I förra veckan berättade jag om en väns dotter som vunnit en vecka på ett ridläger och denna händelse fick mig att minnas första och sista gången jag själv var på läger.
Jag var vid tidpunken 17 år och skulle åka med min ”bästis” Elizabeth som var 15.
Vi hade genom någon broschyr som presenterade olika ridläger hittat ett sådant i Vrigstad, en håla i Småland och såg fram emot en vecka med givande ridning.
Vi hann inte mer än anlända till lägret förrän vi ville åka därifrån- så skulle man nog kunna sammanfatta vår vistelse där.
Vi tyckte mer eller mindre att det var fel på allting från boendet, till maten, hästarna, deras utrustning och skötsel osv osv.
När jag tänker tillbaka så här många år senare tror jag att en förklaring till våra kritiska ögon var att vi var bland de äldsta deltagarna på lägret.
En annan, säkert ännu viktigare förklaring var att de flesta övriga deltagarna var ”från bygden” så de visste vad de hade att förvänta sig vilket däremot vi, säkert i deras ögon ”bortskämda storstadsflickor” inte hade en aning om.
Det jag minns var att vi fick sova i baracker à la ”arbetarbod” och det fanns inga rullgardiner/ persienner för fönsterna vilket gjorde att det var jätteljust när vi skulle sova.
Maten var snålt tilltagen, som mellanmål fick vi bara enklare kex och ridningen ska vi inte tala om.
Det visade sig att övriga deltagare var på en helt annan nivå (läs: långt under vår) och jag minns att vi fick rida ”dressyr” i en stenig och ojämn gräshage!
För att göra en lång historia kort (jag minns inte alla detaljer sååå noga- detta hände trots allt för mer än 20 år sedan) så bestämde jag och Elizabeth oss för att avbryta lägervistelsen redan nästa dag och så skedde också.
Väl hemma författade vi med hjälp av Elizabeths föräldrar ett faktiskt mycket välformulerat brev till SRR- Sveriges Ridlägers Riksförbund, detta då ridlägerarrangören vägrade att återbetala våra pengar.
Vi sammanställde en lång lista där vi angav på vilka punkter vi ansåg att lägret brustit och inte motsvarade utlovad information osv och jag minns än idag en formulering som vi använde:
”Detta hade aldrig accepterats av vuxna och ska inte vara sämre för barn och ungdomar”, eller något i den stilen.
Om det var brevet eller något annat men vi fick faktiskt tillbaka våra pengar till slut och det var kanske där som jag lärde mig att stå på mig och inte acceptera vad som helst om jag inte är nöjd.
Jag har aldrig själv fått åka på ridläger och jag har varit mkt tveksam till att mina döttrar skulle göra detta. Sara har nog aldrig varit så påstridig och My sådär.. men just sådana här grejor som du tar upp gör ju en betänksam. Hörde min grannflicka haft samma typ av upplevelse på ett kombinerat konfirmations/ridläger för en del år sedan. Hennes pappa hämtade hem henne från Dalarna efter 2 dgr.. hmm..
Det bästa är nog om man kan besöka ridlägret i förväg och själv ”kolla läget” (kolla LÄGRET skulle man kunna säga lite ord-vitsigt :=)).
I annat fall kan man kanske gå på rekommendationer från andra som varit där.
Precis som med mycket annat finns det nog superseriösa arrangörer som får deltagare att återkomma år efter år och andra mindre nogräknade som försöker att tjäna en hacka på att barn oftast inte är lika kritiska som vuxna och mer finner sig i sådant som en vuxen aldrig hade gjort.
20 år sedan – måste väl för tusan vara mycket mer :o) Det är väl nästan hundra år sedan höll jag på att säga (med mina mått mätt är allt som är över 10 år lika med hundra år). Skämt å sido. Jag har själv faktiskt besökt ”vuxenläger” två gånger och kan bara säga: be mig inte berätta…
”Be mig inte berätta”?!?!?! SÅ KLART ber jag dig berätta! Låter ju som att det verkligen finns något ATT berätta!
jag har varit på flera läger som barn och tonåring och vuxen och har haft mycket kul och lärt mig om inte massor så i alla fall något. återkommande som barn hos en familj som hållit läger i två generationer. som vuxen har jag varit på strömsholm både med egen och på läger med skolhästar. kanske kallas det kurs förresten? perfekt om ens egna är skadad t ex. bra instruktörer och väl utbildade djur.
/prick
Ush ja, minns fortfarande mitt första ridläger. Den stora väletablerade ridskolans läger var för dyrt ansåg mina föräldrar, så jag skickades till något ”privat” litet ridläger ute i bushen. Hästarna var ihoplånade från olika stall i bygden. Jag blev tilldelat ett treårigt sto som var under inridning. Och hennes skulle jag alltså lär mig hoppa hinder på, rida ut etc (jag åkte av hela tiden). Och jag kommer ihåg att vi knappt fick någon mat samt fick klara oss själva efter att dagens ridlektioner var överstökade vilket gjorde att dom tuffaste ungarna tog kommandot och var överjävliga mot oss övriga. Längtade hem.. Nästkommande år fick jag åka på det dyra lägret istället med utbildade instruktörer och hjälpledare samt välridna ponnier. Lycka!
Men Gud….. Vilken historia Paula! Kunde ju faktiskt ha gått riktigt illa!