På denna bilden är Archie bara några dagar gammal och redan hundvan!
Vilken gullig ”omfamning” (ehhh…)! Archie, några veckor gammal och ”härdad”! Jag har alltid inbillat mig att det är just dessa första hundkontakter som gjort honom så accepterande mot hundar.
Igår när jag tömkörde Archie i ridhuset och såg Soya ligga centimetrar ifrån den volt på vilken han galopperade så flott kom jag att tänka på hur Soyas första ridhusbesök avlöpte.
Minns ni?
Jag skrev surt på bloggen om den lilla odågan som på alla vis försökte störa mig och Archie när jag red eller tömkörde honom.
Hon skällde som en idiot, försökte dra den stackars hästen i svansen, jagade honom och var allmänt vidrig allt medan gossen godmodigt traskade på.
Ärligt talat är jag övertygad om att följande konversation hade kunnat utspinna sig på den tiden, i alla fall om hästar kunde tala :=):
Birgitta, irriterad ägare:
”Håller du inte på att bli galen på den där jäkla APAN, förlåt, jag menar HUNDEN som jagar dig hela tiden”
Archie, med mild blick:
”Vilken hund????”
Birgitta, nu förundrad ägare:
”Menar du att du inte har varken hört eller sett det svarta monstret som hänger dig i hasorna”
Archie, förvånat och uppriktigt:
”NÄÄÄÄÄ. Jasså!!!! Jaha!!! Där ser man! ”
Hade inte Archie varit så snäll hade jag aldrig vågat fortsätta ha med Soya i ridhuset (otroligt nog har hon aldrig sagt ett PIP vid uteritter eller försökt att jaga Archie en meter då) men tack och lov så kunde jag efter några hörsel-skadande gånger med otäckingen konstatera att något hade botat henne fullständigt för numera är hon knäpptyst och jagar aldrig sin häst.
Nej, numera ligger hon antingen nonchalant utslängd var som helst i ridhuset (orden ”AKTA DIG” betyder fortfarande ingenting för henne) eller så går hon omkring om undersöker gud vet vad.
Även när andra hästar är i ridhuset låter hon dom vara och jag tror inte hon har missat en lektion med Sally och Mulle- min lilla hjälptränare!
Förresten:
På tal om ”djävla hund” och den granne som kallade sin hund för ”din djävel” härom dagen (se blogginlägg från den 15 december):
Visst låter det hemskt när folk pratar så till sina djur?
Nog för att jag kunnat bli vansinnigt arg på mina djur genom åren men att kalla tex Archie för en djävel finns liksom inte på världskartan.
Vi hade förr en hästägare i stallet som då och då SKREK ”DITT SVIIIIIN” till sin häst och det lät så hemsk att man blev gråtfärdig.
Detta konstaterat av en som tyvärr alltid varit lite för förtjust i att svära men där går verkligen min gräns….
Jag kan VERKLIGEN hålla med dig om att det låter FRUKTANSVÄRT när folk (i denna skara är jag exkluderad) tilltalar sina djur på detta horribla sätt! Det är under all kritik att bemöta ett oskyldigt djur på detta förkastliga vis! USCH OCH FYYYY 🙁