En whippet har verkligen lagom storlek tycker jag. Tillräckligt stor och robust för att obehindrat kunna springa med när man rider ut i en timme men ändå så pass ”behändig” att den får plats på en IKEA-pall ( i alla fall när mattes dunjacka ligger på den :=)).
När Soya tog sololicens i lördags slogs jag av hur otroligt villigt hon både gick in i ”buren” (det som galoppfolket skulle kalla startboxen) och framför allt hur hon utan problem stod kvar i korrekt position innan grindarna slogs upp.
Jag tror fortfarande, som jag trodde då, att det berodde mycket på dels de träningar Soya varit med om tidigare hos sin uppfödare och dels att hon ju faktiskt älskar att springa men i morse ramlade ytterligare en polett ner (ibland är jag inte så kvicktänkt) och jag kom ju ihåg att burarna i Landskrona är mycket större än de i Asarum där Soya tränat med sina whippet-vänner.
Och när min sega hjärna hade fått rulla igång ytterligare så insåg jag ju varför burarna är större i Landskrona; det handlar ju så klart inte om ”tycke och smak” utan att de gigantiska greyhoundarna också måste få plats i dom. Det är ju faktisk snarare till dom burarna är till för eftersom de är i majoritet på både hundkappträningar och tävlingar.
Fast när jag tänker efter ännu lite till kan jag knappt begripa hur greyhound-folket lyckas ”knöka in” sina jättehundar i dessa burar? Till Soya kändes de väldigt luftiga och lagom till skillnad från burarna i Asarum där jag kan förstå om man som hund får en lätt klaustrofobisk känsla….
Som jag redan har nämnt i tidigare inlägg blir jag numera varje gång jag ser en greyhound näst intill chockad över deras storlek. Jag kan omöjligt ha haft 2 sådana jätte-bestar själv :=)!
Min senaste egenhändiga teori (snarare 3 olika teorier) är att:
1. Mina 2 greyhounds (2 hanhundar) var redan för 20 år sedan osedvanligt små för sin ras (föga troligt).
2. Greyhounds har över lag blivit (avlats fram) mycket större (tveksamt).
3. Mitt minne är inte vad det borde vara (mest sannolikt).
Jag har till och med gjort bort mig totalt på en vinthundsutställning (där det förvisso finns en del raser som man mycket sällan träffar på) då jag frågat ”ursäkta…vad är det här för en ras” och fått just svaret ”greyhound”! RIDÅ!!!! Till mitt försvar måste jag dock säga att till och med hundens ägare påstod att hunden var ovanligt stor för rasen och jag rekommenderade henne skämtsamt att låna ut den till ponnyridning så att hon kunde tjäna en slant på den!
Hur som helst fick mina bur-spekulationer mig att tänka tillbaka på då jag och vänner till mig vid några tillfällen tränade våra feta halvblod på att gå igenom tränings-startboxarna som ibland stod uppställda på Jägersros stallbacke (allt i andan ”omväxling förnöjer” och ”hästarna ska lära sig att tåla allt”).
Jag minns att jag skrattande spekulerade i om Décima skulle fastna med sin mage i boxen men det gjorde hon så klart inte.
Skrattade gjorde jag inte då Hans Adielson (på den tiden Sveriges mest framgångsrika galopptränare- numera en skicklig trav-dito) i början av min ägarkarriär av Heron refererade till mig som ”hon med fullblodet” (han hade sett mig rida Heron på träningsbanorna). Hade han sagt ”hon med nordsvensken” hade jag varit långt gladare eftersom mitt mål på den tiden var att göda upp och muskla upp den tämligen klene Heron och att han såg ut som en fullblod fann jag allt annat än smickrande :=).
