Veckan som gått

Under den gångna veckan har det mestadels varit vackert och soligt väder- men kallt!

I går morse tex var det + 1 grad på morgonen och hela bilen var täckt av frost medan det på eftermiddagen var uppåt 16 grader och väldigt soligt, vindstilla och behagligt.

Jag börjar känna mig snuvad på våren- det är ju snart sommar herregud! Och våren är egentligen min favoritårstid bara för att man då fortfarande har den härliga sommaren att se fram emot- dock har man sol och relativ värme medan man väntar; fast inte i år då som sagt:=(.

Archie ser, som jag redan nämnt, riktigt fin ut nu efter att i flera månader ha haft en för honom ovanligt trist päls.

Jag försöker rannsaka mig själv och fundera på om jag på något sätt är skuld till detta men jag kan inte komma på något som jag gjort annorlunda i vintras mot tidigare år.

Archie äter ju b-vitamin året runt sedan flera år tillbaka, han har fått proteintillskott i vinter och hans utrustning har inte ändrats men ändå har han haft fula nästan hårlösa fläckar på bog, bringa och under sadeln och det är jag inte van vid.

Träningsmässigt går det mesta sin gilla gång, vi var hos Ebba 2 gånger och jag vill gärna fortsätta med denna intensitet så länge det går (läs: så jag tycker att det är värt det ekonomiskt).

Jag berättade häromveckan att min man hade köpt en ny cykel åt mig; han tyckte väl synd om mig som har trampat runt på svärfars över 20 år gamla cykel i ur och skur och som inte riktigt passar mig.

Så här ser min fina cykel ut och jag har varit ute på flera rundor med Soya i veckan:

I helgen tog jag några tag i trädgården- ett nödvändigt ”ont” snarare än en hobby för både maken och mig- men vill man ha det snyggt omkring sig så måste man sköta vissa saker.

Soyas sätt att sköta trädgården- gräva i rabatter och göra hål i gräsmattan uppskattas inte så jag var glad att hon valde att fördriva tiden med att sola tillsammans med sitt lager av leksaker (läs: diverse hästskydd hon drar med sig hem från våra promenader).

Söndagen blev intensiv och började med att Soya och jag åkte till hundkappbanan i Landskrona.

På grund av den svartas enorma och konstanta upphetsning gick det inte att ta ett enda vettigt kort på henne, det var knappt att hon kunde stå stilla en sekund.

Efter hundrastning var det dags för dito med hästen och vi var ute på en 2 timmars ritt med Archies ”gamla” (läs: 18 år unga) hästskötare Lina.

Archie skötte sig perfekt även om det fanns hur mycket som helst attt titta på i de för honom nya omgivningarna men i dom lägena är han alltid en klippa. Jag behöver aldrig fundera på ”hur det ska gå” utan det är bara att rida :=).

Eftersom Archie dessutom lever enligt ”som man känner sig själv känner man andra” och eftersom han är otroligt snäll så förutsätter han att alla andra hästar också är lika snälla.

Lustigt att Décima levde enligt helt motsatt devis: ”hästar är farliga om inte motsatsen bevisas och det gör den sällan”.

Bokskogen är otroligt vacker, framför allt på våren men tyvärr lyckades jag inte riktigt fånga detta på bild.