Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet ”den svenska avundsjukan”.
Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?
Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?
Och ”Jantelagen” – är den också något typiskt svenskt?
Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.
Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.
Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.
Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?
När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.
Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.
Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa ”det var ju tråkigt” samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.
Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden ”grattis” kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.
Än idag märker jag ofta liknande beteende hos ”folk” även om det inte alltid är lika utstuderat.
För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.
Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?
haha. reflekterade över precis samma sak häromdagen. jag berömde en gemensam bekants tävlingsinsatser då de medfört kval till betydligt större sammanhang. genast fick jag tillbaka att det var väl inte så märkvärdigt -eftersom deltagarantalet inte var så stort? nähä? kanske för att det inte är så många som tävlar på den nivån?
noterade prick
nä, jag tycker inte det är särskilt typiskt svenskt med missunnsamhet och avundsjuka. Kanske tar sig olika uttryck i olika kulturer, men det finns alltid där. Kanske snarare har mer med klass-kultur än nationell-kultur att göra. Och givetvis hur bra självkänsla man själv har, är man säker i sig själv kan man glädjas åt andras framgångar, utan att känna sig hotad.
Mina egna erfarenheter gör att jag instämmer
i ditt sista påstående Åsa.
Om man ska generalisera inom i alla fall hästvärlden tycker jag att yngre är mer avundsjuka än äldre (brist på mognad, livserfarenhet?) och oskickliga är mer avis än de duktiga.
För den delen gäller samma sak olyckliga vs nöja människor.
Lever man själv ett bra liv har man inget behov av att trycka ner andra och är man duktig vill man oftare/ hellre stötta och hjälpa andra än gotta sig i deras misslyckande.
Det brukar vara min tröst när någon beter sig illa :-)!
Avundsjukan har enormt många olika ansikten.
Den ”vänligaste” och mest förrädiska är när ”alla hjälper och stöttar” när det går dåligt med en sorts visshet om att det ändå inte kommer bli bra eller konkurrera med deras egna intressen.
När den ”snälla” avundsjukan sedan ser att det ändå gick, att den som jobbade hårt och den som nådde sitt mål och inte allt för sällan överträffade dem som ”stöttade” innan, kommer sakta men säkert till insikt att många runt om tystnar. Ibland tystnar och i bakgrunden istället tar på sig ”äran” att någon lyckades och att det var bara för att de ”stöttade” som det gick vägen .. osv.
Den lite mer konkreta avundsjukan är lite sura miner, bry dig inte, skit du i det, vad har du med det att göra och en oändlig mänd andra uttryck. Lite lättare att hantera, då man själv kan bemöta med kalla handen och sluta bry sig.
Den lite mer aggressiva avundsjukan blir ibland alldeles för mycket och det uppstår direkta konflikter. ibland varar dessa konflikter över flera generationer.
Människan är en avundsjuk varelse och alla som har förstånd om detta och att det kan finnas risk för att själv bli avundsjuk om man inte jobbar på att vara verklighetsförankrad och objektiv för att undvika ens nyanser av farsoten.
Ett första steg kan vara att Alltid se till vad jag och andra gör, offrar, jobbar, hanterar, umgänge, grupper, ensamhet .. oändligt med situationer … och så långt som möjligt rannsaka sig själv i de situationer som möts.
En viss ”avundsjuka” (en sorts strävan att uppnå olika mål) måste vi ha för att överleva. Utan önskan och inställt sikte på olika mål, så kan vi köpa en spade och gräva vår grav.
Den ”strävan” jag försöker beskriva är snarare sund, än negativ.
Absolut omöjligt att beskriva med ett kort inlägg.
Kloka ord Anonym!