Månadsarkiv: augusti 2009

Skrivet

Hemliga dressyrdomare!

Sist jag tävlade frågade en medtävlande mig om inte jag också tyckte att man borde ange vem som dömer de olika klasserna redan i propositionen till en tävling.

Medtävlanden menade att det är precis så det går till på hundutställningar och hon kunde inte förstå varför man inte gör likadant när det gäller hästar.

Jag vet att jag på samma fråga för länge sedan fick svaret av en tävlingsarrangör att man inte alltid visste vem som skulle döma när man publicerar propositionen men det tycker jag låter som en dålig ursäkt faktiskt. Den som inte i god tid bokar domare till sina tävlingar riskerar att stå helt utan när det väl är dags så jag undrar verkligen hur många som vågar sig på sådan gambling? Att en domare därefter ändå kan bli sjuk eller blir utbytt av andra orsaker må ju vara hänt men jag tror säkert att man hade kunnat publicera namnen om man hade velat.

Kristianstad ridklubb har namngivit domare i propositionerna i massor av år; hur kan de klara något som uppenbarligen inte andra kan (läs: vill)?

Nu spelar det för min egen del ingen större roll vem som dömer eftersom jag dels tävlar så ofta och dels inte har någon ”hatdomare” som jag försöker undvika.

Värre var det då jag tävlade med Heron och Décima vilka en viss domare ALLTID dömde ner ohyggligt (tyckte jag i alla fall) och hon dömde ganska mycket på den tiden. Denna domare har jag inte sett på år och dar så nu bryr jag mig som sagt inte nämnvärt men eftersom jag vet att önskemål om ”domarpublicering” faktiskt finns bland ryttarna undrar jag än en gång varför man inte kan fixa till något till synes så enkelt?

Skrivet

Veckan som gått

Veckorna bara rusar iväg och jag har nu redan avverkat den tredje veckan efter semestern. Lite skrämmande känns det allt och jag märker att jag för varje år blir mer och mer förvånad över hur mycket äldre både människor och djur har blivit utan att jag har ”hängt med”.

Ofta om jag inte har sett tex något barn/ ungdom som brukat rida på ridskolan på något år kan jag tänka:

”Stina måste nog vara 15 år vid det här laget”. Och så visar det sig att Stina läser på högskola, har heltidsjobb eller har hunnit få barn. Typ…

Det i särklass med spännande som har hänt under veckan är att jag och maken var på gårdsvisningen jag skrev om förra ”Veckan som gått”-inlägg och otroligt och trevligt nog var vi båda rörande överens om att vi gärna köper detta objekt. Annars har det varit lite si och så med samstämmigheten när vi tittat på andra gårdar och när man gör sitt livs största affär (rent ekonomiskt i alla fall ) MÅSTE man verkligen vara 100 % överens anser jag.

Huruvida maken gillar en tröja jag köpt eller en maträtt jag lagat är mer eller mindre egalt, eller något man lätt kommer över i alla fall men man kan knappast köpa en gård för flera miljoner om någon av oss har betänkligheter.

Det som händer nu vad gäller gården är att en budgivning är påbörjad och ska vara avslutad senast 15.00 på fredag.

Så klockan 15.30 kan ni hålla utkik efter rubriken ”JAAAAAAAAAA” eller ”NEEEEEEEEEJ” på bloggen så vet ni hur det har gått.

Jag har redan bestämt med Sally att det är bättre att jag håller lektion med henne på lördagen än på fredag eftermiddag för om vi förlorar budgivningen lär jag inte vara en trevlig och positiv lärare utan snarare en ledsen och nedstämd dito.

Jag tycker varken om att vänta eller att inte veta hur saker och ting ska utveckla sig så jag har verkligen en gastkramande tid framför mig. Som jag redan nämnt så har jag dessutom, dum som jag är, redan gjort upp tusen planer kring NÄR vi flyttar till gården och glömt att det snarare handlar om IFALL vi flyttar. Ja, ja…blir det ingen affär så har det i alla fall varit otroligt roligt att drömma.

