Som ni kanske har förstått kommer denna veckas ridpass inte att gå till historien som
sensationella, det skulle i så fall vara som i ”sensation att så många pass på en och samma vecka bara har känts halvbra” – tack och lov väldigt ovanligt.
Inte för att alla pass jag rider känns superbra på alla sätt och vis men det brukar vara en mer blandad kompott mellan jättebra pass och mindre bra diton, inte mindre bra diton i nästan en hel vecka.
Mot bakgrund av detta samt att jag inte ens har min egen sadel utan en lånesadel kan man ju undra varför jag dristade mig till att åka och tävla idag, särskilt som det bara var totalt 6 (!!!) anmälda i ”min” klass (LA:4).
Jag brukar aldrig åka till så små klasser då det nästan alltid finns några ryttare med ”superhästar” som lätt kniper de 1-3 placeringarna, det känns liksom inte sååå kul att agera ”klassutfyllnad”.
Men eftersom det verkar ha gott troll i mitt tävlande och jag aldrig tycks komma igång så som jag är van vid (läs: tävlande var och varannan helg) tänkte jag att det får bära eller brista och att jag får ta dagens tävling som en träning- det blev ju ingen Ebba-träning heller i veckan.
Så jag åkte iväg och det ångrar jag inte!
Äntligen kändes Archie som sig själv igen och jag fick till en både bra framridning och ritt inne på banan.
Framför allt övergångarna kändes osedvanligt fina och distinkta- det ska jag verkligen eftersträva framöver också för det tjänar man nog en hel del poäng på.
Domaren som dömde min klass dömde även en annan klass (LB) och jag hörde flera ryttare beklaga sig över att hon var så ”hård”, dvs att vissas poäng inte blev de av ryttarna förväntade.
Därför blev jag extra glad när jag såg att jag hade ridit ihop 65 % och att jag dessutom lyckades knipa andraplaceringen!
Det skilde ganska många poäng mellan både mig och vinnaren och mig och trean så jag behöver inte gräma mig och tänka ”om jag bara inte hade gjort den lilla pyttemissen så hade jag vunnit” och dessutom tyckte jag att jag red så bra jag kunde så oavsett vilket hade jag nog inte kunnat skrapa ihop så många fler poäng.
Ska kanske nämna något om tävlingsplatsen också; Tågarportens ryttarförening.
Från denna tävlingsplats har jag så många minnen att jag skulle kunna skriva en bok men så har jag också åkt dit massor av gånger under min ryttarkarriär.
Och man kan ju faktiskt undra varför jag envisas med att tävla där, det måste beror på att jag haft en hel del framgångar genom åren och att detta lockar till fortsatt tävlande för det beror då inte på tex framridningen som jag tycker är under all kritik.
Jag undrar om jag inte gnällde över den redan i förra årets blogginlägg efter att jag hade varit där?
Och det är klart; eftersom folk fortsätter att åka dit och tävla trots den dåliga framridningen så ser väl arrangören ingen anledning att åtgärda den? Eller så finns det inga pengar för det kan absolut inte bero på att någon skulle komma på idén att tycka att den är bra?
Är det en torr sommar ryker det så att man kvävs och annars är underlaget ”bara” djupt, ojämnt och fullt av stenar.
Själv valde jag att rida fram på ett större gräsområde med en del fälttävlanshinder och förstår ärligt talat inte att inte fler gjorde detsamma.
Men antingen är jag kinkig eller så är folk lite ”tafatta” för så är det ofta när jag tävlar på ställen där jag tycker att underlaget är diskutabelt (läs: i främsta hand djupt och ojämnt).
I princip alla gånger har jag lyckats hitta alternativa framridningsmöjligheter lite längre bort men jag är alltid ensam där?
Är de andra ryttarna flata eller tycker de att det är ok att riskera senor och dylikt genom att låta hästarna gräva sig igenom djupa sand/ grupbottnar?
Ja, inte vet jag och egentligen ska jag väl inte bry mig heller för det drabbar ju inte mig, tvärtom, det är väldigt skönt att ha en hel framridning för sig själv :)!
Senaste kommentarer