Månadsarkiv: november 2009

Skrivet

Veterinärrapport

Nyss hemkommen från veterinärbesöket med Archie känner jag mig så lättad som man nu kan känna sig med en trots allt halt häst.

Lättad över att dignosen kotledsinflammation inte är något världsunikt och obotligt och att röntgenbilderna på båda kotorna såg bra ut.

Archie var efter longering 1 grad halt på höger fram i höger varv och ohalt i vänster varv men böjprovet förstärkte klart hältan på höger fram.

Sedvanlig behandling vid denna typ av skada (ledinjektion samt Metacam oralt i 5 dagar) och så återbesök om 2 veckor då kotan eventuellt behöver sprutas om.

Under dessa 2 veckor enbart hagvistelse och promenader vid hand dvs vad jag ändå hade planerat under vintervilan.

Eftersom jag inte känner mig det minsta ”skyldig” till denna hälta då jag anser att jag ridit 100 % ”vettigt” och utan att på några vis utsätta Archie för något ”hältframkallande” så känner jag att jag inte heller kan spekulera i hur jag kan förhindra att han blir halt igen.

Min GISSNING är att denna skada skett i hagen men även om så är fallet kommer jag inte att ändra några hagrutiner för det.

Hästar skadar sig ibland hur vettigt vi än försöker att handha dom och så tycker jag att det är i vårt fall.

Skrivet

Känner ALLA hästmänniskor varandra?

Ni som har läst bloggen länge vet att ett ständigt återkommande tema i mina inlägg är hur liten hästvärlden är.

Jag slås jämt och ständigt av hur alla tycks känna alla, ibland på lite invecklade sätt men dock.

Senaste exemplet på detta fick jag ikväll i stallet.

Jag står ju numera i ett stall som egentligen är 2 stall, ett med bara 7 boxar där Archie bor och ett med tror jag 17 boxar som ligger parallellt med Archies.

Jag är bara i det stora stallet när jag ska hämta ensilaget och har än så länge knappt hunnit träffa någon av de hästägare som har sina hästar där.

Men en tjej (L) har jag träffat några gånger och även pratat en del med eftersom det visade sig att hon också har en fin unghäst som hon tävlar dressyr med = ingen brist på samtalsämnen oss emellan med andra ord :=).

Hur som helst träffade jag L idag och jag sa skämtsamt att dagens rubrik i bloggen var ”upp som en sol och ner som en pannkaka” och förklarade sedan vad som hade hänt med Archie.

”Jasså bloggar du OCKSÅ” blev kommentaren och för att göra en lång historia något kortare visade det sig att L hade läst min blogg tidigare men utan att koppla ihop den med mig IRL :=).

Och när vi ändå pratade om bloggar så visade det sig att en annan tjej, som också själv bloggar och har lämnat flera kommentarer på min blogg, N med hästen L, ska komma och helgträna i vårt stall till helgen!!!!

Så N: om du inte redan hade listat ut att det är i det stall där du ska träna som jag numera huserar med Archie så vet du det nu :=)! Och du måste absolut ge dig till känna om vi är i stallet samtidigt, det hade varit väldigt roligt!

Skrivet

Kattjägaren har tagit paus :=)!

Som ni kanske kommer ihåg skrev jag inför flytten till nya stallet att Soya ibland kan springa efter katter även om hon stannar så fort dom stannar, dvs hon är inte ute efter att käka upp dom :=).

Nu, efter lite mer än 1 månad i nya stallet kan jag konstatera att min kloka flicka har förstått att hon inte ska intressera sig för dessa mjukis-bollar som ligger och sover lite här och där och som ni kan se på bilden (om än av dålig kvalité) så ligger det en katt och sover på den vänstra halmbals-högen medan Soya pustar ut framför utan att skänka katten en blick :=)!

Skrivet

Upp som en sol- ner som en pannkaka….Archie är halt!!!!

I lördags efter Archies seger i LA på Malmö Ridklubb och då jag kom tillbaka till stallet gratulerades jag av en mamma till en av inackorderingarna och svarade då något i stil med:

”Ja, det är de få minuterna av riktig framgång man njuter av och får leva på när man drabbas av diverse motgångar”.

Föga anade jag då hur snabbt mina ord skulle besannas….

Jag minns förresten hur jag, då Heron tog sin första placering i medelsvår hoppning var nästan euforiskt glad i 3 dagar därefter. Och den 4:e dagen var Heron halt….

För att återgår till Archie så skrittade jag dagen efter tävlingen ut en sväng med honom och Soya utan problem och nästa dag var det meningen att jag skulle träna för Ebba (vi ändrade veckans träning från tisdag till måndag).

Jag hann inte trava mer än typ 5 steg förrän jag kände att Archie var klart halt och så var det med den träningen….

