Månadsarkiv: mars 2010

Skrivet

En sann och rolig hund(greyhound) historia

Jag läste nyligen en så rolig historia på ett vinthundsforum att jag bara måste dela med mig. Det handlar alltså om en greyhound, den stora varianten av whippet skulle man kanske kunna säga lite skämtsamt eller som jag också brukar säga ibland ”whippet är en greyhound i miniatyr”. Då brukar även de mest hund-okunniga förstå vad man menar eftersom de oftast i alla fall sett greyhoundrace på tv/ film.

Läs och skratta:

För en tid sen var jag ute och gick med gammeltiken utan att ha resten av flocken med mig, både hon och jag uppskattar tvåsamheten..tänk att få stanna å snusa där man vill utan att de andra ska stissa ikring..tänk att få ha husse för sig själv och bara lulla på i egen takt…rena himmelriket tycker hon.

Nåja, vi gick förbi en idrottsplats med den gamla sortens löparbanor med mjukt underlag där en högstadieklass tydligen hade friidrott på schemat.

Naturligtvis fångas gammeltikens intresse när hon ser ungdomarna springa..och med all tydlighet börjar hon hänga i kopplet och yla som om man vred om tarmarna på henne.
Detta fick hela idrottsplatsen att stanna och fram kommer deras lärare och förkunnar med hög röst att dessa hundar bara låter och kan inte springa nåt vidare värst.

”Jodå”, förklarar jag, ”detta är en f.d kappGrey och hon kan hon om hon vill”….

”Tror jag inte på” sade läraren sturskt..”på 100m vinner jag lätt om du törs tävla”.

Tilläggas kan att han var i yngre medelåldern och ville väl försöka imponera på klassen sin på något sätt och eftersom gammeltiken inte visade att hon tappat intresset, snarare tvärtom, så antog vi glatt utmaningen utan knot.

Läraren ställde upp sig i blocken och gjorde stor affär av att nu skulle han minsann visa alla att han kunde vinna….

Vi ställde upp brevid, jag kopplade loss tiken och höll henne precis som jag brukar vid handsläppsträning… hon spjärnade emot och såg vid det här laget ut som hon fått rabies…tuggandes fradga och visandes hela garnityret med raggen på högkant å allt.

Starten gick och gammeltiken tog tre kliv och seglade förbi läraren som tydligen tog i med allt vad han hade…behöver jag säga att loppet var avgjort redan innan start!

Nåväl, målgång för tiken som utan att blinka fortsatte varvet runt i raketfart…läraren stöp bokstavligen före mållinjen med ett draget muskelfäste..matchen var liksom slut innan den ens började!

Än idag, över två år sen detta hände, skrattas det åt denna händelse i skolan och läraren har bytt skola för att slippa höra gliringarna…så det kan gå ibland…”högmod går före fall” eller nåt..

Skrivet

Onsdag (och varför jag hatar telefonförsäljare)

Dagen idag blev ur ridsynpunkt i princip en exakt repris av gårdagen bortsett från att vi skrittade en annan runda idag.

Archie var lika pigg som igår och jag tänkte för mig själv att det vore kul om detta höll i sig tills det är dags för nästa dressyrpass i ridhuset.

Även om det mesta annars var sig likt hände något för oss mycket ovanligt (tack och lov):

Under skritturen passerade vi på ganska långt avstånd en damm där några stora fåglar (svanar tror jag men avståndet var för långt för att jag ska kunna säga säkert) flaxade hej vilt med vingarna för att lyfta från vattnet.

Archie, Mr Stencool (NOT) blev fullständigt skräckslagen av denna åsyn/ ljud, stel i hela kroppen och redo att fly i full galopp om jag inte hade lyckats lugna ner honom vilket jag bara förmådde med nöd och näppe.

Mes-Birgitta som är fullständigt ovan vid sådant beteende och dessutom bara hade sitt lilla ponnyhack att klamra sig fast i tyckte det var jätteotäckt kan jag meddela.

No more of that om jag får be, Arch!

Och tror ni inte att min telefon, som i princip är tyst som graven för det mesta, ringer just när jag är i full färd med att försöka övertyga Archie om att inte slänga av mig och skena hem det fortaste han kan!

Jag, som av någon korkad princip alltid svarar i telefon, hur upptagen jag än är med vad det än må vara, valde faktiskt i ren självbevarelsedrift att inte svara denna gången och när jag en stund senare kollade på displayen vem som hade ringt så var det någon telefonförsäljare.

Alltså…nu måste jag göra en utläggning/ avvika från ämnet och även om det nu råkar finnas telefonförsäljare som läser detta säga att är det en yrkeskategori som borde skjutas eller i alla fall mista sina arbeten så är det just telefonförsäljarna!

Avskaffa denna yrkesgrupp omedelbart!

Jag vet inte hur många gånger de avbrutit mig mitt i en ritt (innan jag lyckades lista ut vilka nummer de ringer ifrån för det är faktiskt inte allltid helt lätt- de blir listigare och listigare….) eller i något annat långt viktigare än att lyssna på deras dravel.

