Veckan som gått

Den gångna veckan har bjudit på mycket sol men det är fortfarande väldigt kallt på morgnarna och jag misstänker att det till och med har varit någon enstaka minusgrad vissa av nätterna.

Svårt att veta hur man ska klä både sig själv och hästen tycker frusna jag som flera dagar förbannat att jag lagt undan termobyxorna.

Jag har ett värme-element på mitt tjänsterum som fortfarande surrar varje morgon; det behövs för att tina upp min ofta stelfrusna kropp efter morgonrutinerna i stallet.

Archies vintertäcken är nerpackade sedan veckor tillbaka men det får nog dröja ytterligare ett tag innan han får ”strippa” helt.

I veckan lärde jag en stallkamrat att tömköra och även om hon inte verkar fatta det så är både hon och hästen jätteduktiga vilket jag sagt flera gånger men det verkar inte riktigt gå in :=) (HEJA MY!!!!).

Jag har i många år förespråkat att man tömkör eller i vart fall longerar sin häst inspänd i stället för att bara låta den springa omkring med huvudet rakt upp i vädret och tycker själv att just tömkörning är ett utmärkt komplement till ridning.

Helgen blev både tränings och tävlingsfri, jag skulle egentligen åkt till hundkappbanan i Landskrona med Soya igår men de hade ingen som skötte harmaskinen så träningen blev inställd.

Jag kunde som så ofta konstatera hur otroligt mycket man hinner med på en helg utan ”commitments” gällande djuren och jag fick mycket gjort.

Även de helger jag inte själv tävlar brukar jag roa mig med att kolla hur det har gått för mina dressyrtävlande vänner runt om i Sverige och jag har sedan säsongen inleddes för i år kunnat konstatera i alla fall en sak: DRESSYR ÄR SVÅRT :=)!

Jag har sedan barnsben ställt oerhört höga krav på mig själv och gick exempelvis ut både grundskola och gymnasium med högsta betyg utan minsta påverkan, eller hjälp för den delen, från mina föräldrar.

När jag tävlar vill jag inte agera ”klassutfyllnad” och även om det ibland är roligt bara att ha gjort en ritt som man är nöjd med så är det ju egentligen placeringar jag är ”ute efter” när jag tävlar.

När dessa uteblir är det lätt att bli deppig och undra vad det är för fel på en själv, hästen eller oss som ekipage men när jag läser resultat från gångna tävlingar inser jag som sagt att det i så fall inte bara är ”fel på” mig och Arch utan på många andra som i alla fall jag tycker har jättefina hästar, tränar ambitiöst osv.

Jag känner nog bara en person, ”proffsen” oinräknade (en mycket god vän) som i princip alltid är placerad på tävling, alla andra rider med skriftande resultat, är oplacerade ibland, placerade ibland, rider på 60 % trots som sagt superfin häst osv.

Och vi har också alla våra olika kors att bära…

Medan jag ibland kan sakna tillräcklig ”elektricitet” hos Archie har jag (bara för att ta ett exempel av många) en vän med en jättefin och framåt häst som däremot kan få för sig att reklamskyltar eller annat inne på en dressyrbana ”äter hästar” (läs: hästen blir mer eller mindre okontaktbar), något som Archie inte ens som 4 åring skulle drömma om att reagera på.

Nej, dressyr är banne mig inte lätt….