Att alltid och i alla lägen kunna nås och vara tillgänglig ses som ett gissel och en stressande tidstjuv av många men än så länge ser jag fler för än nackdelar med exempelvis internets och mobiltelefonernas utveckling. För visst är det fantastiskt vilken information man kan få fram på vilken tid av dygnet som helst och om precis vad som helst?

Jag minns att jag för kanske 1 år sedan raljerade kring att man kunde blogga mer eller mindre direkt efter avslutad titt och nu är vi i princip där.

Jag kommer för egen del aldrig att köpa en vanlig mobiltelefon igen (har ju en I-phone nu) och att kunna gå in på nätet ”var som helst” tycker jag är helt outstanding.

Har ni förresten provat att kolla på olika tävlingsresultat on-line?

Flera klubbar har börjat med detta och jag kan inte annat än välkomna det mycket.

När Ebba tävlade för ett tag sedan följde jag tävlingen från min I-phone och samma sak gjorde jag även då jag själv hade tävlat i söndags.

Eftersom jag visste att jag inte hade minsta chans till placering och dessutom behövde komma hem och vila stannade jag inte kvar en minut mer än nödvändigt men det var ändå kul att se vilka poäng ens konkurrenter fick under tiden som tävlingen pågick!

Enda nackdelen med så snabb resultatredovisning kan väl bli att de klubbar som fortfarande tar flera dagar på sig att publicera resultat blir utskällda men det får väl i så fall bli deras problem?

Härom dagen läste jag en diskussion på nätet som handlade om att vissa fegisar väljer att avsluta sina förhållanden via sms!

Detta handlar om i alla fall till synes vuxna människor, alltså inga ”fjortisar” som ”frågat chans” och sedan ångrar sig efter några dagar. I alla fall jag baxnar!

Jag har även innan detta ämne kom upp på nätet förstått att både internet och sms-funktionen på folks mobiler ger oanade möjligheter för de som i vanliga fall är tysta som möss att plötsligt, och gärna under anonymitetens skyddande täcke häva ur sig precis vad som helst.

Otaliga bloggar har stängt ner för att ägaren till slut inte orkat med diverse påhopp, grundade eller ogrundade från ibland vilt främmande människor och även på diskussionsforum har man ibland fått radera trådar/ stänga av användare för att personangreppen antagit alltför stora proportioner.

Man kan också, som både vuxen och barn bli mordhotad eller få andra obehagliga budskap via sms…ja, listan kan göras oändlig.

I samband med att jag tar upp mobiler och internet som möjlighet att anonymt avreagera sig på allt och alla måste jag också nämna ett annat intressant fenomen som jag läste om på ett hästforum; nämligen den ”allmänna anslagstavlan” som finns i många stall.

Denna är också en möjlighet att gömma sig bakom det skrivna ordet och med diverse pekpinnar försöka sätta sina stallkamrater på plats.

I mitt förra stall klarade vi oss utmärkt utan detta kommunikationsmedel i ”evigheternas evighet” och även sedan en anslagstavla kom upp har den förblivit relativt ”oskriven på” så vida inget har ändrats under det halvår jag varit borta.

De gånger någon (ofta en så kallad ordningspolis) ville meddela något på tavlan handlade det ofta om sådant som man som inackorderad lika gärna (läs:hellre) kunde ha sagt till personalen ”face to face” i stället för att gömma sig bakom en penna.

Även i mitt nya stall har jag sett tendenser till att försöka uppfostra vuxna människor och detta säger jag bestämt STOPP till.

Jag har ett i perioder tämligen psykiskt påfrestande arbete och vill inte mötas av pekpinnar det första jag ser när jag kommer till min viloplats– stallet.

Ibland när ”meddelanden på anslagstavlan” har diskuterats framförs åsikten att man skriver där för att man inte vet när man ska träffa alla/ någon nästa gång och att det är därför man väljer att skriva men detta argument köper jag inte för en sekund.

Idag har minsta fjortis en mobil och vill man något men är för snål för att ringa kan man skicka ett sms.

Jag är av den bestämda uppfattningen att kritik till enskilda inte ska meddelas på en allmän tavla, exempelvis ”Birgitta- vi vill inte att din hund bajsar i foderkammaren” (fiktivt exempel- detta har aldrig hänt :=)) utan tycker man att någon gör något som stör en så kan detta meddelas på annat vis.

Inte heller finns det någon anledning att direkt rusa fram och skriva på tavlan så fort någon har glömt att sopa efter sig eller låsa sadelkammaren, jag är övertygad om att ingen gör detta med ”vett och vilja” och tänker ”ha ha…jag ska minsann skita i att låsa…hoppas någon går in och snor alla våra grejer”. Det är mänskligt att fela….eller?

Nej, alla gör säkert så gott de kan och det är först när man ser ett ständigt upprepat mönster som man kan skriva en liten vädjan på tavlan tycker jag.

Att däremot sprida lite glädje omkring sig på allmänna platser ser jag bara som trevligt och exempelvis ett meddelande som ”idag får ni ge Archie en extra morot när ni fodrar för han tog sin 54:e placering i LA igår” (Birgitta drömmer…..)kan väl aldrig vara fel :=)?

Igår hade jag lovat My i stallet att visa henne hur man tömkör.

Innan vi började vårt pass föreslog My att vi skulle hålla till på ett gräsfält utmed en 70-väg (!!!) som i sin tur ligger precis utanför stallet på vilket jag fick svara:

”Ehhh….näää…tror inte det va” :=) (Birgitta snart 44 försöker prata som ungdomarna i stallet *SKRATT*)!

Förklarade för My att man ska vara väldigt försiktig när man introducerar tömkörning för någon, häst och/ eller människa och att man då bör befinna sig inom någon form av ”säkerhetszon”, läs: inhängnat område.

Även ”segproppar” kan plötsligt fara iväg med ett ryck och bli näst intill omöjliga att hålla och Rocky är en pigg och vaken ponny som definitivt inte kan kallas seg.

Till och med jag som anser mig vara en relativt van tömkörare har tappat hästar och är man då utomhus så ökar risken för allvarliga olyckor med ungefär 600 % enligt mig :=).

Vi började passet med att jag tömkörde i båda varven i trav och galopp samt förklarade lite hur man ska stå (aldrig framför hästen vilket är ett vanligt nybörjarfel) samt att man ska tänka på tömmarna som ytter respektive innertygel.

Efter en liten stund fick My prova själv och det gick verkligen mycket bra.

Min erfarenhet är att man i början har väldigt lätt för att snurra in sig själv (och ibland också hästen) i linorna och att man inte riktigt mäktar med att hålla både tömmar och pisk i händerna och samtidigt styra som man vill.

Men My klarade uppgiften galant och tömkörde precis som jag i båda varven och i alla gångarterna.

Det såg ut som att både hon och hästen tyckte att det var roligt och jag skojade efteråt och sa att denna motionsform kanske passar för ibland väääääldigt trötta skolungdomar som då kan stå mer stilla och ”vila” medan hästen arbetar, ha ha.

Här är vi alla samlade; Rocky, Mimmi, undertecknad och My. Jag blir lite full i skratt när jag ser bilden för exakt sådana här bilder har jag massor av från tiden då jag hade min första hund, schäfern Ketty. På var och varannan HÄST-bild och ibland kanske bara i något hörn så dyker Kettys tryne upp som ”gubben i lådan”- hon var verkligen med överallt precis som Soya är nu.