Jag har ingen som helst aning om vad som kan ha drabbat hästen och gissar på att det hänt när jag inte suttit på utan troligen i hagen.

Jag har inte ridit osedvanligt hårt eller annorlunda den senaste tiden, jag är alltid mycket noga med på vilka underlag jag rider och jag har som sagt inte märkt att Archie skulle ha snubblat till, sträckt sig, slagit i någon bom vid hoppning eller dylikt.

Eftersom min dystra erfarenhet är att hältor mycket sällan går över av sig själv (de gånger de gjort det har det i mitt fall handlat om att hästen har fått en spark eller ett sår) så vill jag ha en veterinärtid omedelbart, nu, genast eller meddetsamma och allra helst redan igår!

Jag ser ingen mening med att först försöka få enbart tiden att ”läka alla sår” utan vill att hästen ska få adekvat smärtlindring och medicin så fort det är möjligt om det är en skada som kan läka snabbare med just medicin precis som jag själv tar en huvudvärkstablett om jag har ont i huvudet även om jag vet att huvudvärken i sinom tid ändå går över utan medicin.

Dessutom är det ju sällan som man kan få en veterinärtid ”på dagen” utan man får ofta ändå vänta i några dagar och hinner hästen bli frisk tills dess så är det långt lättare att avboka en tid än att boka en så snabb tid som man vill ha.

Denna gången hade jag turen på min sida och då jag ringde till Bollerup och veterinär Anders Gånheim som på ett mycket bra sätt behandlat Archie för några år sedan kunde jag få en tid redan på torsdag vilket jag är ytterst tacksam över.

Så nu är det ”bara” att vänta (säger hon som inte tänker på något annat och vill veta NU NU NU) och förhoppningsvis få en dignos på något snabbt övergående….

Måste förresten åter förundrat konstatera att man lätt hade kunnat tro att mina hästar har tävlingskalendern i huvudet och blir halta/ skadade utifrån planerade tävlingar.

Jag vet inte hur många gånger det hänt att både Archie och mina andra hästar blivit sjuka precis efter sista tävlingen för säsongen eller i anslutning därtill och så är det ju även denna gången liksom förra året då Archie fick fång. Med facit i hand hade han fång-känningar redan då han gick de 2 sista klasserna (och så bra han gick!!!) och det är bara att beklaga att jag inte fattade det då.

Så även om jag så klart är jätteledsen över att Archie är halt så kunde det rent ”tidsmässigt” inte ha kommit lägligare eftersom säsongen är slut och jag ändå hade varit tvungen att ge honom någon vila innan nästa års säsong börjar.

Skrivet

Det är banne mig krut i oss hästtjejer!

Kanske för att jag inte själv har barn (och aldrig har velat ha heller) så har jag aldrig ansett att graviditet per automatik är att jämställa med någon form av sjukskrivningsberättigad sjukdom.

OK…jag fattar så klart att även detta som det mesta i livet kan vara oerhört individuellt och att det säkert finns de som mår uruselt under stora delar av graviditeten och som både har diverse smärtor, spyr som grisar osv men en ”normalgraviditet” anser jag inte är något som direkt ”handikappar” en.

Har stött på en del tjejer som genast de blivit befruktade i princip tycker att ”oj, oj, oj…nu måste jag ta det lugnt och nu kan jag inte göra det och det och nu måste alla visa mig all hänsyn i världen” osv. Lite väl överdrivet anser jag och ibland helt enkelt en ursäkt för att man i grunden är lat!

Fast jag måste ändå beundra Malin Baryard som en månad efter nedkomst tävlar igen (läst på hennes makes blogg http://www.bloggfamiljen.se/2009/11/01/jag-var-inte-redo-for-malins-comeback/)! Strongt gjort tjejen!

Och Malin är inte på något sätt världsunik som hästtjej som rider så snabbt efter förlossning.

Jag har sett många barnvagnar rullas omkring i manegerna genom åren och vissa tjejer har man knappt märkt har varit gravida förrän de har kommit med en småtting på armen.

Medan många icke-ridande kvinnor vittnar om att livet förändras totalt efter att man fått barn, att prioriteringar ändras, intressen som tidigare varit viktiga helt glöms bort eller inte hinns med osv så verkar många hästtjejer fortsätta sina hästliv mer eller mindre som vanligt och mer eller mindre direkt efter förlossningen.

Nu tror jag ju att Malin har en lite annan uppbackning än kanske ”gemene hästtjej” som har ett vanligt jobb som hon är föräldraledig ifrån men ändå.

Är det hästtjejens ofta fysiska styrka, planerings och organisationsförmåga och framför allt brinnande intresse för något som gör att hon klarar av barnafödandet ”med vänsterhanden” medan hästeriet bara får en liten, knappt märkbar paus i livet?