I dag återupptog jag och Lena våra söndagsuteritter och även om de alltid brukar vara trevliga så var dagens en sådan där ridtur där i varje fall jag uppfylldes av en total lyckokänsla och jag sa också uppfodrande till Lena: ”kom ihåg den här känslan!”. Det säger jag vid enstaka tillfällen då allting verkligen är 100 % perfekt och hon vet jag vad menar och brukar hålla med :=).
Idag var det ett sådant underbart varmt väder, inga insekter i luften, Archie gick som ett klocka på sitt hack och tja…allting var helt enkelt härligt :=).

Annars har veckan varit ungefär som de flesta andra med Ebba-träning för Archies del och en LC-träning i Sjöbo för Soya. Själv har jag tränat mitt ponnybarn Sally samt lasttränat en numera mycket beskedlig häst som insett var skåpet ska stå eller snarare att han, dvs hästen ska stå, om inte i ett skåp så i alla fall i ett släp!

Skrivet

Slutlastat och ”Det tar sig…..

…sa han som hade eld i håret” :=).

Nä skämt å sido; här är det ingen som har eld i håret (min gloria har inte orsakat några brännmärken än) men däremot tar det sig med tävlingsresultaten.

Dagens LA:4 kändes absolut inte som någon ”fullträff” men vi fick ändå ihop 64 % (betyg 5 och 6 på skänkelvikningarna, en 8:a på mellagaloppen) och hamnade som andra ekipage utanför placering. Även om det var retligt hade det varit ännu retligare att vara första utanför med 1 poäng som ryttaren innan mig blev. Själv fattades jag 5 poäng.

Men visst; jag hade hellre tagit en repris från förra årets tävlingar i Tågarp då regnet förvisso föll under absolut hela tävlingen men då jag var placerad i bägge klasserna (LB) än dagens strålande solsken men ingen rosett.

Fast jag behöver säkert inte gräma mig över det uteblivna PRISET! Ni minns väl vad jag fick förra året: en rött HOPP-spö (?!?!?!?) av den sort som i Ullared kostar under 20 kronor *SKRATT*!

Tråkigt var att framridningen var usel! Djup, ojämn grus/ sand med massor av sten i!

Men det var som jag sa till en åskådare som kommenterade detta; vi ryttare får här lite skylla oss själva. Jag har tävlat i Tågarp i snart 20 år och har under denna tid inte upplevt att man försökt att åtgärda/ förbättra underlaget.
Hade vi som tävlar bojkottat en sådan tävling hade det kanske hänt något till det bättre men eftersom vi ”glatt” kommer tillbaka år efter år så ser ”man” väl ingen anledning till förändringar.

Efter tävlingen hade vi ”examensprov” med elaka hästen i stallet som nu skulle lastas för 5 gången på en vecka.
Föga förvånande gick den före detta bråkstaken in utan problem trots att vi nu hade valt en helt annan lastningsplats (på en stor parkering, dvs utan byggnader som ”infångare”) och jag dristar mig till att påstå att lastningsproblemet nu är helt löst.

Det känns mycket tillfredsställande att ha gett ägaren de rätta instrumenten för en lyckad lastning och att allt har gått lugnt och odramatiskt till, snabbt och utan våld, precis som jag vill ha det!

Skrivet

Gårdsvisning- ja, köp- förhoppningsvis!

Som jag redan har berättat i tidigare blogginlägg har maken och jag äntligen hittat en hästgård som vi vill köpa.

Redan då vi såg objektet på nätet blev vi mycket intresserade och efter att nu ha sett stället IRL har vi bestämt oss för att lägga bud på gården.

Nu återstår en lång gastkramande väntan då det ska visa sig om fler än vi är intresserade och det blir budgivning samt om vi får sålt vårt eget hus (första visningen är på onsdag).

Det som kommer att bli väldigt tråkigt om vi inte får köpa denna gård är att jag misstänker att vi kommer att tycka att alla kommande objekt är ”skräp” i jämförelse. Så fint tyckte vi båda att det var/ är!

Men men…den dagen den sorgen…

Och skulle vi få köpa gården har vi TONVIS med arbete framför oss, inte med själva gården för den är i toppskick men med att flytta, skaffa foder och strö, köpa diverse saker som vi idag inte behöver (åkgräsklippare, harv till ridbanan mm), hitta en sällskapshäst/ ponny till Archie osv.

