Veckan som gått och lite helg-bilder

Skulle någon fråga: ”Vad hände i förra veckan” skulle jag spontant svara ”Archie blev halt” för ”som vanligt” (även om det tack och lov inte är särskilt vanligt) då mina hästar blivit halta rasar hela min värld och allt annat känns fullständigt betydelselöst i jämförelse.

Jag upptäckte nedanstående sår i lördags och kunde också konstatera att Archie var väldigt stel när han gick, en stelhet som dock försvann mycket snabbt medan däremot den hälta/ orenhet som jag också kunde se kvarstår.

Att söndagens planerade tävling fick ställas in är ingenting i jämförelse mot den oro jag nu känner inför varför Archie inte är fräsch.

Ett sådant här sår ska omöjligt ge hälta i min värld, inte såret som sådant i alla fall för benet är både osvullet och svalt och själva såret läker hur fint som helst.

Nej; har såret samband med hältan så ”måste” Archie ha vridit till benet eller vrickat sig på något sätt samtidigt som han fick själva såret- det är vad jag tror i alla fall.

Såret dag 2, dvs i söndags morse.

Såret skulle förvisso kunna vara en ren trampskada- dvs att Archie har trampat på sig själv men mot detta talar att han aldrig någonsin går och stryker sig eller snavar över sin ben och inte heller ett tramp borde ge hälta, eller?

Hur som helst hoppas jag på en snabb veterinärtid så att jag förhoppningsvis kan stilla min oro liiiite i alla fall.

Annars tycker jag inte att hände så mycket intressant i veckan.

Med stigande ålder noterar jag väderleken mer och mer (det var inget jag reflekterade över precis i 20-års åldern kan jag säga) och störs oerhört av att jag anser att våren mer eller mindre håller på att gå åt hel…te.

De varma dagarna har varit lätträknade medan de iskalla har varit desto fler och eftersom både Soya och jag är otroligt frusna så är det klart begränsande med spöregn, iskalla vindar osv.

Till och med maken beklagar sig, han som annars är en riktig viking och sällan fryser och då är det illa….

I lördags var jag ponnyskötare på heltid och ”passade” Mys d-ponny Rocky. Jag har nu tömkört honom några gånger och tror att det är lika nyttigt för honom som jag tycker att det är roligt. Han är otroligt ”lätt” på alla vis och det är ju sådana hästar man föredrar att jobba med.

Rocky väntar på ”startsignal”!

En som inte är lika ”lätt” när han sätter den sidan till är mitt andra skötebarn, c-ponnyn Mulle som jag har tränat i ganska exakt 1 år nu.

Detta lilla djur hoppar som en gud men dressyrmässigt har vi fått några gråa hår på vägen, både Sally och jag. Men det positiva är att vi alltid har fått Mulle att gå bra innan lektionen varit över och jag tycker (även om jag kanske är partisk) att både Sally och Mulle har lärt sig en del under våra träningar.

I lördags var jag och Soya på en LC-träning på ett helt nytt ställe; Fulltofta utanför Hörby.

Där såg jag denna fiffiga konstruktion som jag var tvungen att fota.

Med tanke på att en whippet (inte min tack och lov) förra året lyckades smita ut ur en bil där rutan var nervevad och rusa in under pågående LC-träning är denna ”uppfinning” kanske inte så dum.

Då kan man veva ner rutan utan att riskera en uthoppnade hund. Och jag kände på konstruktionen- den satt ”som berget”.

Här 2 varghundar. Själv skulle jag aldrig någonsin vilja ha 60 kilo hund inomhus men blir ändå lika fascinerad varje gång jag ser denna ras. Jag vidhåller att de skulle kunna användas till ponnyridning för riktigt små barn :=), så höga är de rent mankhöjdsmässigt!

En afghan och en varghundsvalp. Inte heller en afghan hade någonsin kommit innanför mina pedantiska dörrar- jag skulle aldrig mäkta med att sköta en sådan hårrem. Men jag måste tillstå att den var underbart härlig att känna på- silkeslen och mjuk päls i massor!

Soyas andra lopp i Fulltofta var nog veckans glädjeämne (så fattigt är mitt liv, ha ha….), min hundkapp-snigel visade att hon kan vara både snabb ut och i mål och kan följa haren utan att hitta på egna vägar däremellan :=). Fast ”kan vara” är nog exakt det rätta uttrycket för bara för att hon sprang klockrent denna gången betyder det inte att hon gör det nästa gång- det är ”tjusningen” (eller INTE om ni frågar mig…..) med LC och vissa hundar (min i alla fall).