Under den gångna veckan gjorde jag redan på måndagen den mycket trista upptäckten att Archie är/ var halt.
Jag kan absolut inte svara till när han blev det eftersom min erfarenhet är att hästar kan gå med en mindre hälta under ganska lång tid utan att för den sakens skull ”hoppa på tre ben”.
Kan nämna att varken jag eller en annan person som var närvarande såg någon hälta vid longering i vårt ridhus varken på tisdagen eller onsdagen men då jag longerade på en stenhård parkeringsplats vid kliniken på torsdagen såg jag hältan direkt.
Kanske hade Archie ont redan när vi tävlade sist? Att han vann klassen säger faktiskt inte motsatsen för hästar är som sagt för det mesta tåliga djur och Archie är verkligen inte den som piper i onödan.
Hur som helst tjänar det inget till att gå i sådana grubblerier, vet man inte är det bara onödigt att slösa energi på meningslösa spekulationer.
Jag är däremot otroligt glad över att jag valde att genast ringa till veterinär och inte ”vänta och se” och ännu gladare att jag fick en besökstid redan i veckan.
Archie är nu alltså behandlad och ska vila till att börja med 14 dagar, sedan får vi se om han blivit ohalt eller inte. Veterinären trodde att vi skulle få spruta om hans kota ytterligare en gång så det är ju bra att redan nu vara förberedd på det scenariot.
Någon uttryckte en viss förvåning över att ordinationen är hagvistelse under vilan men detta är något som jag nästan tog för givet och uppmuntrar till 100 %.
Jag, liksom fler och fler veterinärer (alla?) förordar inte total stillhet för en behandlad häst, detta givetvis under förutsättning att man inte har en helgalen individ som ruschar omkring i hagen i timmar.
Archie, som alltid varit en stillsam gosse går i en liten grushage och dessutom ensam så jag har svårt att tro att han nu under vilan ska genomgå en metamorfos och plötsligt förvandlas till en hetsig furie.
Jag minns med fasa hur ordinationen vid en ledinjektion med tuppkam kunde se ut för ca 15 år sedan. Då skulle hästen ha strikt boxvila i 5 dagar (snacka om att man som hästägare var rädd för kolik)och dessutom behålla sina bandage på i nästan lika lång tid (numera tas de av efter 1-2 dagar och få hästar går att få att låta bandagen vara längre tid ens om man skulle vilja).
Sedan skulle man skritta omkring i evigheternas evighet och galoppera kunde man i bästa fall börja med efter typ 8 veckor.
Ja, ordinationerna har ändrats en hel del sedan dess och exempelvis Per Spångfors som sprutar med DMSO i stället för med tuppkam (läs mer på hans hemsida EuroVets) förordar att man börjar trava efter 5 dagar!!!!
Jag har själv varit hos Per vid ett par tillfällen och kan vittna om att denna rekord-igångsättning inte har gjort att hästen återfallit i hälta (detta alltså om man använder DMSO- inte tuppkam).
För att avsluta denna utvikning så hoppas jag att Archies vintervila blir tämligen kort men vi får som sagt se vad återbesöket säger.
På grund av ovanstående har resten av veckan inte innehållit några större sensationer på ridfronten för min del och det enda i ridväg förutom Patrik Kittel-clinicen som jag har redogjort för långrandigt i ett tidigare inlägg var väl då Sally kom och hälsade på med Mulle i ”mitt” nya stall och för att få en lektion.
Det var roligt att se att Mulle kunde gå lika fint i en främmande miljö som hemma på ridskolan och jag tror absolut på att det är viktigt att prova att träna i just andra miljöer än den invanda.
När man inte kan träna med det ena husdjuret får man koncentrera sig på det andra höll jag på att säga och i detta fallet innebar det att jag och Soya i lördags passade på att åka till hundkappbanan i Landskrona så att Soya, på deras sista tävlingsdag för året skulle hinna ta sin solo-licens.
Detta gick tack och lov ypperligt och nu väntar vi med spänning på att nästa års säsong ska börja så att vi kan ta den riktiga licensen och därefter kanske tävla lite.
Väderleksmässigt är det mest ”skit” nu för tiden och jag får verkligen äta upp mitt skryt om vilken tur jag alltid har med vädret och hur min gloria drar solstrålarna till sig.
Sedan jag flyttade till nya stallet har det säkert regnat lika många dagar som det har varit uppehåll och hagarna är leriga och vattenpölsfyllda, en vanlig syn här i Skåne tyvärr.
Mörkret fortsätter att irritera mig oerhört både när jag går/ cyklar med min kolsvarta hund och när jag är ute och går med den lika svarta hästen och det känns absolut som att dygnet, just pga mörkret har fått klart färre timmar. Väldigt trist då man ju snarare brukar önska sig det motsatta, dvs att dygnet innehöll FLER timmar!
