Eftersom vädret idag bara är markant bättre än igår trodde jag inte att det skulle bli någon Lure Coursing-träning i Sjöbo men det blev det och i alla fall Soya fick sprungit sitt träningslopp eftersom hon startade först :=).
Hur det gick för flertalet andra vet jag inte för när jag körde hem efter 1½ timme hade maskintrassel samt några störtskurar i kombination med hård blåst gjort att bara 5 av 27 lopp hade hunnit gå.
Tanken var egentligen att Soya skulle ha sprungit ytterligare ett lopp efter dessa 27 starter men med det usla väder som rådde valde jag att köra hem.
Ytterligare en faktor som påverkar mig lite negativt på våra träningar förutom dåligt väder som man ju inte kan göra så mycket åt är att Soya den milda, förvandlas till en ganska störande och framför allt SKÄLLANDE och GNÄLLANDE furie som sliter och drar i kopplet i princip oavbrutet.
Jag som HATAR allt vad ”ljud som kan komma ur en hunds strupe” heter har förvisso blivit precis som de småbarnsföräldrar som till slut blir tämligen döva för den egna avkommans oljud men det är ändå något stressande med detta hoppande och ”låtande” HEEEELA tiden.
Förvisso tolkar jag all denna akrobatik och ljudande som att Soya verkligen VILL och tycker om att träna/ springa och vill därför inte bestraffa henne men ändå…
Tack och lov är just min hund i minoritet och de flesta andra är om inte knäpptysta så i vart fall tämligen lugna i jämförelse med henne, annars hade jag nog blivit galen av allt oväsen :=).
Dagens träning bekräftade en misstanke jag haft redan innan och det är att Soya, precis som jag läst som varningar på olika vinthundsforum, börjar bli ”lure-wise”, dvs hon springer inte längre mer eller mindre rakt bakom ”luren” (låtsas-haren) utan har börjat gena mer och mer för varje träning.
När jag läste om andra whippetägare som för att undvika detta i princip aldrig tränar med sina hundar utan bara låter dom ställa upp på tävlingar trodde jag nog inte att även Soya skulle ”drabbas” och framför allt inte eftersom hon trots allt inte ens deltagt i sammanlagt 10 träningar men så är det alltså.
En annan deltagare tröstade mig med att det är min hund som är smart och skulle ”få äta” i naturligt tillstånd (dvs hon skulle fånga bytet genom att genskjuta det) medan det är de ”korkade” hundarna som följer den snitslade banan utan att ta egna (smarta?) alternativa vägar.
Det må vara hur det vill med den saken (om Soya är att betrakta som smart eller korkad), jag har hur som helst absolut inte köpt henne för tävling så egentligen kan det kvitta. Och förhoppningsvis hamnar vi aldrig i en sådan situation (krig? en epidemi som dödar 90 % av allt levande på jorden?) att Soya måste äta egenhändigt avrättade kaniner (hon vill bara käka dom som är till oigenkännlighet förmultnade).
Så länge hon tycker att det är kul att springa över huvud taget och så länge jag ids och det inte krockar med det andra djurets tävlingar/ träningar (för det är trots allt det HAN verkligen är köpt för) så fortsätter vi för det trevliga umgängets skull och då eftersom Soya som sagt verkligen gillar det.
Nästa hundprojekt är annars att tillsammans med några andra whippetvänner prova på rundbane-löping, så som ni kanske har sett greyhounds på tv springa. Annars är väl närmaste jämförelse med (häst)galopp.
Denna tränings/tävlingsform är väl det som jag egentligen tror kommer att passa Soya bäst eftersom hon är mer av en långdistanslöpare. Whippetrace körs ju på en rakbana som inte ens är 150 meter lång och det är aldeles för kort för att hon ska hinna få upp den fart och kraft hon besitter och LC har hon alltså blivit för ”smart” (?) för.
Fördelen mellan rundbana och LC är dessutom att det är den som är snabbast på rundbanan som vinner medan LC är en bedömningstävling där man som nämnts tex inte får gena och därigenom fuska. Så även om en hund når luren först i LC behöver det inte betyda att den är bäst och själv föredrar jag, den dressyrtävlare jag själv är till trots, enklare ”spelregler” à la ”först är bäst” :=).
Sedan vet ni alla att även om Soya skulle vara sist och sämst i alla träningar och tävlingar hon skulle ställa upp i så är hon ändå bäst i hela världen i min och makens ögon och det går inte en dag utan att vi sänder tacksamma tankar till den slump eller vad man ska kalla det som gjorde att just hon blev vår.