En gång blev jag så förbannad att jag bara skrek ”ring aldrig mer hit” (Mogna Birgitta 12 år besvarade detta telefonsamtal).

Nå…när jag nu har fått avreagera mig kanske jag ska fortsätta med det som blogginlägget egentligen ska handla om….

Väl hemma i stallet tog jag itu med något som länge varit eftersatt- Archies hår!

Jag upptäckte igår att jag tydligen låtit manen växa så pass att den påstådda dressyrhästen mer såg ut som en luffare och så kunde vi ju inte ha det.

Eftersom Archie har en hårväxt som vilken flintis-benägen karl som helst hade avundats honom fick jag bokstavligen slita av vad som kändes som halva manen innan den prydliga looken var återställd.

Nu lite högintressanta bilder som jag tog igår och idag:


Så här mycket har det töat i mina trakter. Grusvägarna är härligt sviktande att rida på just nu!


Närbild på Archies slitna hack och lilla Mimmi som sitter och väntar på att jag ska fotografera färdigt.


Häst med världens längsta ben (kolla skuggan)?

”Cat-fight” mellan 2 mörkhåriga tjejer? Näää….delar av Archies mega-man!

Skrivet

Livsfarlig bilförare!

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=343638

Usch…man blir ju rent ”mörkrädd” när man läser om sådant här.

Sedan vet man inte alla omständigheter i historien men jag anser att INGET eventuellt ”dåligt beteende” från flickornas sida rättfärdigar att man utsätter dom och deras hästar för livsfara!

Det kunde ha slutat hur illa som helst; i värsta fall med att flickorna faktiskt ramlade av och DOG och hur skulle den gamla skitgubben ha förklarat DET?

Tyvärr lär han väl inte få något kännbart straff, det är min erfarenhet av det svenska rättssystemet och dessutom är han 78 år gammal. Det kommer väl att skyllas på både senilitet och annat sade hon luttrat….

Och även om man som 78 åring SKULLE hamna i fängelse så är det säkert inte så stor skillnad mot hur man lever i frihet sade hon elakt och fördomsfullt….

(Jo…jag VET att det finns massor av superaktiva pensionärer men ändå….).

Skrivet

Speciella annonser, del 34

http://www.blocket.se/malmo/Kaninungar_25998967.htm?ca=23_11&w=1

En lite speciell historia tycker jag som känner annonsören:

En av mina arbetskamrater har 2 kaniner (obs! båda honor) i bur i garaget.

Kaninerna har också en täckt rasthage utomhus och från denna lyckades den ena kaninen smita ut i någon timme innan den infångades.

Vad hände sedan….

Jo…en dag när arbetskamraten skulle titta till kaninerna var de plötsligt inte 2 längre utan 5!

Kaninhonan som smitit ut hade fått 3 ungar med någon vildkanin som hon måste ha träffat under sina timmar i frihet!

Man förstår verkligen hur uttrycket ”föröka sig som kaniner” har uppstått i alla fall!

Skrivet

Om hundmat (med tillbakablickar)


Frolic som ni ser på bilden ovan marknadsförs som hundfoder. Redan då jag köpte min första hund för över 20 år sedan fanns detta ”foder” som alla som JAG kände gav som hundgodis och inte ”ren mat”. Jag undrar fortfarande vem som fodrar enbart med Frolic? Kanske någon med en liten kräsen knähund?

Som jag berättat om i ett inlägg för några månader sedan så serveras Soya numera ibland kebab-kött i stället för sitt sedvanliga torrfoder, detta då en väns make har en pizzeria :=)!

Jag förstår absolut de som bara ger en sorts foder till sin hund år ut och år in, man vet ju då tex exakt vilka näringsämnen hunden får i sig men risken med ett sådant ätande är att hunden blir dålig i magen så fort den får något som matsmältningssystemet inte är van vid.

Och i alla fall min hund lyckas ofta snappa åt sig all möjlig (bokstavlig) skit, både i stallet och när vi är ute och går/ rider.

Hästbajs, hästhorn efter ett hovslagarbesök, kadaver av olika slag, saker som folk slängt ut från sina bilar/ när de har varit ute och gått- det mesta riskerar att hamna i Soyas gap om jag inte håller stenkoll på henne och det har jag ärligt talat varken lust eller möjlighet till.

”Lite skit rensar magen” är min devis och Soya blir tack och lov nästan aldrig kass i buken av det hon stoppar i sig.

Kebab-köttet från pizzerian ger vi som lite extra-foder, liksom de (hutlöst dyra) skinkpaket som maken inte kan låta bli att stoppa ner i kundvagnen vare gång han handlar.

Och om vi lagar mat kan det hända att Soya får lite rå eller tillagad köttfärs, kokt ris och/ eller pasta osv.

Sedan har Soya en egenskap som jag gärna skulle vilja ha: hon äter bara om hon är hungrig, inte för att det ”råkar” stå något gott framme. Är hon mätt så är hon och då är hon helt ointresserad av sådant som hon annars kastar sig över så hon gör definitivt inte som hennes ägare, äter ”för att det är gott” eller ”tills påsen är tom” :=).

