LC-provet i Sjöbo i lördags! (låååångt hundinlägg)

Ja, lite om helgens tävling för Soyas del har jag redan avhandlat i tidigare blogginlägg och ni som är riktigt LC-intresserade har säkert läst både resultat och reflektioner på andras bloggar men jag ville ändå plita ner mina intryck av dagen, berätta om lite lustigheter och sammanträffanden osv.

Resultatmässigt kan jag inte skryta med några sensationer för Soyas del så vida man inte anser att det är en sensation att komma bland de sista (!!!) i tävlingen (vilket jag helt skyller på att det är en bedömningssport då Soya konditionsmässigt och uthållighetsmässigt står sig mot vilken hund som helst enligt mig i alla fall).

Lika dåligt som det gick för Soya lika bra gick det för hennes kompisar helbröderna Kenzo (Sommarhagens Singin´ in the Rain) och Higgins (Sommarhagens Footloose) som blev 2:a respektive 4:a.
Superkul för uppfödaren Maria Groth vars Java är min favvohund all times utseendemässigt och för Bengt och Mikael, de supertrevliga och ambitiösa hundägarna.

Om vi från resultaten går över till mina berömda ”märkliga sammanträffanden- del 867” så inleddes tävlingsdagen med att jag stannade på Statoil i Staffanstorp för att handla lite mat och dryck.

Vem möter jag genast om inte ett par som jag träffat på flera träningar- de har en enorm varghund som jag fascineras av (hans munkorg ser ut som en stor fruktkorg och Soya hade nog nästan kunnat få plats i den om hon kringlade ihop sig tillräckligt).

Paret bor inte alls i Staffanstorp och var inte ens på väg till tävlingen utan hade bara ”vägarna förbi” så nog var det konstigt att vi stötte ihop?

Om vi sedan ska gå över på ”märkliga sammanträffanden del 868” så behövde jag inte vänta så länge på att detta skulle dyka upp- det hände närmare bestämt inför Soyas första lopp.

Det visade sig nämligen att Soya skulle springa mot en tik vars ägarinna dels var en bloggläsare (mycket trevligt för egot) och framför allt så visste hon utmärkt väl vem Soya var! Och hur kunde hon veta det? Jo….bland annat för att hon var den som såg Soya utannonserad på Blocket i januari förra året och hörde av sig till hennes uppfödare för att göra dom uppmärksamma på detta.

Som den minnesgode bloggläsaren kommer ihåg blev det ju så att uppfödarna köpte tillbaka Soya av Blocket-annonsören (OBS! Inte den person som de själva hade sålt Soya till ursprungligen) och sedan fick vi köpa henne av uppfödarna (vårt bästa köp någonsin!!!).

Ja, detta om märkliga sammanträffanden….

Här har jag fotograferat lilla Mimmi (Soya alltså) efter hennes första lopp och tänk vad skenet kan bedra!

Om man bara tittar på bilden kan man tro att detta är en lugn och sansad tävlingshund men det vill jag verkligen inte påstå att hon är!

Innan loppet höll hon på med sina sedvanliga cirkuskonster- hoppade, skällde, drog i kopplet som en dåre osv och efter loppet- ja….det är en historia för sig!

En liten stund efter att Soya hade sprungit sitt första lopp ville jag visa en annan whippetägare den ”pyjamas” (overallen med ben som ni redan har fått se bild på- den mörblå med stjärnor) jag låtit sy upp åt Soya.

Vi gick bort till min bil- jag satte in Soya i buren men fällde inte ner bagageluckan på bilen.

Just som jag ska förevisa pyjamasen ser jag hur Soya vräker sig mot buren- hur dörren flyger upp och hur hon flyger iväg mot tävlingsplatsen där lopp pågår för fullt.

Det ska sägas att min bil var parkerad flera hundra meter från banan, att bilens bagageutrymme var vänt bort från banan osv men det spelade ingen roll- Soya visste var hon skulle och mitt VRÅL ”SOYA!!!!!!!!!!” fick henne bara att stanna till en tusendels sekund innan hon ”gav mig fingret” och stack iväg som en oljad blixt, fortfarande med tävlingstäcke och sele på sig men utan munkorgen.

Jag kan lova er att Usain Bolt hade dött av avund om han hade sett mitt lopp mot tävlingsbanan för medan han springer i utrustning väl lämpad för ändamålet rusade jag fram i världsrekordfart iförd ridskor, jeans med långkalsonger under och en tjock dunjacka!

Men vare sig jag hade slagit hastighetsrekord eller inte kunde jag (så klart) inte springa ikapp en hund som springer i ca 50 kilometer i timmen (den hastigheten räknade en annan whippetägare ut) utan Soya sprang rakt in i ett pågående lopp som fick brytas.

