Tillbakablickar: när jag var chaufför och hoppcoach åt en odåga!

Som ni kanske har läst har det i bl.a. Ridsport nyligen pågått en debatt om hur ponnybarn och deras föräldrar uppför sig (dvs ibland fruktansvärt illa) på tävling.

Vissa arrangörer känner sig otroligt påhoppade av dessa mini-Hitlers (föräldrarna) och deras ibland ännu värre avkomma som tillåts att härja på en tävlingsplats utan att det får några större konsekvenser och diskussioner förs bland vissa klubbar om man ens ska fortsätta att arrangera tävlingar när man får sådant uppförande som ”tack”.

Dessa diskussioner fick mig att minnas min tid som någon form av kombinerad chaufför, hästskötare och coach åt ett barn som ibland verkligen lämnade mycket att önska uppförandemässigt.

Jag engagerades till mitt uppdrag då barnet skällt så på sin pappa på en tävling att denne inte längre ville agera chaufför (varför inte bara sälja hästen tänkte jag elakt….).

En rundlig ersättning utlovades om jag accepterade jobbet och eftersom det i mina ögon var tämligen lättförtjänta pengar accepterade jag.

Jag klargjorde för ”barnet” (i ärlighetens namn egentligen en tonåring) att jag skulle lämna henne på tävlingsplatsen och endast köra hem hästen om hon ”bar sig åt”.

Om det var detta hot eller en allmän respekt för just mig vet jag inte men jag behövde aldrig verkställa mitt hot utan tjejen var alltid hur trevlig som helst mot mig.

Trevlig var hon däremot långt, långt ifrån mot modern som också alltid följde med och jag var både bestört och förbannad över att denna kvinna lät sig hunsas av en snorunge som verkligen fick allt hon kunde önska till sin ponny.

Höggljudda suckar, miner, kommentarer som ”håll käften”, ”åhhh, du fattar ju ingenting” osv haglade över modern som verkade helt oberörd över dessa glåpord. Och eftersom denna vuxna kvinna tydligen inte hade några synpunkter på att bli tilltalad på detta vis så såg jag ingen anledning att komma till hennes undsättning även om jag ibland kokade inombords.

Hade det gått DÅLIGT då tjejen tävlade hade jag till viss del kunnat skylla beteendet på detta (även om det inte är en ursäkt) men det gick tvärtom alltid bra, i alla fall sedan jag kom in i bilden :-).

Om jag minns rätt blev tjejen placerad i de 3-4 första klasserna hon ställde upp i sedan jag blev anlitad och ekipaget gick från LC till LA på jättekort tid.

För mig var det lite roligt att kunna hjälpa en annan ryttare till framgång och det var som sagt lättförtjänade pengar men jag kan inte påstå att jag saknade flickan som person när ponnyn sedermera såldes.

2 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anonymous

    åh, jag blir ilsk bara av att läsa! Har också snavat över ponnyungar som burit sig åt som grisar och mest fascinerats och irriterat mig på att föräldrarna låter dem hållas! Jag kan bara inte förstå hur man som mamma eller pappa kan acceptera att bli behandlad så illa, det enda jag kan komma på som anledning är att föräldern är så mån om att ungen ska infria deras egna drömmar att de låter dem bete sig hur som helst i rädslan för att ungen ska sluta. Har inte läst Ridsport om detta, men hoppas att många ponnypäron får sig en tankeställare iaf..
    /CiA

    Svara
  2. Birgittas hästsida

    Ja för mig är det ofattbart att man accepterar att ens avkomma tilltalar en på detta vis.
    Skulle aldrig drömma om att prata så till mina föräldrar, varken idag eller som barn.

    Svara

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>