Jag blev mycket förvånad då jag kom till Flyinge att såg att de (av mig) förväntade köerna in till ridhuset var icke-existerande.
Tvärtom var det mer eller mindre folktomt när jag anlände en halvtimme innan clinicen skulle börja och det var bara att sätta sig precis var man ville, i mitt fall på första parkett.

När clinicen väl började var läktarna halv-fulla vilket jag som sagt förvånades över. De clinics jag besökt tidigare (Kyras och Andreas Helgstrands) har varit betydligt mer välbesökta.

Nu spelar ju framföra allt Kyra i en helt annan division än Patrik men jag undrar om det kanske är de senaste veckornas skriverier kring Patrik som gjort att intresset var så svalt?

För min del tyckte jag att clinicen med Patrik var trevlig, intressant och givande och Patrik verkade vara en sympatisk person som jag gärna hade provat att rida för om tillfälle hade givits.
Den avsatta tiden, drygt 2 timmar, var aldeles lagom med tanke på att man skulle upp och jobba nästa dag och clinicen slutade strax innan 21.00.

Patriks ridning tyckte jag var mjuk, han berömde hästarna väldigt mycket och det var inget tvingande eller burdust över hans hjälpgivning.

Sedan tycker jag att det var som det oftast är; dvs inget direkt nytt under solen utan mer ganska självklara karameller som trots det tål att sugas på med jämna mellanrum. Dvs även det självklara behöver man bli påmind om ibland även om man har hört det många gånger förut.

Jag hade dumt nog inget anteckningsblock eller dylikt med mig men ska försöka att kortfattat återge några av de saker som Patrik kommenterade:

Det är bra att ha med sin yngre hästar på meeting och bara rida omkring på tävlingsplatsen med dom (även om de inte själva ska delta)- då blir de bekanta med tävlingsmiljön under lite mer avslappnade former (detta alltså om man ändå ska dit och tävla med mer rutinerade hästar :=)).

När man tävlar är ens förutsättningar mycket sällan helt optimala (i jämförelse med hemma-miljön) men man måste kunna rida ändå och det är oftast den ryttare som gör minst fel som vinner.

När något inte fungerar i ridningen är det viktigt att först rannsaka sig själv- därefter hästen.

Man ska inte vara rädd för att inse och erkänna sina svagheter för att därefter kunna arbeta med att förbättra dessa.

Det är bättre att som tränare/ domare först kommentera det som fungerar för att först därefter kritisera det mindre bra.

Att bara höra att allting är bra utvecklar inte men däremot passar inte samma undervisningssätt alla ryttare lika bra. Vissa behöver mer bli ”rutna åt” medan andra tar till sig lite mjukare undervisning bättre.

Framridningen är viktig och ska inte slarvas med. Den får ta tid och återspeglar ofta hur resten av passet blir. Man kan gärna börja rida fram i ett lite långsammare tempo så att hästen får mjuka upp sig. När man sedan sätter igång med den ”riktiga” ridningen kan man gärna börja i den gångart som hästen har lättast för.

Om man redan på den unga hästen lär den röstkommando för ”stanna” och ”minska tempot” kan man ha stor nytta av detta, framför allt på hetare hästar. Vilket ord man använder är oviktigt men att vara konsekvent är desto viktigare.

Man bör förbereda sig inför de klasser man ska rida redan långt i förväg och på träning medvetet (och ofta även omedvetet) rida de linjer som ingår i programmet.

När man pausar med framför allt en het häst och skrittar på lång tygel kan man göra detta på de linjer där skritt sedan ingår i ens program (oftast på diagonalen). På så vis lär sig hästen att det är där man ska skritta avslappnat.

Clinicen avslutades med en frågestund och precis som jag trodde så var det ingen som ställde några frågor om roll-kur eller dylikt. Däremot ställdes 5-6 andra frågor varav de flesta av ”allmänintresse”.

En tjej undrade hur man på en mycket het häst ska undvika att rida för mycket med handen (förhållande).

Svaret här blev flera tips:

– titta över hästens foderstat så att den inte får för mycket energirikt foder
– titta över hästens muskelvärden (via veterinär) då dessa ibland är förhöjda hos heta hästar
– se till att hästen är ordentligt rastad genom hagvistelse, promenader eller dylikt
– ibland rida 2 pass om dagen (exempelvis på helgen) där det första passet är ”kravlös” uteridning tex medan man det andra passet rider mer med krav.

