Månadsarkiv: januari 2010

Veckans träning, del 2

Idag var det åter dags för Archie och mig att bege oss till Ebba, denna gången för att hon skulle rida.

Det skulle vara intressant att veta hur hästar tänker för sedan jag flyttade Archie från ridskolan så ”krånglar” han nästan alltid när jag ska lasta honom på hemmaplan.

Att jag skriver krånglar inom citationstecken är för att det med andras mått säkert är skrattretande eftersom det ändå bara tar typ 3 minuter innan han går in i transporten men jag som är van vid att han marscherar rakt in direkt blir både irriterad och lite undrande över detta lilla försök till olydnad eller vad det nu står för?

På väg hem, oftast från träningar, går han som tidigare rakt in.

Vet Archies lilla hjärna att transportering betyder någon form av arbete?

Tja…hur som helst har han inget för sina små cirkuskonster då han står som cementerad i marken tills han ger upp och går in eller i absolut värsta fall får någons arm placerad på baken (sååå lite krävs det….) och går in då.

Hur som helst..iväg kom vi och Ebba fick ridet.

Ett jättebra ridpass blev det (som vanligt) och Archie fick sig en riktig genomkörare.

Ebba red mycket skolor i trav och jobbade dessutom en hel del med galoppen och allt såg som sagt utmärkt ut och ännu bättre än då hon red förra veckan.

Jag minns hur jag i min (naiva) ungdom tyckte att det var FUSK (suck…) om man lät en skickligare ryttare ”rida till” ens häst men sådana betänkligheter har jag verkligen inte idag.
Idag är det enbart i första hand ekonomiska och i andra hand tidmässiga faktorer som gör att jag inte rider ännu oftare för Ebba och även låter henne rida Archie mer än vad hon gör.

Ridning är tillräckligt svårt ändå och kan man få hjälp på vägen är man dum om man tackar nej av någon slags missriktad stolthet eller prestige.

Ebba är en långt skickligare ryttare än jag med mycket större erfarenhet och har dessutom rent FYSISKT (det skiljer 6 hål mellan våra stigläder :=)) möjlighet att nå om Archie mycket bättre än jag.

Fast även om Ebba är lång så är hon noga med att både rida för och kräva lätta hjälper när man rider för henne och detta är ju givetvis mycket bättre än om en 100-kilos karl hade satt ”krokarna” i Archie med full kraft.

Även om det kanske skulle göra att Archie gick bättre hade jag ju sedan inte haft den kraften i min kropp och inte kunnat rida på detta vis.

Sedan säger jag inte att kroppsbyggnad hos en ryttare är ALLT men banne mig en hel del. Hur ofta ser man både korta OCH riktigt tjocka ryttare bland dressyreliten? Nä…just det :=).

Ännu ett exempel på vilka idioter det finns!

I förra veckan kunde man i en artikel som jag länkade till läsa hur någon hade ”glömt” (yeah right….) en hund på ett tåg.

Och här har en, enligt mig, ännu större idiot dumpat hundvalpar rakt ut till ingenting…morr….

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=319645

http://hd.se/astorp/2010/01/21/han-hittade-valparna/

Om du vill sova ensam ….(hundinlägg)

Denna filt har jag haft sedan jag var en liten flicka….den är så mjuk och varm att jag numera får dela den med ännu en livsnjutare….

Ja, om du vill ha sängen för dig själv eller bara dela den med din respektive ska du inte köpa en vinthund i alla fall, det är en sak som är säker.

Kanske är det för att de är tämligen hårlösa och beniga och därför inte vill ligga på hårda golv (fast varför väljer de inte sin hundkorg/ bädd????) men vinthundar verkar helt besatta av att ligga i soffor och sängar.

Enligt en högst ovetenskaplig undersökning jag gjort bland andra vinthundsägare har samtliga utom en sina hundar sovande i sängen.
Även den som NU inte har hunden som sovkamrat HADE detta tidigare tills han insåg att nattsömnen var viktigare än att låta en whippet vandra upp och ner i sängen allt eftersom natten fortskred och mannen väcktes x antal gånger.

Och jag måste säga att jag till viss del förstår denne man även om jag själv inte hade haft hjärta att neka Soya en sovplats hos oss.

När jag hade mina greyhounds hade jag en 90-säng i vilken jag och hunden bokstavligen trängdes. Ofta gick hunden segrande ur kampen om största utrymmet och själv vaknade jag mer än en gång helt ledbruten.

Nu är ju en greyhound i storlek nästan som en mager kalv :=) men gudarna ska veta att även deras mindre upplaga, whippeten kan och TAR plats.