Ni kan ju bara tänka er hur otroligt dum jag kände mig och min enda tröst är att de hundar som sprang i alla fall hade hunnit bli tillräckligt bedömda för att loppet skulle slippa köras om. Dessutom fick den ena hunden (Källornas Ernst) den omgångens högsta poäng av alla whippets så det kan ju knappast ha varit till hans nackdel att han plötsligt fick ett rödtäckat monster i hälarna.

Men oavsett vilket så var det som sagt väldigt obehagligt och med facit i hand kunde det ju också ha inträffat en rejäl olycka med min lösa hund.

Det som kändes som en stor tröst var att jag fick ett mycket fint bemötande av tävlingsledaren (?) Per Nordahl som snabbt plockade fram regelböcker osv för att ta reda på om jag skulle behöva betala böter vilket en arg funktionär skrek till mig var straffet för Soyas (och mitt givetvis) ”brott”.

Nu visade det sig att det inte var förenat med något straff att ens hund rusar in under någon annans pågående lopp, konstigt i och för sig kan jag tycka (jag hade förväntat mig en uteslutning ur tävlingen) men om nu reglerna är så så är det bara för mig att ödmjukt tacka och verkligen se till att aldrig någonsin mer råka tappa min hund- inget man vill bli ihågkommen för eller stoltsera med!

Och otroligt nog…åter igen ett…ska vi kalla det sammaträffande….så hade jag 10 minuter innan Soyas rymning kommenterat Soyas färg på följande vis till en annat whippetägare:

”Ja…det är ju lite speciellt med en svart hund. Det finns ju nästan bara Soya så det kan bli svårt att mörka (observera ordvitsen) om hon skulle råka gör sig skyldig till något. Alla vet ju vem hon är….”

Nu är det ju varken första eller sista gången sådant här inträffar; förra året tog sig en hund ut genom en glipa i fönstret på den bil där den låg så vissa hundars driv efter ”luren” är verkligen enorm men det ursäktar ju ändå inte mitt eget slarv i lördags.

Nåja, nog ordat om detta men ett litet råd till den arga funktionären kan jag i all välmening dock kosta på mig även om jag då tog illa vid mig :

Tänk på din position som just funktionär och ha dessutom regelverket klart för dig innan du skäller ut någon som redan kände sig chockad och ledsen över det inträffade!

Ni som vet min inställning till whippetars färger förstår säkert varför jag tagit kort på just denna hund: jag gillar de fläckiga (eller vad de nu kallas på ”hundspråk”- vi hästfolk kallar sådana här hästar för SKÄCKAR ) mycket!

Hittade även en ny färg-favorit i lördags- det var en form av brun färg på hundarna som jag som hästmänniska skulle säga går åt det STICKELHÅRIGA men hundfolket har ju säkert en helt annan benämning av denna färg. Bengt Held- du har en brun hund åt detta hållet (och har dessutom avslöjat att du är en bloggläsare, ha ha)- kanske du kan svara på vad färgen heter? Eller så heter den helt enkelt BRUN :=)?

Såg också några vackra grå hundar (som jag TROR benämns BLÅ) och framför allt italienarna är ofta utrustade med väldigt vackra färger.

Jag är, som jag redan nämnt tidigare, oerhört förtjust i dessa ”popcorn” (som en whippet-vän benämner dom) och onekligen ser de (italienarna) ofta ut just som popcorn som poppar upp ur en överfull kastrull.

Jag misstänker att jag för egen del hade haft svårt att uthärda denna ettrighet i längden (och dessutom skulle jag nog inte våga rida med en italienare och ha den så mycket i stallet) men i små doser tycker jag att de är väldigt gulliga med den mest käcka uppsyn man kan tänka sig.

På tal om färger och utseende sa jag till en annan whippetägare att jag faktiskt tycker att ”man” (dvs jag) ser fler italienare som jag tycker är vackra än dito whippets, nästan ALLA italienare är söta medan jag inte kan säga detsamma om whippetarna faktiskt :=)!

Här ser man sinnebilden av vinthundens temperament INOMHUS fast dessa hundar befinner sig otroligt nog bara en liten bit från en av tävlingsbanorna.

Båda dogsen låg på detta vis ”hur länge som helst” och jag var väldigt förundrad måste jag säga.

Nu vet jag inte om de även tävlade och hur starkt driv DE hade men jag måste verkligen beundra deras förmåga att slappna av.

Så är ju Soya också hemma men på tävling är det som ni har förstått andra bullar….

Detta får mig åter att fnissa åt de (okunniga) som tror/ tycker att man TVINGAR en vinthund att springa/ tävla.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att i alla fall whippets i valet mellan att ligga och sova i trädgården och jaga ”luren” hade valt det sistnämnda till ENORM skillnad från hästar som jag lika tvärsäkert påstår utan undantag hade valt att sova i boxen framför att hoppa hinder eller ”gå krumelurer” på en dressyrbana!