Söndag- hund och häst för hela slanten

Idag har jag bara ägnat mig åt mina djur- först hunden och sedan hästen.

Soya fick åka till hundkappbanan i Landskrona vilket hon uppskattade lika mycket som vanligt. Hon började gnälla redan när vi svängde in på den sista vägen mot banan och sedan rastade hon stämbanden rejält.

”Är hon så hemma också” frågade en (säkert trumhinneskadad) åskådare efter att Soya hade gapat en bra stund och det kunde jag tack och lov förneka. Hade hon varit skällig och gnällig annat än på dylika event hade jag blivit galen!

Idag sprang Soya med 3 gamla bekanta, Kenzo (som vann loppet överlägset), Loke och Lisa som Soya, den dumma hunden var på i slutet av loppet.

Tyvärr är båda två ”sniglar” (Lisas ägares benämning på våra icke-snabbspringare) för hade i alla fall Lisa varit snabbare hade Soya inte KUNNAT ge sig på henne vare sig hon ville eller inte.

Detta mycket oönskade beteende uppvisade Soya även för ganska exakt 1 år sedan vid ETT enda tillfälle och då någon dag innan löp.

Jag får bara hoppas att också dagens beteende visar sig bero på ett löp i antågande för annars är det nog bye-bye med en hundkapp-karriär. Vem vill ens träna med en hund som stör loppet och någon licens kommer hon ju inte att få.

Nu är inte just hundkapptävlande någon prio i mitt liv så ”worse case scenario” får väl i så fall bli att hon tränar ensam och inte tävlar alls. För ROLIGT tycker hon onekligen att det är.

Efter träningen var vi några stycken som åkte och släppte hundarna i några stora inhägnade fårhagar utmed havet vid Barsebäck och det fick räcka som motion för Soya som jag redan innan dess hade bestämt INTE skulle få följa med på dagens uteritt.

Jag hade bestämt med Lina att vi skulle träffas i det stall där hon är medryttare på en häst och att vi därefter skulle rida ut på en gemensam långtur i Bokskogen.

Eftersom jag inte kan garantera 100% koll på Soya från hästryggen i främmande miljöer vågade jag inte ta med henne och det var verkligen tur att hon fick stanna hemma.

Vid 2 tillfällen dök rådjur upp ”från ingenstans” och det är tveksamt om jag hade kunnat stoppa Soya från att springa efter.

Vad gäller Archie var han lika stencool och pålitlig som alltid och jag tänkte flera gånger hur perfekt det är att ha en sådan häst.

Bara att stoppa häst, hack och sadel i släpet, åka var som helst och rida utan minsta tvekan eller bekymmer.

Efter 2 timmars ritt lastade jag igen och körde den korta biten hem (tog 10 minuter att köra), väldigt smidigt.

Även om jag inte är någon uteridningsälskare ska jag försöka skärpa mig och komma iväg lite oftare- omväxling förnöjer och våra egna uteridningsmöjligheter är, mot vad jag är van vid, tämligen begränsade.