Men….det kommer att bli ett ”kärt besvär” som jag gärna kommer att ägna sparade semesterdagar åt bara vi får gården.

Håll tummarna, snälla!

Och för de nyfikna kommer här länken till gården:

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3LC4I0J8G38SH9ND

Skrivet

Alla sätt är bra utom de dåliga och ha alltid en plan B till hands!

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

”Ska du inte ha spö”

”Nä…det har jag aldrig….det behövs inte” svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

”Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!”.

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en ”bra ryttare reder sig själv” eller att det alltid är bra att ha en ”plan B” när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de ”beredda på allt-ryttare” som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större ”affär”.

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv…

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!

Skrivet

Stoppad omstoppning

Om man är en god hästägare, och framför allt om man köper en ny sadel rekommederas man att se över dess stoppning ungefär en gång om året och jag läste till och med en rekommendation på en ”sadelsida” att om man hade en unghäst skulle man kolla sadeln en gång i halvåret.

Själv har jag inte alls varit en god hästägare utan snarare en mycket slarvig sådan i alla fall vad sadeln anbelangar eftersom jag nyligen insåg att det hade gått 3½ år sedan jag köpte min nya sadel och att den sedan dess varken blivit kollad eller omstoppad.

Till mitt försvar får jag väl anföra att jag dels varit extremt rädd om sadeln och framför allt hela tiden tyckt att sadeln inte försämrats i stoppningen (även om man så klart får ta min lekmannabedöning med en stor nypa salt kanske).

Efter att ha konstaterat min bristande sadelomvårdnad tog jag faktiskt genast itu med ”saken” och beställde tid hos en sadelmakare som Amerigo rekommenderar, Tim Jacobs i Flyinge.

Till min stora glädje och lättnad kunde Tim efter att ha undersökt sadeln konstatera att den faktiskt inte alls var i behov av någon omstoppning trots flera års användning så det var bara att tacka om göra en mental anteckning om att inte dröja lika länge till nästa koll.

Fast jag undrar i mitt stilla sinne om det bara är jag som är så slarvig? Hur ofta kollar ni era sadlar?

Skrivet

Det värsta du kan säga till en hästägare!

För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:

Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden ”din häst” och ”halt” finns i samma mening.

Värsta mardrömsmeningen blir alltså: ”Jag tycker att din häst ser halt ut”.

Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen ”ha på fötterna” och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.

Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.

Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker ”hoppar på tre ben” gör just detta.

”Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!”

”Den är alltid så här stel i början”

”Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk”

För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var ”konstant halt”. Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när ”normalt” var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.

Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit ”verkligt halt”.

Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.

Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller ”halt-uttalanden” eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.

En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.

Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.

Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.

Skrivet

Vad du inte ska säga till en djurägare!

I förra veckan gav jag tips till de som vill ställa in sig/ flörta med en djurägare. Jag menade att vägen till djurägarens hjärta går genom just djuret i fråga! Säger man tillräckligt mycket positivt om djuret har man en vän för livet i ägaren (och är det man sagt ärligt menat brukar även djuret känna detta och då har du ytterligare en trogen vän :=)).

Fast lika enkelt som man kan manipulera en djurägare genom sant eller falskt smicker om djuret så kan man med bara några förflugna ord bli en näst intill HATAD person som inte är vatten värd.

Jag har för egen del märkt att jag är ultra-känslig vad gäller kritik som framförs gällande Archie och/ eller Soya och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att reagera på detta häftiga (och måhända barnsliga) vis.
Jag har långt lättare att acceptera kritik mot min egen person än om någon säger något negativt om djuren men även då jag kritiseras i egenskap av djurägare så kan jag bli näst intill rabiat.
Ve den som vågar påstå att jag inte sköter om mina djur enligt konstens alla regler; jag som nästan bokstavligen skulle bära dom på mina armar för att de ska ha det bra.

För ett tag sedan var jag och tävlade med Archie och hade då som så ofta Soya med mig. Under ritten hade jag (också som vanligt) placerat henne i bilen och PRECIS när jag ska rida in på banan (en mer perfekt tajming gick inte att önska……NOT) säger funktionären som ska släppa in mig i ridhuset:

”Du har en hund i bilen va”

”Ja, hur så” svarade jag

”Ja, hon börjar se RÄTT SÅ MEDTAGEN UT OCH FLÅSAR”?!?!?!?!