Redan första natten hos oss klargjorde Soya var hon ansåg att hennes sovplats skulle vara (dvs i vår säng) och det har tagit ganska lång tid för oss alla att inrätta oss i den nya ordningen så att ALLA, dvs inte bara den lilla snabbspringaren, ska kunna sova bekvämt.

Från början sträckte Soya ut sina ben allt vad hon kunde och höll emot med enorma krafter och maken och jag som redan har en något mindre säng än standard-diton (en 160-säng) låg ihopklämda som 2 sillar men nu har hon faktiskt lärt sig att sova vid våra fötter så att även vi får plats.

Någon gång väcks jag av ett häftigt flåsande om djuret har legat helt inpressad under vårt tunga täcke i många timmar och eftersom hon själv inte tycks vilja göra något åt saken får JAG befria hennes andningsvägar genom att lätta på täcket och sticka ut henne lilla huvud.

Jag kan också vakna till av att Soya vill flytta sig lite i sängen men precis som jag har läst att småbarnsföräldrar mer eller mindre kan halvsova och amma mitt i natten utan att bli klarvakna så är det knappt jag är medveten om att jag lyfter på täcket för att hon ska kunna förflytta sig.

Numera sover vi som sagt helt ok alla tre även om nästa säng UTAN DISKUSSION kommer att bli en större sådan :=).

På blodigt allvar (varken hund eller hästinlägg)

Jag använder sällan bloggen som ”reklam” eller för att propagera för sådant som inte har med hundar och/ eller hästar att göra men idag vill jag göra en undantag.

Jag läste i förra veckan att man i Skåne hade fått ställa in flera planerade operationer på grund av blodbrist och sådant gör mig både ledsen och förbannad.

När man väl gick ut i media och vädjade till allmänheten fick man ett enormt gensvar vilket så klart är jättebra men några operationer hann ändå ställas in och det är ju dessutom själve f..n tycker jag att man måste gå ut och be om sådant som borde vara självklart.

Om jag ser till mig själv hade jag blivit förtvivlad om en operation jag hade inplanerad blev uppskjuten pga en sådan här, lätt avhjälpt, sak.
Redan att man ska opereras är väl för de flesta mer eller mindre ångestfyllt, och att sedan behöva ställa in operationen och vänta på en ny gör nog inte att man mår bättre.

Om till och med jag, en bekväm egoist, har orkat masa mig iväg till i dagsläget 40 blodgivningar (jag har alltså gett blod i ca 10 år) så finns det säkert många fler som skulle kunna göra en insats.

Och skyll inte på sprutskräck för är det någon som är rädd för just detta så är det undertecknad!

Ända sedan jag kan minnas har jag haft en panisk rädsla för sprutstick och jag minns (idag generat…) hur det gick till då jag fick min första p-spruta.

Det gjorde inte det minsta ont men jag hade arbetat upp en sådan skräck dessförinnan så när sprutan väl var given blev jag fullständigt och bokstavligt yr i huvudet.

”Du milde tid…hur ska jag komma ut ur rummet utan att låta bli att hålla mig i alla möblerna på väg ut” minns jag att jag tänkte.

Jag tyckte själv att jag överreagerade på det lilla sticket och ville inte visa något men som tur var såg sköterskan att jag var helt vit i huvudet och beordrade mig att sätta mig ner en stund.

Sedan dess har jag inte fått några svimmnings-attacker och även om den nål som används vid blodgivning är typ 10 gånger så tjock som den som används till p-sprutan så har jag alltså klarat av att ge blod i ett decennium.

Nej, det finns inget att skylla på om man kan ge blod (det är ju inte alla som uppfyller de regler som detta är förknippat med) och en dag är det kanske man själv som behöver det…så tänker jag och förhoppningsvis ännu fler efter att ni läst detta :=)!

http://www.geblod.nu/main.aspx?PageId=1

Veckans träning + en plan

Denna veckas träning för Ebba fokuserade på galoppen, eller närmare bestämt på att försöka få en bättre kvalitet på densamma.

Vi vill ha kortare, snärtigare språng i motsats till långa galoppsprång där Archie ibland nästan ”travar med bakbenen” :=).

För att stärka och aktivera galoppen har jag ridit en del öppna, sluta och skänkelvikning i galopp- allt för att göra jobbet omväxlande och att det ”händer något hela tiden”.

Många övergångar skritt-galopp-skritt blev det också och här ligger fokus på att jag inte ramlar framåt i avsaktningarna och inte heller lutar mig fram i fattningarna. Jag får inte heller klämma med benen konstant utan hästen ska svara för lätta hjälper och innan galoppfattningen marschera på i skritt.

Alltihopa självklarheter men inte alltid lika lätt att utföra :=).

På fredag är det meningen att vi ska till Ebba igen, denna gången för att hon ska rida.

