt Ullaredsbesök!

Idag var det åter igen dags att besöka Ullared tillsammans med mina lika shoppingsugna väninnor Petra och Ulrika.

Det kändes inte som att det hade hunnit gå hela 4 månader sedan Petra och jag var där sist men så var det och vi har redan bestämt att 3 gånger om året nog kan vara en lagom dos varför nästa besök är preliminärbokat till någon gång i november/ december.

Det som är både bra och dåligt med Ullared (enligt mig i alla fall) är att man aldrig helt säkert vet vilka produkter man ska finna. Dels är vissa varor slut ibland och dels ändras ju sortimentet ständigt. Ibland har man blivit mycket glatt överraskad över något megafynd medan man någon gång har fått inse att det man hade tänkt köpa varit slut.

Förra gången vi var i Ullared köpte jag tex ett par jättesnygga, sköna och billiga ridbyxor och min plan var att köpa ytterligare ett par likadana idag. Men men…ridbyxorna fanns inte längre vilket på sätt och vi var bra så att jag kan slita på de 4 paren jag redan har :=).

Hästtäckena och schabraken vågade jag inte ens snegla på eftersom jag redan har ca 10 vita schabrak med varierande kantband och ungefär lika många täcken (eller fler) för alla möjliga tillfällen och årstider. Man kan inte alltid köpa ”bara för att det är billigt”, eller :=)?

Som vanligt köpte jag i stället ridstrumpor (det går alltid åt) , B och E-vitamin, gummiband och dressyrspö.

Fick även med mig ett hönät (20:–), ridhandskar (60:–), en kortärmad ridpiké (60:–) samt en dito tävlingspiké (vit, 60:–).

Hittade också lädertyglar med dito stroppar för 99:– och konstaterade att de såg minst lika fina ut som de jag köpte på Hööks för ungefär det tredubbla priset för något år sedan.

Sedan blev det underkläder och en plånbok i läder (90:–) till mig själv och desto mer till hemmet. Jag köper ju alla våra hygienartiklar i Ullared så det blir en rejäl hög varje gång, typ 12 flaskor schampoo, 10 tandkrämstuber osv.

Soya blev inte bortglömd utan fick mängder med grisöron (som hon älskar), ett 10-pack kostar här 30:– (på Konsum i Staffanstorp kostar de 9:–/ styck).

Några olika leksaker blev det också för 9:– styck samt ett snyggt svart läderkoppel för 70:–.

På LC-träningen igår såg jag en form av transportbur i nylon som ägarna till den whippet som låg i sa att de hade köpt i just Ullared så givetvis gjorde jag detsamma när den var så himla billig (199:–). Min man undrade om Soya ska ut och campa men jag är övertygad om att vi kommer att ha nytta av denna jättenylonlåda :=).

Denna gången slutade notan på ganska exakt 3000:– och det är väl däromkring jag brukar ligga. Jag har aldrig någon fast budget för hur mycket jag ”får” göra av med utan köper helt enkelt det som faller mig i smaken. Faktum är att det så gott som alltid blir långt billigare än jag räknat med och hur ofta inträffar det i vanliga fall när man handlar? Aldrig om ni frågar mig :=)!