Halmen- äntligen ”ihopbuntad”!
Den låg länge på fältet och jag hann misströsta många gånger men till slut paketerades storbalarna ihop och fyller nu både utrymmen vid stallet och delar av vårt ridhus.
I ”mitt” lilla stall har vi småbalar men i det stora stallet använder man sig av dessa jättekolosser.
Den swischade bara förbi och även om jag är van vid att tiden går fort så har denna veckan känts ovanligt….ja, ovanlig helt enkelt.
Jag är inte van vid att ha så många projekt på kvällstid tex och det känns som att jag nästan inte varit hemma under flera dagar- jag har saknat inte bara maken och hunden utan även min kära soffa :).
I tisdags red jag ett uselt pass hos Ebba- Archie var på sitt värsta ”jag ska inte gå fram”-humör och i stället för att försöka att göra något åt det så satt jag bara och retade mig typ- väldigt moget (NOT) så vi får väl skylla på att Birgitta 12 år stod för den ridningen.
Som jag nämnt i tidigare inlägg är väl bjudningen (eller bristen på densamma) Archies (och tydligen många Akribori-hästars vad jag har hört) svaga punkt och även om Archie inte sover sig igenom livet….sååå illa är det inte…så händer det att han lägger in bromsen på träningar och då är det inte kul.
Sadelbytet som jag har berättat om i veckan är ett steg i att försöka ändra på detta så mycket det går för i alla fall jag är övertygad om att hur man sitter även påverkar hästens bjudning, om inte annat så till viss del.
Nu är det inte så att jag för en sekund inbillar mig att jag kommer att få ett skenande monster bara för att jag byter sadel men kan jag sitta lättare så kommer det inte att bli så jobbigt att driva korrekt och jag tror att det kan hjälpa oss en del.
I onsdags kväll ägde alltså sadelutprovningen rum och jag tyckte att jag fick ett seriöst och bra bemötande av den kvinna som stod för den.
Som jag också har berättat utmynnade besöket slutligen i att jag har beställt en ny Amerigo av en annan modell (Alto) än den jag har (Classic).
I torsdags fick jag ta ledig från jobbet i några timmar för att ta emot en massör som skulle kolla så att inte Archie tagit skada av att ha blivit riden i min trasiga och då inlämnade sadel och det glädjande beskedet som både hon och sadelutprovaren gav mig var att Archie var ”ovanligt fin för att vara dressyrhäst” (muskulärt) vilket jag blev lite förvånad över.
Inte över att Archie var OK utan att båda ansåg att dressyrhästar var de som ”tar mest stryk” i sina ryggar- vi rider helt enkelt för statiskt på dom och sitter ju också ner på deras ryggar på ett helt annat sätt (mycket mer) än vad tex hoppryttare gör på sina djur.
Att mina egna hästar alltid haft ”järn-ryggar” tror jag beror på dels rent ärftliga faktorer och faktiskt också på att jag försöker att variera min ridning mycket. Jag rider ut, hopptränar, tömkör osv även om jag när jag väl rider dressyr i princip alltid sitter ner och mycket sällan rider lätt.
På torsdag kväll kunde jag något oväntat hämta min lagade sadel- den blev färdig långt tidigare än beräknat och det är jag enbart mycket tacksam över.
Fredag-kvällen ägnade jag åt att hjälpa till med halmintag en stund (träningsvärken i armarna känns än) och det var en lättnad när det projektet var i hamn.
I lördags tävlade Soya med lika usel placering (sist) som vanligt *SKRATT* och dagen därpå stod Archie för tävlandet men inte fullt lika uselt resultat.
Tvärtom visade gossen på framridningen hur han kan gå i sina bästa stunder och den känslan vill jag absolut uppleva oftare och oftare- den var härlig må ni tro!