Tack och lov har jag så bra självkännedom att jag inte gjorde som kanske många andra hundägare skulle ha gjort:

Slängde mig av hästen för att rädda den döende hunden!

Jag VISSTE att jag hade vevat ner alla 4 rutorna till bilen en bra bit och dessutom hängt ett hästtäcke över 2 av rutorna för att solen inte skulle skina in. Så jag var till 99 % säker på att Soya hade det hur bra som helst i bilen men den där procenten av tvivel som ändå störde min ritt gjorde mig inte gott precis.

Efter avslutad ritt kunde jag så klart konstatera att Soya låg hur lugnt och ”oflåsande” som helst i bilen (ville inte ens dricka det vatten jag erbjöd) och blev därför mer än lovligt irriterad när en snusförnuftig funktionär, då hon såg mig med Soya sa

”Jag har minsann hållit koll på henne HELA FÖRMIDDAGEN”.

”Jaha…det var ju konstigt eftersom hon bara har legat i bilen i 1 timme och 10 minuter” svarade jag (jag tittade nämligen på klockan både när jag satte mig på hästen och när jag hade ridit klart eftersom domaren hade lyckats försena min starttid med mer än 1o minuter).

Men detta ville funtionären inte alls tro på för hon visste minsann hur länge hon hade stått på parkeringen. Suck…………

Och Soya hade inte reagerat när hon hade knackat på bilrutan (vad hon nu skulle fram och knacka på den för???).

”Nä…det kanske berodde på att hon låg och SOV” svarade jag ännu surare och gick därifrån.

Missförstå mig inte! Jag tycker absolut att det är bra att folk reagerar på om djur tycks fara illa men hur man kan tro att en hund som ligger i en bil där alla rutor är nervevade och bilen inte är ”solbelyst” är ”medtagen” är för mig en gåta. Och att påstå att hunden legat så hela förmiddagen när det handlar om lite mer än 1 timme…det är ju faktiskt en ren lögn.

Då blev jag genast mycket mycket gladare då jag strax därpå träffade en bloggläsare som aldrig träffat Soya IRL men som genast och spontant sa:

”Hon är ÄNNU finare i verkligheten”.

Skrivet

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag, som alltid stiger upp väldigt tidigt (aldrig senare än 05.30 och ofta tidigare) blivit varse att sommaren börjar lida mot sitt slut.

Det är klart mörkare ute när jag vaknar och vissa dagar har varit riktigt ”ruggiga”. Jag kan bara hoppas att den prognos jag läste på någon löpsedel ”sommarvärme under hela september” kommer att infrias även om jag har mina tvivel.

Det roligaste/ trevligaste som hände i veckan var förutom LC-träningen där Soya sprang som ett skott att maken och jag äntligen har hittat en gård dit vi båda har flyttat :=). Nu ska vi ”bara” (hmmm….)

1. Konstatera att stället är lika fint/ bra IRL
2. Se till att det inte blir någon budgivning utan att VI får köpa gården
3. Få sålt vårt eget hus med vindens hastighet och till begärt pris (och helst mer)

Enligt min bedömning är det stor risk att det fallerar på någon/ alla punkter tyvärr.

Jag har, hur dumt och barnsligt det än är tillåtit mig att redan sväva ut i de vildaste fantasier kring denna gård och har så klart redan varit och spionerat på den (min man hade skämts ihjäl om han hade varit med eftersom jag under min räd inte vågade köra in på gårdplanen när jag såg att där stod flera bilar så jag fick backa i vad som kändes som en evighet på en smal allé- pinsamt).

Visning är på fredag och jag lovar att berätta mer om stället när vi har varit där.

På hästfronten rullar det på med Ebba-träning (Birgittas träningar börjar också inom kort) och tävling i söndags.

Jag har också återuppväckt mina lastningstalanger som slumrat länge nog och det är mycket roligt att kunna hjälpa stygga hästar att lära sig att lyda :=).

Skämt å sido, men eftersom min första häst Menelli var fullständigt vidrig att lasta i början (sparkade mot folk så ingen ville hjälpa mig heller) vet jag mer än väl vad det vill säga att ligga sömnlös halva natten och fundera över hur, när och om man ska lyckas lasta sin häst nästa gång. Been there…done that…och det var hemskt!

