Idag genomförde jag och Archie ett strålande (och då inte bara sol-strålande :)) dressyrpass och jag kan bara konstatera att mitt väntande med att inviga vår nya gräsbana ordentligt var som Carslberg-reklamen: ”worth waiting for”!
Medan banan har varit stenhård innan ett befriande ösregn drabbade både den och omgivningen igår kväll så var den nu percis lagom sviktande och jag märkte att underlaget hjälpte framför allt den svagare vänstergaloppen (som när den är som allra sämst är en form av stötig trav-galopp) som var riktigt, riktigt luftig och framåtgripande idag.
Luften var under ridpasset precis lagom sval och jag njöt i fulla drag särskilt som jag dessförinnan nästan storknade av värmen i stallet.
Just stallet har annars varit väldigt svalt under även de varmaste dagarna men det var nästan som att värmen efter gårdagkvällens regn och åska hade valt att flytta in i stallet för det var fullt av tung, varm luft som gjorde att jag var helt genomsvettig redan innan jag var klar att rida.
Efter ridningen var det skönt att vrida upp duschslangen mot Archis svettiga kropp och jag lät faktiskt vattnet stänka lite även över valda delar på mig själv.
Nu får det gärna komma ytterligare lite regn även i kväll så att inte banan hinner torka upp aldeles och så att jag- ridhusälskaren- kan drista mig till fler utomhuspass.
Jag lovar…nu ska jag sluta med samma motiv gång efter annan- no more ”Skugg-Archie”.