Skrivet

(Den mörka) Veckan som gått

Dagen innan var gräsmattan kliniskt rensad från löv men eftersom detta är ett sisyfos-arbete så blev jag inte förvånad över att se dessa eländiga trädprodukter på marken igen!
Varje år tänker jag att jag ska strunta i att kratta upp löven tills alla har ramlat av men vem uthärdar att se en trädgård i förfall i minst 1 månads tid?

Under den gångna veckan var jag och tränade som vanligt fast denna gången på tisdagen som framöver kommer att bli den nya träningsdagen.

Efter lite funderande tyckte jag att tisdagar passar bättre än torsdagar, så kan jag träna vidare själv under resten av veckan om träningen förläggs i början på densamma.

Tisdagar var ju också min träningsdag då jag tränade för Birgitta och det fungerade utmärkt.

Själv besökte jag mitt gamla stall i fredags för att träna Sally och det var ett av de bästa passen hittills så det var jättekul. Att den lilla gossen sedan hoppade lydigt och fint dagen därpå på tävling anser jag är ett bra kvitto på att träningen ger resultat även i Mulles egentliga gren och det tror jag Sally håller med mig om.

Passade på att klappa på Archies gamle vapendragare Birk och kunde konstatera att resultaten av min tidigare klippning var ett minne blott- det var snarare en lurvig björn än en häst som mötte mig på stallgången :=)!

Omställningen från sommartid har inte medfört något positivt för min del och då jag var ute på promenad med Soya och Archie i veckan märkte jag hur snabbt det blir beckmörkt, dvs redan vid 17.00-tiden.

Jag kommer inte att rida ut efter jobbet förrän det blir ljusare igen utan kommer antingen att spara uteritterna till någon helgdag och/ eller ta någon komptimme för att kunna ge mig ut innan mörket faller.

Som jag redan berättat ser jag dels ingen mening att rida i mörker och anser dels att det kan vara direkt farligt. Jag vill ju dessutom kunna ha med mig Soya när jag rider ut och att bli av med henne i mörkret vill jag verkligen inte riskera.

I lördags red jag årets sista tävling med Archie och det kunde inte ha slutat på ett bättre sätt än med den seger han kämpade till sig. Verkligen jättekul och skönt att kunna avsluta säsongen så.

Jag ska inte sticka under stol med att årets tävlingsresultat blev sämre än både önskat och förväntat med endast 4 placeringar (2 segrar, en 3:e och en 4:e plats varav alla placeringarna utom 3:e placeringen som togs i LA:4 togs i LA:1).

Att skänkelvikningarna varit vår akilleshäl är ingen hemlighet och dessa har många gånger kostat massor av poäng och dessutom har jag väl haft lite ”otur” eller vad man ska kalla det och varit precis första ekipage utanför placering vid flera tillfällen.

Nu är målet en bättre säsong nästa år men hur det blir med den saken återstår att se. Det är ju inte bara mina egna träningsresultat som påverkar rosettskörden utan även den många gånger mycket knivskapa konkurrens som kan förekomma på min nivå (LA).

Skrivet

Uppvarvad!

Klockan är 07.15 och Soya är på väg till stallet för att sköta om sin häst.

Jag är otroligt glad över att Soya självmant väljer att stanna en bit ifrån hagarna medan jag sköter utsläppet.

Precis när vi hade köpt henne hände det mer än en gång att hon rusade in i hagar där det gick hästar för att bjäbba och jaga dom. Fruktansvärt givetvis (både för henne och hästarna) och jag vande snabbt av henne vid denna livsfarliga ”lek”.

Att hon vid ett tillfälle fick ström från elbanden i sig kanske också bidrog till dagens försiktighet och nu går hon aldrig in i hagar där det går hästar hur retfullt de än springer omkring.

Archie börjar med att dricka när han går ut i hagen.

Hoppsan…vad hände här? Föll han ihop?


Nädå….det är bara lite morgongymnastik!

Tro det eller ej men det finns faktiskt en negativ sak med att få med sig en rosett hem från en tävling; i alla fall för min del.

Jag blir nämligen helt uppvarvad av detta och har jättesvårt för att sova på kvällen/ natten.

De timmar jag sovit i natt tex kan lätt räknas på ena handens fingrar och jag är inte ens trött!

Man skulle ju tycka att jag efter mer än 20 års tävlande och över 200 placeringar borde vara lite mer blasé men tydligen inte…

Går det dåligt har jag inga problem med sömnen minsann och går det riktigt dåligt är det snarare så att jag bara vill sova bort eländet och skulle kunna somna stående mer eller mindre.

Men men…om lite sömnlöshet är det enda negativa med rosetter så är det ett pris jag mer än gärna betalar!