Skrivet

Tävlingsrapport och lite mer lastträning

Det har varit tunnsått med passande tävlingar/ klasser för min och Archies del under en längre tid men framöver kommer det förhoppningsvis att bli fler tävlingstillfällen, särskilt då jag nu har löst regional licens.

Dagens tävling var just en regional sådan och tillika kval för lag-DM i LA så konkurrensen var kanske lite tuffare än på lokal nivå.
Så gjorde i alla fall vår klubb de gånger vi deltog i olika DM- ofta var de ekipage vi anmälde om inte ”överkvalificerade” så i vart fall minst sagt väl kvalificerade om man säger så :=).

Annars vet jag inte om det är någon större skillnad på att tävla lokala eller regionala LA-klasser, jag TROR inte det men det får väl tiden utvisa.

Jag skulle ljuga om jag påstod att säsongen för egen del hittills varit till belåtenhet resultatmässigt även om jag faktiskt själv varit nöjd med många ritter (bristande självkritik kanske)?

I dag kom det absoluta bottennappet i den första klassen, LA:3 där vi inte fick mer än 54 %. Har jag någonsin haft så låga procent har jag på fullt allvar förträngt det men jag tror inte det.

Själv var jag min vana trogen nöjd med ritten och blev rätt så förvånad över de magra poängen.

Nästa klass, en LA:4 kändes ännu bättre och när jag såg procenten insåg jag än en gång att dressyr verkligen är en bedömningssport där domarna kan döma väldigt olika.

Även om LA:4:n förvisso som sagt kändes bättre så tycker jag ändå att det är lite väl stor skillnad mellan 54 och 62 % på två så pass ”likvärdiga” klasser som rids med bara någon timmes mellanrum.

Det skulle verkligen vara kul att bli bedömd av 3 olika domare även i LA-klasser ibland; jag misstänker att det hade kunnat skilja ganska mycket mellan vissa domare.

Faktiskt var det inte bara min procent som skilde så mycket; en annan ryttare som jag sett i prislistorna flera gånger hade 58 % i den första LA:n och 64 % i den andra.

Sedan kan det ju faktiskt vara så att man gör en usel och en bra ritt och då är det så klart inte konstigt om procenten kan skilja hur mycket som helst men i just mitt fall hade jag absolut inte den känslan.

Nåja…jag är hur som helst nöjd med att jag tycker att mina ritter blir bättre och bättre och mer och mer jämna även om det hittills inte visat sig i resultaten.

Nästa tävling blir redan på lördag då jag ska rida en LA:4 och jag längtar redan!

Väl ”hemma”, dvs i mitt andra hem, stallet, gjordes en ny provlastning av den stygga hästen.

Idag, då ägaren själv skulle leda hästen, stod det verkligen klart för mig att problemet med denna häst inte är att få IN den i transporten, problemet är att få den TILL transporten.

Hästen börjar redan långt innan den är i närheten av transporten att kasta sig bakåt eller åt sidan men får man den väl 5 meter bakom lastluckan springer den mer eller mindre in.

Denna hästens ”idé” har vi nu löst genom att en medhjälpare (ägaren åker ändå aldrig ensam till tävlingar eller träningar) står med en lååååång longeringslina (2 ihopsatta linor) och ramar in hästen på ena sidan medan stallfasaden tjänar som ”inramare” på den andra sidan.

Precis som Archie tidigare sprang in i transporten bara han såg linan (medan han annars stod fastcementerad vid lastluckan) så gör denna dumma häst samma sak, fast skillnaden är att denna häst utan lina inte går att få i närheten av transporten.

Eller..går och går…det hade säkert gått på något vis som hade tagit långt längre tid än en enkel lina så då ser jag ingen anledning att inte använda sig av denna metod.

Ny träningslastning blir imorgon; jag tror på repetition tills hästen nästan springer in i transporten bara för att slippa ”tjatet”.

Avslutningsvis ska vi till helgen åka iväg en bit och träna utan fasad för det är ju verkligen inte alltid det finns sådana på en tävlingsplats :=)!