De av er som följt bloggen ett tag minns säkert storyn kring hur vi fick (dvs köpte) Soya.
Den familj som ursprungligen hade köpt henne av uppfödarna kunde inte ha henne kvar och sålde henne till en person som bara dagar därefte ville lämna tillbaka henne med motiveringen att hon bitit deras barn (en ca 5 årig flicka).
Både de ursprungliga ägarna och uppfödarna har aldrig trott på denna historia för en sekund, ägarna eftersom de själv hade småbarn som Soya aldrig hade rört och uppfödarna som sysslat med whippet i över 30 år och som kan Soyas släktträd fram och baklänges och vet hundarnas kynne.
När den som köpte Soya pressades erkände han också att historien inte var sann (!!!), det var väl ett försök till att snabbt lämna tillbaka hunden men ack så idiotiskt och kunde också ha kostat Soya livet om man hade trott honom och inte vågat ha kvar en barn-ätande hund.
Jag blir bedrövad när jag tänker på detta faktiskt. Så klart kan ingen någonsin garantera att ett djur (eller en människa för den delen) gör något som ingen hade kunnat förutse men att hitta på sådana historier????
Ja, detta funderade jag över igår då vi fick besök av en fullständigt bedårande 2 åring i stallet, en otroligt verbal flicka för sin ålder.
Birgitta ”jag ska aldrig ha barn” Karlsson smälte fullständigt och hade med lätthet kunnat ta med denna ljuvliga varelse hem särskilt efter att Liv kom in i stallet och barnet pekade på Soya och yppade ”titta vilken fin hund”. En sådan kommentar hade jag inte ens kunnat iscensätta om jag hade försökt- det kom från hjärtat helt klart! Vilket barn va´- så liten och redan så klok!
Och barnet kastade morotsbitar till Soya som hon sprang och fångade (och åt upp) och matade henne med små bitar av pannkakor som slöks ner i gapet. Allt utan att Soya gjorde en ansats till att vara annat än mild och snäll, så som hon alltid är.
Om du inte ger mig den där moroten som du håller i näven ska jag slita dig i stycken….
Vilken fin berättelse och kul med en bild,
Mvh
Mimmis
Jag har förstått att jag har en hel del Soya (eller bara HUND)-fans som läser bloggen vilket är väldigt roligt. Därför försöker jag skriva något icke-hästigt inlägg då och då :=).
Som jag sade: bara hem och jubba :o) så har du kanske snart en så bedårande söt liten flicka själv :o)
Förresten – har du läst min försäkringsartikel på Ryttarliv? Riktigt intressant måste jag själv säga, faktiskt (inte alls partisk… neeeeeeeeeeej då) :o)
Liv:
Man ska leva som man lär och jag är av princip motståndare till att ”gamlingar” ynglar av sig *GARV*. Jag och maken brukar skoja om att vi knappt orkar med oss SJÄLVA- hur skulle vi orka med ett spädbarn?
Lite skämt och lite allvar men jag vill verkligen inte ha barn även om jag kan tycka att en del exemplar är verkligen bedårande! Men det finns det mycket som är här i världen utan att man för den sakens skull nödvändigtvis behöver ha det själv.
Vad gäller försäkringsartikeln orkar jag aldrig läsa sådana där jämförande exempel annat än om det just där och då berör MIG. Sedan blir man bara irriterad över alla kryphål som bolagen försöker finna för att SLIPPA betala.
Hej, roligt att hitta hit. Jag minns inte hur. Men jag är själv frälst av vinthundar – två stycken närmare bestämt – två IG killar. Sen är jag sedan 20 år hästbiten. =) En jättefin hund har du som jag gärna ser mer bilder på, jag har också svarta hundar. Snyggt!
Va?!?! Finns det svarta italienare? Det har jag aldrig sett! Annars är jag väldigt förtjust i dessa ”popcorn” som en whippetvän till mig kallar dom. På våra vinthundsträningar ser de verkligen ut som just popcorn som hoppar i en kastrull med het olja :-).
Vet inte om jag hade kunnat ha en italienare som stallhund, är de inte för klena? Tänker på deras blyertsben:-)!
Men sötare hundar får man leta efter!
Haha, det var en rolig beskrivning, och passande. Jag har en riktig studsboll här hemma, den andra studsar bara på kommando.
Visst finns det svarta IGs, de kommer i skiffergrått, isabell och svart. Isabell kan ju vara även åt det röda hållet. Du får besöka någon av mina hemsidor/blogg för att se bevis på färgen! 😉
Nja, jag vet inte om de passar som stallhundar, det beror nog på hur man vänjer dem från början och lite beroende på temperament. Vem är inte klen inför en hästspark, föresten! Men jag förstår hur du menar. Mina passar inte i stall, de är så nyfikna och förstår inte att hästar är stora och kan vara farliga. Dock är de vana vid hästar, vi bor precis vid ett stort stall med massa hästar. =)
Nu har jag varit inne och kollat på dina hundar- URGULLIGA!!!!
Ser också att du känner R-tan och Valborg. Dom kommer jag att träffa på söndag eftersom de ska träna på hundkappbanan i Landskrona (liten värld….) :=)!
Vad gäller vinthundar och hästar har jag ju även haft greyhound innan och de gick jättebra ihop med min dåvarande häst liksom Soya gör med Archie.
Men dels handlar det om att VÄNJA hunden och dels kan man tyvärr aldrig gardera sig mot en olycka.
Soya var en riktig stygging när vi köpte henne. Hon rusade in i hagarna och jagade hästar vid ett par tillfällen och när jag red, fast bara i ridhuset, så sprang hon efter Archie och bjäbbade och skällde och försökte även dra i hans svans.
När jag skriver detta kan jag knappt tro att det är Soya jag beskriver, man glömmer så lätt och idag är hon den mest perfekta stallhund man kan tänka sig.
Hon kan både springa lös bredvid hästen och springa i sele bredvid oavsett vilken gångart jag rider i. I ridhuset ligger hon numera blick-stilla när jag rider eller har träningar eller så vandrar hon runt lite, dock aldrig så att hon stör hästen.
Det gick faktiskt otroligt fort att få henne så här behändig men där har nog min häst Archie hjälpt till mycket. Han har aldrig skänkt Soya en blick eller brytt sig om hennes tramserier. Hade han velat hade han otroligt lätt kunnat sparka ihjäl henne när hon höll på som värst (fast då hade jag inte vågat träna henne i att vara stallhund heller….).