När jag hade gått och lagt mig igår kväll låg jag och klappade på Soya då jag plötsligt kände att hon har fått som en knöl på undersidan och mitt på svansen.
Förhårdnaden är lite större än en ärta och oöm men jag fick genast panik och ställde frågan på ett vinthundsforum om vad andra trodde att det kunde vara. (Fick svar nästa dag att det nog är ofarligt och att hon troligen slagit svansen- vi får se hur det utvecklar sig och jag ska be några whippetägare titta på henne på söndag och så ska vi jämföra svansar).
Sov sedan jättedåligt de få timmar jag ens lyckades sova så jag var inte på topp när jag steg upp.
Archie blev tömkörd i ottan, vågade inte rida i knarr-sadeln efter att en bloggläsare varnat mig igår.
Fick under dagen tag på den sadelmakare Amerigo rekommenderar och fick löfte om att komma och visa sadeln under dagen vilket jag också gjorde.
Det som hänt därefter har redan gett stoff för flera blogginlägg men jag tror att jag i dagsläget nöjer mig med att ge er en kort, friserad version och den lyder som följer:
Sadeln ska lagas av sadelmakaren och jag får förhoppningsvis tillbaka den om ca 3 veckor.
Precis som den tipsande bloggläsaren trodde var det några nitar som hade gått sönder men koppjärnet var helt i alla fall.
Jag har fått låna en Amerigo-sadel av en annan modell än min (Vega, jag har en Classic) i några dagar, sedan får vi se.
Precis som jag skrev i föregående inlägg finns ju ”allt” en hästmänniska i Skåne behöver mitt framför näsan så en Amerigo-medarbetare bor ”givetvis” också i Staffanstorp som jag- därav det smidiga lånet.
Det finns mycket mer i denna story men det vill jag inte gå in på just nu utan jag vill avvakta vissa ”saker” innan jag tar ställning till hur jag ska agera.
Hoppas allt löser sig till det bästa! *håller tummarna*
Det hoppas jag med….
Ber en stilla bön för att allt ordnar sig!
Hej Birgitta!
Jag hoppas att Soyas knöl på svansen bara beror på att den är lika glad som Zahras, och att hon har slagit i den någonstanns.
Hilda fick en knöl längst ut på sin svans när hon var ungefär 1 år. Först trodde jag att hon bara slagit i svansen och fått ett sår på den. För det blödde från knölen när hon slog i den. Knölen växte också och blev större. Jag åkte till veterinären med henne och det visade sig att det var en liten ”tumör”, godartad visade det sig senare. Det blev operation och nu har Hilda en 10 cm kortare svans, men en svans som börjar bli glad igen. Under nästan 1 år var hon försiktigare med att vifta på svansen, för att det förmodligen gjort ont när hon hade sin ”tumör”.
Tror att de kallade det för hemiom, hur det nu stavas. Det är väl inte någon riktig tumör, men en ansamling av blodkärl. Den kunde ha försvunnit av sig själv, men den satt så illa till att hon hela tiden slog hål på den och det var alltid blodfläckar överallt.
Vill inte skrämma upp dig när det gäller Soyas knöl, för det behöver ju inte alls vara något liknande. Tänkte bara dela med mig av min erfarenhet av knölar på svansar. 😀
Hälsningar
Görel, Zahra och en glad och nöjd Hilda.
Usch, det lät ju inte kul med Hildas svans! Soyas lilla bula är tack och liv helt oöm, jag har klämt jättehårt på den utan minsta reaktion.
Åsa har en hund med en ”knöl” så vi ska jämföra på söndag :)!
Jag håller tummarna för att Soyas lilla bula på svansen är helt ofarlig. Det är alltid så läskigt när man hittar något konstigt på sina älsklingar, de kan inte tala om ifall de har ont eller så.
Hur som helst är Hilda helt frisk igen efter äventyret med svansen och jag är glad att den satt längst ut på svanstippen. Tyvärr försvann hennes lilla vita söta svanstipp, men det viktigaste är att hon är frisk. Dessutom syns det inte att hon har kortare svans, om man inte vet om det och någon annan whippet står jämte. Då ser man det. Hilda viftar fortfarande inte lika mycket med svansen som Zahra och inte lika vilt, men den viftar betydligt mer än förut. 😀
Hälsningar
Görel
Zahra och Hilda
Hihi…ja, jag har i alla fall aldrig tänkt på att Hilda har kortare svans när jag tittat på dina bilder.
Min första bekantskap med vinthund gjorde jag faktiskt som 20-åring då jag fick se den på den tiden kände galopptränaren Sam W Fribergs greyhound som bara hade en svansstump.
Enligt Sam hade svansen blivit klämd i en bildörr!