Efter mitt bitska inlägg nyligen kommer ”snäll-Birgitta” krypande till korset och kan konstatera att det för oss hästmänniskor faktiskt finns en hel del att vara tacksamma över (men som vi säkert många gånger tar för givet):

– Att det finns ideella krafter som kan/vill/ orkar ställa upp på sin lediga tid så att vi som vill tävla kan göra detta.

– Att det finns så många hobbyuppfödare som avlar fram häst efter häst trots att det i slutändan i 9 fall av 10 är en förlustaffär.

– Att det finns stallägare som i princip jobbar gratis för att vi ska kunna ha råd med vår stallhyra.

– Att det finns hästfolk som bygger hur fina ridhus som helst och för flera miljoner som de sedan låter andra disponera för en billig peng.

– Att det i Sverige finns ett försäkringssystem som gör att vi som djurägare bara behöver betala en bråkdel av den faktiska veterinärkostnaden.

-Att vi i Sverige har allemansrätten som gör att vi trots allt kan rida tämligen fritt i naturen.

Håller ni med eller är ni av en avvikande åsikt?

Fler saker som ni spontant kommer på?

Det var igår som jag läste Havrepappans blogg:

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/86558.htm#comments

där han ondgör sig över att dressyrdomare ibland/ ofta dömer oerhört olika, dvs 3 domare kan sätta helt olika poäng på ett och samma ekipage under en och samma ritt.

En av kommentarerna som Havre-daddy fick löd då:

”Vi dressyrtanter får vara glada att det finns domare som vill ägna sina lediga dagar åt att titta på våra ritter. Kan inte var speciellt kul att se 40 halv dåliga ekipage rida samma program. Vi ska nog inte klaga på dem :-)”.

Även om inlägget (kanske?) var skämtsamt skrivet så påminde det mig ändå om att många verkar resonera i termerna att ”det man ska vara tacksam över får man inte samtidigt kritisera/ ha synpunkter på”.

Och det är detta jag inte köper!

Nu sticker jag kanske ut hakan lite med rubrikens fråga men jag undrar verkligen!

Ibland när exempelvis dressyr- eller hopptävlande (lure-coursing med för den delen) diskuteras och det framförs kritik av olika slag mot tävlingen så finns det alltid de som i stället för att försöka ta till sig kritiken (om den är befogad) direkt kontrar med:

”ni/ vi får i alla fall vara tacksamma över att det finns folk som vill arbeta obetalt på sin fritid med att vara funktionärer så att ni/ vi som tävlar kan göra detta”.

Och det är här min fråga kommer: måste vi vara tacksamma och i så fall varför?

Jag skulle också kunna kontra lika dumt och svara:

”ni funktionärer får vara tacksamma över att det finns folk som vill tävla så att ni har något att göra på er fritid”.

För i min värld så funkar det inte så att jag för en sekund tror att någon funktionär är just funktionär för att göra mig eller mina medtävlare nöjda medan man själv egentligen önskade att man var någon annanstans. Sådant kallas korkad eller martyr (och då får man banne mig skylla sig själv).

Nej, jag måste förutsätta att man är funktionär för att man själv vill detta, att det ger en själv något.

Så jag tänker inte gå omkring och vara tacksam och aldrig säga ett pip om jag tycker att något kunde förbättras eller rent av fungerar dåligt- säger man aldrig något finns det inte heller möjlighet till förändring.