Efter lite funderande och diskussion med Ebba har jag kommit fram till att jag vill lägga lite mer resurser (både i tid och pengar) på träningen och försöka komma till Ebba 2 gånger i veckan tills tävlingssäsongen kommer igång.

Min tanke är då att Ebba ska rida det ena passet och jag själv det andra- jag hoppas och tror att detta ska skynda på Archies utbildning lite grann.

Tyvärr kommer jag inte att ha råd med detta upplägg i längden, 4000:–/ månad för enbart träningar är lite väl saftigt tycker jag, men vill som sagt gärna prova ett tag och se vad det ger.

Förra vinterns planerade träning för att höja Archies utbildningsnivå ett snäpp omintetgjordes helt pga fången som han ju fick och när tävlingssäsongen började var vi på ungefär samma nivå som då den föregående säsongen slutade, om inte lite sämre.

Denna vintern hoppas jag som sagt på annat upplägg och förhoppningsvis också andra resultat framöver. Men vi får se vad som händer…..för allt kan ju verkligen hända…på gott och ont…

Två själar- samma tanke (om hästfoder)

En bloggare som jag följer relativt frekvent och som då och då verkligen blixtrar till rejält är ”havrepappa”.

Eftersom hans senaste inlägg mer eller mindre bokstavligen kunde varit skrivet av mig måste jag länka till det:

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm (”Foder till tusen och för tusen” från den 18 januari)

PRECIS detta har jag ju tagit upp flera gånger i min blogg och jag instämmer som sagt i varje ord!

Denna veckan firar vi Soya och så gick det till när vi köpte henne!

”Ful-Soya” :=)! Nu när jag tittar på bilden tycker jag faktiskt inte att hon ser speciellt ful ut men då jag såg bilden första gången gillade jag inte det jag såg. Tänk vad man kan bedra sig…. (och till Soyas försvar så är det den som håller henne som har tryckt ihop hennes kropp i en märklig vinkel).

Idag är det exakt 1 år sedan vi var och hämtade hem vår älskade Soya och på söndag fyller hon 2 år så vi har dubbla anledningar att fira och tänker så klart göra det också!

Jag slås ofta av hur livet inte bara är fullt av de märkligaste sammanträffanden utan också av små, små tillfälligheter som väldigt radikalt kan förändra våra liv. Soyas inträde i min och makens familj är verkligen ett exempel på det sistnämnda och jag kan nästan bli rädd när jag tänker på hur lätt det hade varit att hon inte alls hade blivit just vår hund. Men för att ta det från början:

I december 2008 fick min man den för honom extremt märkliga idén att han tyckte att vi skulle köpa en hund.

Om jag (sedan tidigare ägare till 3 hundar) hade kommit med detta förslag hade det kanske inte varit så konstigt men hur en genuint hund-RÄDD människa kan få för sig att skaffa hund kan man ju verkligen undra :=).

Men maken hade, sin hundrädsla till trots, noterat vilken enorm glädje hans bästa vän hade av sin tax och maken blev sugen på att själv uppleva denna form av gemenskap.

Jag var väl inte alltför svårövertalad efter att ha konstaterat att maken faktiskt hade så pass fria arbetstider att ett hundägarskap hade varit möjligt för oss och sedan påbörjades operation hundletning.

Som alla kvinnor vet är män i sig en lustig ras och min man är inget undantag.
När vi började diskutera vad han ville ha för en hund sa han bland annat glatt ”ROTTWEILER”!!!!

Ehhh….NEJ!!!! Tror inte det va´!!!

Dels gillar jag inte alls denna hunds klumpiga utseende och dels så tror jag knappast att just en rottweiler är en lämplig förstahund för någon som är hundrädd.

Själv ville jag ha den mindre upplagan av greyhound men för att maken ändå skulle få känslan av att han hade fått bestämma så sa jag att han kunde välja mellan en whippet och…en TOY-pudel *GARV*!

Vilken man skulle välja denna lilla ”fis i rymden” om han egentligen ville ha en rottweiler ?

Att jag valde ut just toy-pudeln är för att den faktiskt är den ras bland riktigt små hundar som jag skulle uthärda, dels för att de ser käcka ut och har en lättskött päls (fäller inte) och dels för att de är lättlärda (titta på alla cirkus-hundar) OM maken nu mot förmodan inte skulle gilla whippet.

Men…jag behövde inte oroa mig…jag fick som vanligt som jag ville…kvinnans list övergår mannens förstånd…eller hur är det nu :=)?

Eftersom maken som sagt både var hundrädd och helt saknade erfarenhet av egen hund trodde jag inte att vi skulle reda ut det här med en valp utan vi inriktade oss på att hitta en vuxen, rumsren hund som redan var hyfsat ”fostad”.

