Härom dagen läste jag en diskussion på nätet som handlade om att vissa fegisar väljer att avsluta sina förhållanden via sms!
Detta handlar om i alla fall till synes vuxna människor, alltså inga ”fjortisar” som ”frågat chans” och sedan ångrar sig efter några dagar. I alla fall jag baxnar!
Jag har även innan detta ämne kom upp på nätet förstått att både internet och sms-funktionen på folks mobiler ger oanade möjligheter för de som i vanliga fall är tysta som möss att plötsligt, och gärna under anonymitetens skyddande täcke häva ur sig precis vad som helst.
Otaliga bloggar har stängt ner för att ägaren till slut inte orkat med diverse påhopp, grundade eller ogrundade från ibland vilt främmande människor och även på diskussionsforum har man ibland fått radera trådar/ stänga av användare för att personangreppen antagit alltför stora proportioner.
Man kan också, som både vuxen och barn bli mordhotad eller få andra obehagliga budskap via sms…ja, listan kan göras oändlig.
I samband med att jag tar upp mobiler och internet som möjlighet att anonymt avreagera sig på allt och alla måste jag också nämna ett annat intressant fenomen som jag läste om på ett hästforum; nämligen den ”allmänna anslagstavlan” som finns i många stall.
Denna är också en möjlighet att gömma sig bakom det skrivna ordet och med diverse pekpinnar försöka sätta sina stallkamrater på plats.
I mitt förra stall klarade vi oss utmärkt utan detta kommunikationsmedel i ”evigheternas evighet” och även sedan en anslagstavla kom upp har den förblivit relativt ”oskriven på” så vida inget har ändrats under det halvår jag varit borta.
De gånger någon (ofta en så kallad ordningspolis) ville meddela något på tavlan handlade det ofta om sådant som man som inackorderad lika gärna (läs:hellre) kunde ha sagt till personalen ”face to face” i stället för att gömma sig bakom en penna.
Även i mitt nya stall har jag sett tendenser till att försöka uppfostra vuxna människor och detta säger jag bestämt STOPP till.
Jag har ett i perioder tämligen psykiskt påfrestande arbete och vill inte mötas av pekpinnar det första jag ser när jag kommer till min viloplats– stallet.
Ibland när ”meddelanden på anslagstavlan” har diskuterats framförs åsikten att man skriver där för att man inte vet när man ska träffa alla/ någon nästa gång och att det är därför man väljer att skriva men detta argument köper jag inte för en sekund.
Idag har minsta fjortis en mobil och vill man något men är för snål för att ringa kan man skicka ett sms.
Jag är av den bestämda uppfattningen att kritik till enskilda inte ska meddelas på en allmän tavla, exempelvis ”Birgitta- vi vill inte att din hund bajsar i foderkammaren” (fiktivt exempel- detta har aldrig hänt :=)) utan tycker man att någon gör något som stör en så kan detta meddelas på annat vis.
Inte heller finns det någon anledning att direkt rusa fram och skriva på tavlan så fort någon har glömt att sopa efter sig eller låsa sadelkammaren, jag är övertygad om att ingen gör detta med ”vett och vilja” och tänker ”ha ha…jag ska minsann skita i att låsa…hoppas någon går in och snor alla våra grejer”. Det är mänskligt att fela….eller?
Nej, alla gör säkert så gott de kan och det är först när man ser ett ständigt upprepat mönster som man kan skriva en liten vädjan på tavlan tycker jag.
Att däremot sprida lite glädje omkring sig på allmänna platser ser jag bara som trevligt och exempelvis ett meddelande som ”idag får ni ge Archie en extra morot när ni fodrar för han tog sin 54:e placering i LA igår” (Birgitta drömmer…..)kan väl aldrig vara fel :=)?