Jag skulle idag inte ”våga” (läs: vilja) basera alla min hunds kost på ”människomat” men det fanns en tid då jag gjorde detta, mycket för att det både var gratis, praktiskt och dessutom gott för hundarna.

När jag hade mina första hundar Ketty (schäfertiken) och Sladden (greyhound-hannen) läste jag till socionom och levde på studiemedel.

För att dryga ut kassan (och gudarna ska veta att det behövdes för jag hade även köpt min första häst på den tiden och ville både träna och tävla) arbetade jag extra i en liten restaurang som serverade dagens och lite andra smårätter inne på Jägersros stallbacke.

Jag minns inte vem som kläckte idén; restaurangägarna eller jag själv, men vi kom snabbt underfund med att det kändes väldigt onödigt att slänga överbliven mat när jag hade hundar som mer än gärna åt denna- mycket hellre än vilket torrfoder som helst.

Så det föll sig inte bättre än att mina hundar under väldigt lång tid åt långt ”finare” mat än fattig-studenten Birgitta för jag hade minsann inte råd att unna mig så fina rätter som de oftast åt.

Det var alla möjliga köttgrytor, biffar osv med sås, ris och potatis och hundarna älskade det. Det var nästan så att jag tittade avundsjukt i deras skålar ibland :=)!

Idag hade jag som sagt inte velat att Soya enbart åt denna typ av mat då det hur det än är känns bättre att merparten av hennes foder utgörs av sådant som är framtaget för just hennes typ av hund (en som gör av med mycket energi :=)) men å andra sidan så har sällskapshundar i alla århundraden levt på rester från människans bord så egentligen är det nog mer vi moderna människor som pjoskar lite väl mycket med våra skyddslingar, så även undertecknad :=).

Skrivet

Tisdag

Gick från jobbet vid 15.30 idag och då äntligen sken den sol som hade utlovats i gårdagens prognos. Dessförinnan var det både isande kallt och en massa snö som virvlade runt så jag var verkligen nöjd över väderförbättringen.

Åkte hem och hämtade Soya, tog in Arch och Bröta från hagen och prick en timme efter att jag stämplat ut satt jag till häst.

Hade ju sedan innan bestämt mig för att byta ut tisdagarnas sedvanliga dressyrträning mot en skritt-tur i naturen och så fick det bli.

Nu är det riktigt ljust till i alla fall halv sex- sex på kvällen och det underlättar massor om man som jag jobbar dagtid men vill hinna rida ut innan mörkret faller.

Det var jätteskönt att rasta även Soya samtidigt som hästen för i ärlighetens namn är jag inte sååå pigg på att vandra omkring i leran för egen del, i alla fall inte efter en lång arbetsdag och så någon timme i stallet på det.

Tog några o-proffsiga kort bara för att visa hur mycket det töat den sista tiden men dom får jag visa imorgon (snabbskriver detta från min I-phone och nu skriker både maten och soffan efter mig).

Skrivet

Glad över en räkning!

Som ni kanske minns tipsade jag er för några veckor sedan om var man kunde göra service på sitt släp både billigt och med gott bemötande.

Detta var första gången jag anlitade detta företag och när jag ringde dit fick jag en prisuppgift på att servicen av släpet skulle kosta ca 625 kronor. Om det skulle tillkomma oväntade kostnader skulle jag bli uppringd i förväg.

När jag lämnade släpet fick jag veta att räkning skulle skickas (inte mig emot att skjuta upp betalningen några veckor- januari brukar vara en ”tung” månad med massor av räkningar) och för några dagar sedan fick jag den.

Jag kunde positivt överraskad konstatera att räkningen var på 590:–, dvs något lägre än vad som överenskommits. Nu är ju inte en besparing på ca 35:– något att yvas över vad gäller just beloppet men I SAK blev jag mycket nöjd.

För hur ofta är det så att ett sagt pris visar sig bli just detta och inte högre?

Enligt min erfarenhet inte särskilt ofta.

Snarare brukar vad det än må vara (bil/husreparation, veterinärbesök, you name it) alltid bli dyrare än vad man räknat med eller vad som utlovats; det har i alla fall jag råkat ut för massor av gånger.

En arbetskamrat gjorde nyligen några reparationer i sitt nyinköpta hus och frågade elektrikern vad det skulle kosta. Hon fick ett pris på mellan 15.000 och 20.000:–, när räkningen kom var den på 52.000:– UTAN att hon förvarnats om detta tidigare!!!!!

Själv minns jag en gång då min bil inte gick igenom besiktningen pga någon ”skitsak” och besiktingskillen tröstade mig med att felet skulle kosta ”några hundralappar” att åtgärda.

Räkningen slutade på 5000:– och det var bara att betala och GRÅTA! Detta var många år sedan och på den tiden var 5000:– för mig ungefär som 20.000:– hade varit idag, dvs inga pengar jag bara kunde fiska upp ur plånboken utan att blinka.

Så ibland blir man glad över en pyttesak som 35 ”intjänade” kronor, det kanske ni förstår :=)!