På den tiden jag hade greyhound var det tämligen enkelt att få/ köpa en vuxen ”avdankad” hund (en som inte sprang så fort som dess ägare ville) och jag trodde i min enfald att det skulle vara lika lätt att hitta en whippet.

Jag mailade till minst 10 olika whippetuppfödare och lade ut lite krokar på olika hundforum men svaren lös med sin frånvaro.

Eller…. SVAREN lös inte med frånvaron för det var många uppfödare som svarade men däremot var det ingen som hade en vuxen hund att förmedla.

Efter mycket ”om och men” kom jag i kontakt med en kvinna, V, som visade sig ha svärföräldrar som var whippetuppfödare. V var dessutom någon form av ”förmedlare” när det gällde omplaceringar av whippets.

V och jag inledde en mailväxling och jag förklarade vad det var jag och maken sökte och V lovade att hålla utkik.

I samma veva satt jag min vana trogen och kollade på Blockets annonser och såg plötsligt att det var en karl i Stockholms-trakten som hade en svart whippet att sälja.

Annonsen var knapphändig och då jag ringde mannen blev jag inte mycket klokare. Han hade enligt egen uppgift bara haft hunden i typ en vecka och enligt annonsen ville han sälja den pga tidsbrist vilket jag fann mycket anmärkningsvärt eftersom mannen ägde ytterligare 2 hundar. Då inser man väl inte efter 1 vecka att man inte har tid med 3 hundar i stället för 2?

Mannen lovade att maila över bilder på hunden (som ni kanske vid det här laget har förstått var SOYA) och då jag såg bilderna bestämde jag mig slutgiltigt för att inte ”gå vidare” med just denna annons.

Jag var redan sedan tidigare väldigt tveksam till att köra ända upp till Stockholm för att titta på en hund som jag KANSKE skulle köpa och när jag såg hur FUL (!!!) hunden såg ut enligt bilderna så tappade jag intresset.

Jag hann inte mer än lägga annonsen ”till handlingarna” förrän jag fick ett mail från V där hon skrev att en hund som hennes svärföräldrar hade fött upp var till salu på Blocket- samma hund som jag precis avskrivit!!!

Enligt V skulle svärföräldrarna försöka köpa tillbaka hunden då de ansåg annonseringen som oseriös (jag kunde bara instämma) trots att de egentligen inte hade några som helst skyldigheter gentemot denne karl (han hade inte köpt Soya av uppfödarna utan av den person som köpte henne av dom).

V undrade om vi ville komma och titta på Soya om uppfödarna köpte tillbaka henne och eftersom det trots allt var en tredjedel så lång väg till uppfödarna som till Stockholm så beslutade vi oss för att i varje fall åka och TITTA.

Jag har sedan urminnes tider hävdat att det inte finns något som heter ”åka och TITTA på en valp”- alla jag känner har så klart kommit hem med objektet i fråga för vem kan motstå en valp om man går i hundköpartankar?

Med Soya var jag lite mer tveksam eftersom hon dels var vuxen och jag dels var fundersam kring hur min man skulle reagera- han hade faktiskt aldrig sett en whippet IRL :=)!

När vi körde upp bestämde vi att vi skulle ha någon form av ”signal” oss emellan om vi inte var intresserade av hunden men väl på plats tog det inte många minuter innan maken sa orden jag aldrig kommer att glömma:

”Näää…vad säger du gumman…det är väl inget att tveka på…” och resten är som man brukar säga HISTORIA :=)!

PS. Vi kommer nog aldrig att reda ut den egentliga orsaken till att Soya såldes av denne karl efter bara en vecka men i alla fall jag misstänker starkt att hon helt enkelt inte gick ihop med hans 2 övriga hundar varav en var en italiensk vinthund.

Soya hade precis löpt när mannen köpte henne och kanske blev det en massa ”tjafs” mellan Soya och hans andra hundar, antingen pga detta eller bara i största allmänhet.

Mannen försökte först sälja tillbaka hunden till den ursprungliga ägaren med motiveringen att hon hade BITIT HANS BARN (en 5-åring)!!!! men då ursprungsägaren mycket starkt ifrågasatte detta eftersom hon själv har småbarn ”backade” mannen och tog tillbaka det han sagt. Fruktansvärt att ljuga om en sådan sak tycker jag då ju just en sådan lögn kan få mycket allvarliga konsekvenser för en hund.

Jag pratade med den ursprungliga ägaren en kort tid efter vårt köp och hon hade bara det bästa att säga om vår fina hund (som hon sålde pga sjukdom) och allt hon sa stämde med även vår uppfattning om världens bästa Soya :=)!