Patrik sa också att hans erfarenhet är att mycket heta hästar lugnar sig med åren och med mer krävande arbete.

En annan åskådare ville veta hur man kunde få tillbaka känsligheten hos en häst som tidigare varit känslig men blivit okänslig.

På dette svarade Patrik att han inte förespråkade ”längre och längre sporrar” utan tvärtom kanske de kortaste sporrarna men att se till att hästen reagerar blixtsnabbt, exempelvis med förstärkning av ett spö. Allt framåt-tänkande ska uppmuntras även om man får några stegs galopp fast man ville ha en kvickare trav och att rida ut eller i miljöer där hästen är mer vaken var ett annat tips.
Om man har en häst som tidigare varit alert men plötsligt blir markant segare bör man också kolla upp den veterinärt enligt Patrik.

På frågan hur man jobbar med en unghäst som är oliksidig blev svaret att man verkligen måste försöka att rida i båda varven lika mycket och inte undvika det jobbiga hållet. Att rida mycket serpentiner och stora volter, att titta hur hästen är byggd och musklad, hur sadeln är stoppad och inte minst hur man själv sitter i sadeln. Ibland är det ryttarens egna snedhet som gör att hästen känns/ blir oliksidig.

En åskådare ville veta hur Patrik lägger upp den långsiktiga planeringen för sina 3 och 4 åringar och på detta svarade han att han sällan tar emot så unga hästar eftersom han vet med sig att han ofta ”vill för mycket på för kort tid” med dessa. I stället vill Patrik ha hästar som är 5 eller 6 år och för dessa har han hela tiden det stora målen ”Grand Prix” men med en mängd delmål på vägen.
Patrik betonade att det är jätteviktigt att inte stirra sig blind på exempelvis hästens ålder ”när hästen är 7 år SKA jag rida S:t George” utan att det är bättre att ibland låta saker och ting ta längre tid än man trodde men att detta blir bättre i slutändan.

På tal om detta nämnde han också att han tycker att man ser många hästar som piafferar och går i passage jättebra som 6-åringar men att ryttarna nöter itu detta i unga år så att hästarna sedan inte vill utföra rörelserna lika bra längre fram.

Även om det är bra att AVSLUTA med det som hästen är bra på så ska man således inte nöta för mycket på det som hästen har lätt för och Patrik åberopade något som Kyra har sagt en gång i tiden, att hästar exempelvis bara har ett visst antal ”ökad trav-steg” i sig under sin livstid och att man ska ransonera dessa så att de inte tar slut för fort.

Ja, detta var en liten (inte så liten ser jag nu) sammanfattning av gårdagen.

Ska förresten kanske också bara kortfattat nämna de hästar/ ryttare som deltog.

Först ut var Maria von Essen och Birgitta Kjellin på två mycket fina och för åldern välutbildade 4-åringar. Även om ”gemene man” sällan har så fina unghästar eller rider dom så bra så tror jag ändå att det är bra att visa hur man kan rida så pass unga hästar utan press men att de ändå jobbar långt mer/ bättre än vad jag tror att vi vanliga ryttare ”vågar”.

Efter unghästarna satt Patrik upp på en 7 år gammal valack som, om jag förstod saken rätt, var hos Birgitta Kjellin på utbildning.

Hästen var faktiskt tämligen ful så tillvida att den hade en enorm mage och Patrik såg ganska stor ut på den men detta var bara bra för där fick man verkligen se en enorm skillnad mellan då Patrik travade igång den i vad han kallade ”ponnytrav” och när han sedan började jobba den ordentligt. Hästens mage försvann (fråga mig inte vart….) och traven blev helt annorlunda efter ett tag och vad Patrik ville illustrera med denna häst tror jag var att de flesta av oss inte har några miljoner att köpa en riktigt fin häst för men att det kan bli bra ändå :=).
Patrik berömde hästens arbetsvilja och även om den som sagt verkligen inte hade utseendet för sig eller för den delen någon supergång så trodde Patrik ändå att den skulle kunna gå långt just tack vare sin VILJA.

Som avslutning hade Patrik lånat Maria von Essens häst Dry Sack och det är den ni ser på bilden ovan. Med denna, ganska heta häst, visade Patrik piaff, passage, seriebyten osv samt hur man ibland måste kunna ”få till” dessa även om inte hästen är optimalt avspänd och så lösgjord som man skulle vilja (exempelvis på tävling).